Så skapades kultklassikern "Willow" - manusförfattaren berättar

Bob Dolman var främst känd som komediförfattare då han kopplades på projektet av George Lucas. Det var också med anledning av hans känsla för humor som han ombads delta i skapandet av kultförklarade fantasyfilmen ”Willow”. Vi har snackat med honom om kvinnliga antagonister, Gotland och kreativ frihet.

 

 

- Det började med att George Lucas gav mig en originalstory på tre sidor. En av de första sakerna jag reagerade på var att det var en ond kung som var rätt lik Darth Vader. Så jag föreslog att det skulle vara en kvinnlig antagonist i stället – Bavmorda. Därmed öppnades en helt ny tankevärld upp. Jag gjorde en massa research och blev intresserad av matriarkala samhällen. Jag tyckte det skulle vara intressant om berättelsen handlade om kvinnlig makt och det maskulina som försöker roffa åt sig den. Det för mig är kärnan i ”Willow”.

 

 

- Jag agerade konsult i skrivrummet under 20 veckor och vad jag vet av det vi skapade då är att ibland var det så, ibland inte. Jag hade som uppgift att hålla fast i element från originalet och fick ofta påminna dem andra om intentionen med berättelsen. Tyvärr var det inte många som förstod konceptet eftersom vi är så vana vid ett manligt perspektiv. Så vi får se hur slutresultatet blir.

 

- Det var absolut min tanke, men jag vet inte om det kom med i slutändan, vilket mest säger något om hur vi skapar berättelser idag. Det är väldigt stor skillnad från när jag gjorde filmen. Då var det bara jag och George och Ron som är otroligt kreativa människor.

 

 

 

- Jag blev inbjuden till Gotlands folkhögskola för åtta år sedan och undervisade där i en vecka. Det var en fantastiskt inspirerande tid för mig och jag uppskattade att jag var på en plats i livet där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter. Det är långt ifrån bara en lyckosaga. Det är upplevelser av att kämpa och misslyckas, men att likväl fortsätta prova på nya saker.

 

 

- Jag såg det både som en för- och en nackdel. Fördelen var att det fanns mycket inspirerande verk, men det är en skillnad mellan att inspireras och bli beroende av. Och i detta skrivrum fullt av talangfulla och intelligenta människor hade oftast en redan etablerad idé större genomslagskraft. Jag tror att om du är rädd för att vara originell är du inte kreativ egentligen. När jag ser på ”Willow”-filmen lät Lucas oss inspireras av allt möjligt. Men nu i skrivrummet om någon hade en idé som liknande en annan så graviterade vi ofta mot den i stället för en originaltanke, vilket i slutändan är kontraproduktivt och kontrakreativt.

 

 

- Mycket har förändrats från ”Willow” till ”Willow”. En av sakerna som George pratar om fortfarande är hur filmstudios blandar sig i mycket mer idag. Det är en förskräcklig massa människor vars åsikter ska höras. Jag var lyckligt lottad när jag gjorde filmen för de enda människorna jag behövde förhålla mig till var Ron och George. Jag kände mig väldigt säker under skrivprocessen. Det handlade aldrig om att göra fel utan mer om ”låt oss se var detta för oss”.

 

- Jag fann att i skrivrummet var vi tvungna att rapportera till Disney och Lucasfilm så ofta att vi inte var fria. Eller inte lika fria. Jag vill inte porträttera det som att vi hade bakbundna händer, men ibland var vi tvungna att förklara var vi var på väg mitt i. Det är som att förklara ett barns liv för en bebis.

 

 

- Detta i kontrast till hur vi arbetade på Skywalker Ranch där vi kunde prata om manuset i tio dagar i sträck utan avbrott. På så vis fick vi utforska och gräva djupare i storyn utan att bli distraherade. Ron sa en gång om George att han var en av de mest laterala tänkare han träffat. Han lärde mig att man måste frigöra sig själv för att låta idéerna flöda. Människor pratar om det blanka pappret och hur de inte har några idéer. Men bästa sättet att ha en idé är att ha en idé. Det är så hans laterala tänkande fungerar. Vi har den dåliga idén här, låt oss flytta den hit och omvandla den till en bättre idé. Fantastiskt!

 

 

- Under arbetet med tv-serien letade vi hela tiden efter humor. Men i ”Willow” var det en kombination av faktorer som tillsammans skapade den ovanliga humorn som genomsyrar storyn. Jag har en bakgrund inom komedi och det var en av anledningarna till att George anlitade mig. Han ville ha humor i varje scen. Men det betyder inte nödvändigtvis ett skämt. Humor kan vara väldigt subtilt. Men att lägga till humor i spännande och hemska scener gjorde att ”Willow” fick den där lekfulla tonen. ”Game of Thrones” har inte det. Den är väldigt alvarlig. Vi ville behålla humorn i allvaret och vi lekte fram scener. En gång så pass att George började skratta till han grät.

 

 

- Nu handlar det om yngre karaktärer med egna agendor. Det betyder inte att kärlek inte är viktigt för storyn, men i ”Willow”-filmen är det hans kärlek till bebisen som för berättelsen framåt. Vi hade alla tre småbarn vid tillfället.

 

- Och här säger jag att vi hade ett matriarkalt perspektiv, men du får komma ihåg att vi var män och vi tänkte på faderskapet när vi arbetade fram storyn. Vad som hände var att en man var tvungen att ta hand om en bebis. En traditionellt sett kvinnlig uppgift. Dessutom en kortväxt man. Det är en viktig del eftersom hon kommer växa och bli dubbelt så stor som honom. Symboliskt.