Blod, svett och kalla kårar - återupptäck klassiska ”Castlevania”

Det är en egendomlig känsla att se tv-spel sjunka in i det förflutna. Onekligen är det så att det är en underhållningsform med betydligt kortare livsspann än till exempel litteratur eller film, men tanken på att ett spel som jag som barn blev både förskräckt och exalterad över nu plötsligt ter sig som en antikvitet kommer jag aldrig kunna vänja mig vid. Ibland kan dock en viss ålderspatina bidra till att göra upplevelsen djupare. Och märkligare.

Speljätten Konami ger nu ut en handfull ”Castlevania”-spel som en del av sin Anniversary Collection-serie. Flera av spelen i samlingen räknas idag som klassiker, inte minst originalet ”Castlevania” från 1986 och mästerverket ”Super Castlevania IV” från 1991.

 

 

”Castlevania” hör till de där tidiga spelen som lade grogrunden för allt som kom att komma senare, och drygt trettio spel senare fortsätter klanen Belmont att piska mörkrets härskare (Dracula) utan att vika en tum. Ja, det är faktiskt förvånansvärt hur moderna många av spelen fortfarande känns. Trots att berättandet knappast når upp till en lika cinematiskt komplex standard som det generellt siktas på idag, finns det fortfarande anledning att gå vilse i Draculas labyrintiska slott. (Nu finns även NES-klassikern ”Ninja Gaiden” från 1988 tillgänglig på Nintendo Online. Det var ett spel som tidigt experimenterade med ett filmiskt berättande.)

En av ”Castlevania”-seriens främsta bedrifter utifrån dagens synvinkel är att den tillsammans med den likafullt klassiska serien ”Metroid” gav upphov till metroidvania, en genre som just nu är en av de mest populära bland indieutvecklare. Spel som ”Hollow knight” och ”Dead cells” har plockat disparata element från de klassiska spelen och gjort något (ganska) nytt. Metroidvania-genren handlar mycket om att utforska en öppen karta, och att man som spelare har möjligheten att göra saker i en relativt valfri ordning: slå den bossen där, göra detta uppdrag här. Ja, ett spel behöver en början, en mitt och ett slut. Men inte nödvändigtvis i den ordningen. Det är dock först med ”Castlevania: Symphony of the night” från 1997 som den öppna och fria strukturen debuterar i serien, en form som mer eller mindre alla efterföljande spel inom franchisen har använt sig av. Men vi får här är med andra ord den första generationens ”Castlevania”, något som framför allt märks på de ibland radikala förändringarna som sker mellan spelen. Men detta är framför allt plattformsspel utan RPG-element.

 

 

Flera av spelen, inte minst ”Castlevania III: Dracula's Curse”, är ökända för deras höga svårighetsgrad. Inte blir det bättre av att kontrollerna kan vara som ett gudomligt straff. Visst, det finns något retro-gulligt över att bara kunna slå i två på sin höjd tre riktningar, men i det långa loppet kan inlärningskurvan för någon med ett samtida muskelminne bli plågsamt lång, framför allt när spelet också gör sitt yttersta för att slänga närmast omöjliga bossar emot en (läs: Grim reaper).

 

Utöver en rad tekniska och för sin tidsperiod högst symptomatiska besvär, erbjuds det likväl en gripande historielektion. De bästa spelen i paketet – ”Castlevania”, ”Castlevania: Dracula’s Curse”, ”Super Castlevania IV” och ”Kid Dracula” – är veritabla mästerstycken. Det är multimediala konststycken, där interaktionsdesign, konst, text och musik samverkar för att skapa ett slags hybridmedium. Detta är kreativa prestationer som är tidiga exempel på vilken potential den interaktiva underhållningen kan sitta inne på.

 

Stegen som man här tar kan idag visserligen uppfattas som små, ja, på gränsen till obefintliga, men för den som är intresserad av mediets historia är detta ett utmärkt ställe att gräva djupare, frilägga en rad för spelmediets framtida utveckling avgörande uppfinningar. Utöver åtta spel får man nämligen även med en kort men informativ e-bok om de olika spelens tillkomst, komplett med originalteckningar och sketcher.

 

 

Denna vurm att lyfta fram och skapa retrospektiv av kulturens förgångna har emellertid en baksida. Kanonbildande är alltid selektivt, och det finns en risk att historiska kulturella yttringar får något nästan skimrande över sig, att man anlägger en romantiserande attityd och väljer att bortse från mindre smickrande sidor. Historia är också politik. Det är att välja och att välja bort, och jag skulle nog gärna vilja se en rad kritiska kommentarer kring vad för produkter som lyfts fram, varför just dessa väljs ut ur mängden och vilka produkter som eventuellt inte placeras jämte de som hamnar i rampljuset.

 

Precis som brukar medfölja i väl kurerade utgåvor av klassiska litterära verk eller filmer skulle jag ibland önska mer utförliga och kritiskt granskande kommentarer kring spelens estetiska såväl som historiska innebörd. Det är annars lätt att en av världens just nu mest populära kulturella uttryck förpassas som obetydligt tidsfördriv. För det är just det det inte är.