Jag har gått för långt. Igen. Att jag aldrig lär mig. Det är oklart var jag befinner mig exakt i den spretiga, labyrintiska skogen. Jag har virrat runt i någon skum glänta, bland bilvrak och döda ruttnande kroppar, hela tiden nära på att trampa rakt ner i björnfällor eller snår med giftiga växter. Den tummade gamla kartan är inte mycket till hjälp. Det enda som är säkert är att solen snabbt håller på att dala och att långa kraftiga skuggor börjar skjuta ut från de grova trädstammarna.
Det håller på att bli mörkt, väldigt mörkt. Jag går så fort jag kan, men det mörknar snabbt.
I fjärran skymtar jag snart mitt fallfärdiga hus. Fönstren är igenspikade, ytterdörren reglad med en tvärslå från insidan. Jag kliver in genom den rasade väggen på baksidan, skjuter en sekretär för det glupande hålet och när mörkret slutligen äter upp det sista ljuset och en mystisk dimma börjar omsvepa huset och tränga in genom sprickorna och skarvarna, låser jag in mig i sovrummet, spikar för dörren, beväpnar mig med vad jag än kan hitta. En bräda, ett järnrör, en stol. Och jag står där mitt i rummet och väntar på morgonen.
Men det är alltid långt till morgonen.
Det håller på att bli mörkt, väldigt mörkt. Jag går så fort jag kan, men det mörknar snabbt.
I fjärran skymtar jag snart mitt fallfärdiga hus. Fönstren är igenspikade, ytterdörren reglad med en tvärslå från insidan. Jag kliver in genom den rasade väggen på baksidan, skjuter en sekretär för det glupande hålet och när mörkret slutligen äter upp det sista ljuset och en mystisk dimma börjar omsvepa huset och tränga in genom sprickorna och skarvarna, låser jag in mig i sovrummet, spikar för dörren, beväpnar mig med vad jag än kan hitta. En bräda, ett järnrör, en stol. Och jag står där mitt i rummet och väntar på morgonen.
Men det är alltid långt till morgonen.
”Darkwood” lanserades först som ett koncept 2013. Genom crowdfunding lyckades utvecklarna Acid Wizard Studios skrapa ihop en budget som tillät dem att ge ut en tidig version 2014. Reaktionerna på det något excentriska skräckspelet var positiva, men också rätt svala. Early access präglades av buggar, klumpigt gränssnitt och andra irriterande och även i vissa fall onödiga barnåkommor. Spelet hade dock en unik stämning och ett sällsynt brutalt gameplay – denna eviga extremt genre-typiska brist på livsnödvändiga föremål! – som fick även de mest desillusionerade och masochistiska survival horror-fans att tina upp en smula.
Som skräckfantast har jag ett ambivalent förhållningssätt till jumpscares. Det går inte att förneka att det kan göras bra. För det mesta brukar dock den faktiskt rätt billiga effekten vittna om ett undermåligt manusarbete och bristande förmåga till gestaltning. Ja, för stunden kan effekten bidra med spänning, men i det långa loppet urholkar den förtroendet för skräckgenrens potential till verklig blodisande fruktan. Och verklig blodisande fruktan är ju det vi alla skräckfans av någon egentligen rätt obegriplig anledning vill uppleva.
Som skräckfantast har jag ett ambivalent förhållningssätt till jumpscares. Det går inte att förneka att det kan göras bra. För det mesta brukar dock den faktiskt rätt billiga effekten vittna om ett undermåligt manusarbete och bristande förmåga till gestaltning. Ja, för stunden kan effekten bidra med spänning, men i det långa loppet urholkar den förtroendet för skräckgenrens potential till verklig blodisande fruktan. Och verklig blodisande fruktan är ju det vi alla skräckfans av någon egentligen rätt obegriplig anledning vill uppleva.
Just därför är kanske det främsta säljargumentet för ”Darkwood”, åtminstone för mig, att det saknar jumpscares. Att kunna leverera fruktan utan att behöva ta till något billigt hopp-knep är ett tecken på skicklighet, och gång på gång övermannas jag i ”Darkwood” när mina förväntningar på billiga lösningar från skaparnas sida förbyts till tvivel, skepsis. Vad står på tur? tänker jag. Vad är det jag inte lägger märke till? Jag känner mig överlistad, och på detta följer en för skräckspel fertil mylla av osäkerhet och paranoia. Skaparna använder sig skickligt av mina förväntningar, min föreställning om att själv ha löst pusslet innan jag ens fått ihop alla bitar, emot mig. Och allt ställs givetvis på huvudet.
Nej, jag hoppar inte ur skinnet när jag spelar ”Darkwood”, men när det helt oväntat mitt i natten knackar på dörren, tror jag att mitt hjärta ska stanna. En enkel knackning, och det var förmodligen det mest blodisande som hände mig i min första genomspelning. Jag stod som förstenad mitt på golvet i det sunkiga sovrummet, höll hårt i min spikbräda och glodde förstummat på den barrikaderade dörren. Bakom dörren visste jag att natten lurade, och att det som knackade var långt ifrån något vänligt. Det knackade igen, fyra lätta relativt vänliga knackningar. Det var som att lyssna till en spökhistoria som barn och känna hur ryggraden förvreds i fruktan, hur blodet frös i ådrorna.
Nej, jag hoppar inte ur skinnet när jag spelar ”Darkwood”, men när det helt oväntat mitt i natten knackar på dörren, tror jag att mitt hjärta ska stanna. En enkel knackning, och det var förmodligen det mest blodisande som hände mig i min första genomspelning. Jag stod som förstenad mitt på golvet i det sunkiga sovrummet, höll hårt i min spikbräda och glodde förstummat på den barrikaderade dörren. Bakom dörren visste jag att natten lurade, och att det som knackade var långt ifrån något vänligt. Det knackade igen, fyra lätta relativt vänliga knackningar. Det var som att lyssna till en spökhistoria som barn och känna hur ryggraden förvreds i fruktan, hur blodet frös i ådrorna.
Jag stod stilla kvar, och när morgonljuset slutligen började sippra in genom gliporna i de förslutna fönstergluggarna tvekade jag på om jag skulle våga mig ut. Trista, vardagliga detaljer som en enkel knackning hade fyllts av en mörk föraning, utlovat våld och fruktan.
Detta är kort sagt ett mästerligt skräckspel.
Detta är kort sagt ett mästerligt skräckspel.
Oscar Westerholm
