Jag minns förra året när trailern till Christopher Nolans senaste film “Tenet” släpptes och jag blev direkt taggad på att se vad han skulle koka ihop denna gång.
Trailern gjorde det tydligt att filmen var signerad Nolan - med ödesdiger, pampig musik, avancerade actionscener och en mystisk premiss. Det är tidsresor, baklänges action och några av världens hetaste skådespelare.
Så småningom såg jag sen också filmen och den föll tyvärr platt för mig. Jag ansåg, och gör det fortfarande, att “Tenet” är en av Nolans svagaste filmer.
Jag är absolut en av de första att hålla med om att den var otroligt snygg, intensiv och mäktig, men tyvärr slutar det lite där, som det tyvärr brukar göra med hans filmer. Nolan är en mästare på att skapa invecklade, fartfyllda thrillers med unikt innehåll och premisser. Men något de för mig alltid saknat, är ett hjärta och ett djup.
Jag förstår att detta inte är en oerhört populär åsikt, men det är så jag alltid känt kring hans skapelser, ända sen starten. För det som primärt får mig att falla pladask för filmer är när de når fram känslomässigt och engagerar mig in i själen. Något Nolan i princip aldrig lyckats med.
Det närmsta han kommit är i första och andra akten på "Interstellar" då fokuset ligger tungt på huvudkaraktären och hans dotters band och förhållande, innan det i slutet går över till något obegripligt kletigt.
Men i resten av hans filmer är fokus sällan på dessa band (och ifall de är det så porträtteras de ofta ganska svagt) utan enbart på det tekniska och komplicerade med filmens övriga aspekter, vilket de gör bra, men det gör dem aldrig särskilt gripande på riktigt utan de blir allt som oftast mer av en visuell och intelektuell åktur.
Till och med “Dunkirk”, som porträtterar en dramatisk, dödsosande händelse i andra världskriget, fylld med människoöden, tycker jag inte lyckas vara särskilt känslosam, utan där hamnar sådant i skymundan bakom spänning, ett intensivt berättande, explosioner och en tickande klocka.
Uppfatta mig inte fel, jag älskade "Dunkirk", men i jämförelsevis med exempelvis “1917”, som också var en högoktanig krigsfilm, så hittade "Dunkirk" inte fram till djupet inom mig ens i närheten av vad "1917" gjorde.
Jag uppskattar Nolans filmer extremt mycket för vad de är och till exempel “Dark Knight”-trilogin är bland det bästa som gjorts, men för att nå upp i toppskiktet av de där riktiga tungviktsfilmerna som verkligen sätter sig kvar i en som en gevärskula och frammanar känslor av alla dess sorter så tycker jag inte att de har så mycket att komma med.
Sen förstår jag givetvis att detta kanske inte är Nolans mål. Alla filmskapare är olika och gör filmer av olika drivkrafter och med olika syften.
Att Christopher Nolan har sin enorma fanskara är självklart. Han gör det han gör mästerligt och om man är ute efter en grandios unik bioupplevelse är definitivt en Nolan-film the way to go, med allt vad det innebär. Det skriver jag under på alla dagar i veckan.
Han är en grym manusförfattare och en teknisk regissör med innovativa idéer, men för att bli en av vår tids största regissörer fattas det där verkligt bultande hjärtat.
Förhoppningsvis hittar han dit en dag. För han är nog inte överdrivet långt därifrån.
Jonas Ryberg
Håller du med skribenten om Christopher Nolans styrkor och brister som regissör? Kommentera gärna nedan!
