Alla världens filmälskare bänkar sig snart framför Oscarsgalan och håller tummarna för sina favoriter. Men för de som söker någon representation i form av svarta filmskapare eller skådespelare finns inte mycket att hämta. Endast tre svarta personer (Oprah Winfrey som producent, Common och John Legend som låtskrivare, alla för ”Selma”) är nominerade trots att just den filmen de gjort är nominerad som Bästa film men utesluten ur samtliga andra kategorier förutom Bästa sång.
Nu kan man tänka dels att Oscarsgalan är lite av en struntsak och att de som faktiskt är nominerade förtjänar det. Men faktum kvarstår att Oscars representerar fortfarande inte bara Hollywoods filmvärld utan den internationella. Och inget ont om de nominerade men särskilt bland skådespelarna återfinns mestadels folk ur Hollywoods bländande vita A-lista.
Nu kan man tänka att även om David Oyelowo imponerade så krävs det lite mer än att spela eller skildra en av de största, svarta medborgarrättskämparna i historien. King var ju trots allt varken mentalsjuk, homosexuell eller patriotisk krigshjälte. Och även om Ava DuVernay kunde blivit den första svarta, kvinnan som nominerats för regi så hade hon ju trots allt inte gjort filmen under 12 års tid eller fejkat en enda lång tagning utan klipp.
Nu kan man tänka att just Oscarsgalan speglas av filmvärlden i sig där – precis som de flesta branscher och industrier – majoriten är vita män. Denna majoritet av vita män gör således oftast filmer om vita män med vita män i huvudrollerna. Matematiken är enkel. Inte så mycket att tjafsa om. Även om fler svarta och icke-vita slår igenom inom film och TV så… tja, de kanske inte riktigt har vad som krävs.
Men trots med 86 år på nacken så har inte mycket hänt när det kommer till mångfalden inom den största filmgalan i världen. 1939 får Hattie McDaniel som första svarta person en nominering (för biroll) och statyett för ”Borta med vinden” – hon spelade hembiträde. Det tog nio år innan nästa svarta person blev aktuell, James Baskett för ”Sången om Södern” – han spelade (en ovanligt munter) slav.
Under åren har svarta skådespelare nominerats sporadiskt, ofta med flera års mellanrum. Totalt har 14 svarta skådespelare vunnit – varav fem för huvudroller, och av dem endast en kvinna. De två senaste som vann – Octavia Spencer (”Niceville”) och Lupita Nyong’o (”12 Years a Slave”) – båda för biroller, spelade återigen hembiträde respektive slav. Bland filmskapare är det ännu värre – tre nominerade regissörer (inga vinster!) och sju manusförfattare (två vinster).
Att det inte finns talang är rent skitsnack. Det handlar om en gala, ett Hollywood och en hel filmvärld som fortfarande vägrar ge plats åt icke-vita i finrummet. När de väl uppmärksammas eller prisas ska det göras på de vitas villkor. Det finns en känsla av krav på tacksamhet, en nedvärderande syn på de som inte ser ut som Brangelina. Visst finns det (fåtal) svarta stjärnor som lyckas etablera sig som affischnamn – men det handlar snarare om undantag som bekräftar regeln, och manliga skådespelare som typecastas i action/komedier (bland kvinnliga är Halle Berry den enda med riktig huvudrollsstatus).
Folk rasar fortfarande vid bara tanken på att svarta skådespelare tar över filmhjältar som James Bond och Spider-Man. Även här i Sverige blev det folkstorm och hatmail när Alexander Karim tog över en sådan obetydlig karaktär som Vanheden i Jönssonligan. Det verkar egentligen inte finnas några problem med svarta i filmbranschen – så länge de håller sig på sin plats. Alla, industrifolk såväl som biobesökare, måste släppa på sina begräsningar och ge de som vill göra och medverka i film fritt svängrum. Annars kommer både filmvärlden och Oscarsgalan stå och stampa på samma ställe tills allt är en enda stor reboot av en vit superhjälte.
