12 Years a Slave 2013

Det är svårt att misslyckas när man gör film om slaveriet. Ämnet i sig är så fruktansvärt starkt och brutalt att produktionerna genomgående har en förmåga att skaka om sin publik och få dem att utropa att berättelserna är oerhört viktiga för "vi får aldrig glömma". Däremot är det en större utmaning att komma med något nytt i den här subgenren. Piskade ryggar och rymmande slavar har vi redan sett, och även om det känns som lika hårda slag i magen varje gång så gör det inte filmerna till automatiska mästerverk.

Men ingen trodde väl att brittiske indie-regissören Steve McQueen, som hittills gett oss filmfestivalprisade "Hunger" och "Shame", skulle göra något "gjort" när han nu tar steget ut mot en mer mainstreampublik med sin tredje långfilm, "12 Years a Slave".

Det som lyfter hans film över massan är framför allt två saker - en ovanlig premiss och skådespelarinsatser som säkerligen kommer att vara med i Oscarsracet. Om vi börjar med berättelsen så bygger filmen på den sanna historien om Solomon Northup, berättad av honom själv och publicerad år 1853 av en jurist som skrev ner detaljerna.

Det som gör berättelsen mer unik är att Solomon föddes och växte upp som en fri man i New York. Flera nordstater hade avskaffat slaveriet medan det växte kraftigt bland bomullsodlingarna i Södern. Som 33-åring, år 1841, drogades och kidnappades han i Washington och fördes söderut för att säljas.

Den största skillnaden detta medför är att för en modern biopublik idag blir det så mycket lättare att identifiera sig med Solomon än med många andra slavar vi sett på film. Han är inte den analfabetiske, hunsade arbetaren som aldrig känt till något annat liv.

Men Solomon är inte bara utbildad och vältalig, utan det avgörande är att han har levt ett liv i frihet som en respekterad man som känner till sina rättigheter. När någon anklagar honom på orättvisa grunder är hans reaktion att försöka förklara, när någon attackerar honom går han till försvar. Det är ett beteende vi är så ovana vid att se och det är talande när vi inser att våra reaktioner inte enbart är uppmuntrande. För det tar inte lång tid att förstå att, hur härligt det än är att se Solomon gå till motattack mot gårdens förman (något som för övrigt får mig att minnas favoritscenen från "Django Unchained" när Django ger sig på och piskar en av de värsta slavförarna), så kommer ett fortsatt sådant beteende snabbt leda till en snara om hans hals.

Självklart är detta något Solomon även inser själv och något av det sorgligaste med filmen är hur han av ren överlevnadsinstinkt böjer huvudet och spelar den roll som de vita slavägarna vill se honom i. Han är någon annans egendom, han har inga rättigheter och ingen är intresserad av att höra vad som egentligen hände i en given situation. Vill någon piska honom har de all rätt att göra det, vill de döda honom är det inte heller någon som sätter sig emot. Att vara så helt undantagen från skyddande lagar när man vuxit upp som du och jag är verkligen en fruktansvärd situation att leva sig in i.

Chiwetel Ejiofor ("Children of Men") gör en enastående insats som Solomon och kan nog räkna med att i alla fall omtalas i Oscarstider även om det redan är många som aspirerar på en huvudrollsnominering. En annan som man nu för tiden nästan alltid kan förvänta sig stordåd av är den McQueen-trogne Michael Fassbender. Den mannen verkar kunna välja mellan i princip vilka roller som helst just nu, och han gör ett fantastiskt jobb med att bredda sig.

I "12 Years a Slave" spelar Fassbender Edwin, en av den värsta sortens slavägare där Solomon till slut hamnar. Edwin är inte bara grym och ser sina svarta arbetare på samma nivå som babianer. Han lider dessutom svåra emotionella kval, med en vidrig fru som han verkar känna avsmak för och en förälskelse till en av sina slavar, Patsy, något han förstås måste förneka och trycka ner med alla metoder som står till buds.

Det hela förs framåt med McQueens säkra hand och Sean Bobbitts ("Shame", "The Place Beyond the Pines") majestätiska foto, och genom hela berättelsen kommer vi så nära det bara går en känsla av att ha varit med där på plats och sett fasorna med egna ögon.