1939 föll en häst från en klippa och bröt ryggen under ett stunt för westernfilmen ”Jesse James”. Stuntmannen blev av med sin hatt. Det ledde till att American Human Society fick tillstånd att övervaka inspelningar av filmer som involverar djur, vilket sedan ger dem tillstånd att använda ”No animals were harmed during the filming” om produktionen följt deras guidelinjer.
Jag vet inte hur det är med er, men det känns bättre att köpa något som är rättvisemärkt. Jag betalar gärna lite extra för det goda samvetet att de som skördat mitt te haft schyssta villkor. Just nu känner jag att jag gärna betalat lite extra för en film där skådespelarna sluppit sexuella trakasserier, hot och sexuellt våld.
I dagarna skrev 456 svenska skådespelerskor under ett svenska skådespelare skrev under ett upprop mot kränkningar i film- och teaterbranschen. Uppropet inkluderade en mängd anonyma berättelser om tafs, kränkningar, övergrepp och tjat. Berättelserna genomsyrades av känslan av maktlöshet. Av rädsla att förlora jobbet.
”(…) kvinnorna förblir utbytbara. Manliga stjärnor hålls om ryggen av branschen oavsett vad de utsätter sina kollegor för. Tack vare sin stjärnstatus får deras övergrepp aldrig konsekvenser” står det i skådespelarnas upprop.
Uppropet släpptes som en följd av den så kallade #metoo-kampanjen. Efter att New York Times i början av oktober släppte en artikel som visade hur den mäktige producenten Harvey Weinstein under decennier sexuellt trakasserat och våldtagit kvinnor – helt utan påföljd. I vissa fall hade pengar betalats ut till kvinnorna för att undvika en skandal. Harvey Weinstein var inte känd för gemene man, men han och hans filmstudio the Weinstein Company har hjälpt till att utforma populärkulturen. Filmer Weinstein producerat har fått sex Oscarstatyetter i kategorin Bästa Film.
Han är knappast ensam med privilegiet att komma allt för lindrigt undan. Roman Polanski erkände 1977 att han drogat och våldtagit en trettonårig flicka. Han satt i fängelse i 42 dagar innan han flydde från USA till Paris. Han har fortsatt att göra film i Europa och tilldelades en Oscar för Bästa Regissör för ”The Pianist” 2002. Hans senaste film ”Based on a true story” visas i dagarna på Stockholms filmfestival. Han beskrivs i festivalens programblad som ”kriteromsusad.”
Jag kan inte låta bli att tänka på den där stuntmannen som bara blev av med sin hatt. Män som erkänt att de våldtagit 13-åringar vinner Oscarstatyetter. En mäktig producent och grundare av en inflytelserik filmstudio får svina runt utan motstånd i decennier. ”Casting couch” är en porrgenre baserad på premissen ”du sa ju att du var villig att göra allt för att bli en stjärna, baby”
Det kan vara svårt att skilja verk och upphovsman åt. Någon kan vara en avskyvärd person och en skicklig konstnär. Men jag vill åtminstone veta. Jag vill veta vem det är jag ger mina pengar, jag vill inte ge dem till våldtäktsmän och pedofiler. Där drar jag gränsen för vad jag är villig att bortse från.
Jag vet inte hur det är med er, men det känns bättre att köpa något som är rättvisemärkt. Jag betalar gärna lite extra för det goda samvetet att de som skördat mitt te haft schyssta villkor. Just nu känner jag att jag gärna betalat lite extra för en film där skådespelarna sluppit sexuella trakasserier, hot och sexuellt våld.
I dagarna skrev 456 svenska skådespelerskor under ett svenska skådespelare skrev under ett upprop mot kränkningar i film- och teaterbranschen. Uppropet inkluderade en mängd anonyma berättelser om tafs, kränkningar, övergrepp och tjat. Berättelserna genomsyrades av känslan av maktlöshet. Av rädsla att förlora jobbet.
”(…) kvinnorna förblir utbytbara. Manliga stjärnor hålls om ryggen av branschen oavsett vad de utsätter sina kollegor för. Tack vare sin stjärnstatus får deras övergrepp aldrig konsekvenser” står det i skådespelarnas upprop.
Uppropet släpptes som en följd av den så kallade #metoo-kampanjen. Efter att New York Times i början av oktober släppte en artikel som visade hur den mäktige producenten Harvey Weinstein under decennier sexuellt trakasserat och våldtagit kvinnor – helt utan påföljd. I vissa fall hade pengar betalats ut till kvinnorna för att undvika en skandal. Harvey Weinstein var inte känd för gemene man, men han och hans filmstudio the Weinstein Company har hjälpt till att utforma populärkulturen. Filmer Weinstein producerat har fått sex Oscarstatyetter i kategorin Bästa Film.
Han är knappast ensam med privilegiet att komma allt för lindrigt undan. Roman Polanski erkände 1977 att han drogat och våldtagit en trettonårig flicka. Han satt i fängelse i 42 dagar innan han flydde från USA till Paris. Han har fortsatt att göra film i Europa och tilldelades en Oscar för Bästa Regissör för ”The Pianist” 2002. Hans senaste film ”Based on a true story” visas i dagarna på Stockholms filmfestival. Han beskrivs i festivalens programblad som ”kriteromsusad.”
Jag kan inte låta bli att tänka på den där stuntmannen som bara blev av med sin hatt. Män som erkänt att de våldtagit 13-åringar vinner Oscarstatyetter. En mäktig producent och grundare av en inflytelserik filmstudio får svina runt utan motstånd i decennier. ”Casting couch” är en porrgenre baserad på premissen ”du sa ju att du var villig att göra allt för att bli en stjärna, baby”
Det kan vara svårt att skilja verk och upphovsman åt. Någon kan vara en avskyvärd person och en skicklig konstnär. Men jag vill åtminstone veta. Jag vill veta vem det är jag ger mina pengar, jag vill inte ge dem till våldtäktsmän och pedofiler. Där drar jag gränsen för vad jag är villig att bortse från.
Jag vill ha ogräsrensning i Hollywood och Dramatens rabatt! Jag vill att personer som missbrukat sin makt ska ligga sömnlösa resten av livet. Jag vill veta varje gång jag ser en film med en pedofil. Allt för länge har mäktiga personer kunnat gömma sig bakom sin talang, men vi förtjänar att se hela bilden. Att få göra ett medvetet val om vad vi är villiga att bortse ifrån.
Det verkar nämligen orimligt svårt för kultursfären att själva rensa ut förövarna. Vilket kanske inte är så konstigt om en ser till resten av samhället. Sexualbrott har ett enormt mörkertal. Och även om en vågar anmäla är det låga odds för en fällande dom. I Sverige har endast 8 procent av anmälda våldtäkter klarats upp hittills i år.
När en (mäktig) man åtalas för våldtäkt kommer det oundvikligen säga att den som anmäler har något att vinna på det. Pengar eller uppmärksamhet. Att hon hittar på. Men vittnesmålen vi läst den senaste månaden tyder på allt annat.
Det verkar nämligen orimligt svårt för kultursfären att själva rensa ut förövarna. Vilket kanske inte är så konstigt om en ser till resten av samhället. Sexualbrott har ett enormt mörkertal. Och även om en vågar anmäla är det låga odds för en fällande dom. I Sverige har endast 8 procent av anmälda våldtäkter klarats upp hittills i år.
När en (mäktig) man åtalas för våldtäkt kommer det oundvikligen säga att den som anmäler har något att vinna på det. Pengar eller uppmärksamhet. Att hon hittar på. Men vittnesmålen vi läst den senaste månaden tyder på allt annat.
Rose McGowan har enligt egen uppgift fått 100,000 dollar av Weinstein 1997 efter att han våldtagit henne på ett hotellrum. Hon berättar i en intervju med the Guardian att hennes advokat sa att hon inte förmodligen inte skulle vinna mot Weinstein i en rättegång. Hon säger även att hon blev svartlistad i Hollywood efter händelsen.
Det är något genomgående även i uppropet. En stenhård tystnadskultur. Män som håller varandra om ryggen. Rädsla att uppröra regissörer och skådespelare. Att bli av med jobbet, att bli svartlistad. Låt oss istället svartlista de som förtjänar att svartlistas. Låt dem aldrig glömma att vi vet vilka de är. Låt oss inte ge en spänn eller ett pris till dem som hittills kommit undan.
Men hellre än en Rättvisemärkning - riktig rättvisa. Kanske tas sexuella trakasserier och övergrepp äntligen på större allvar. På scener och filminspelningar likväl som utanför. Ridley Scott klippte helt sonika bort tvåfaldiga Oscarvinnaren Kevin Spacey ur sin senaste film efter att han anklagats för övergrepp av flera pojkar. Kanske fortsätter strålkastaren att vara vänd mot förövarna den här gången. Kanske förlorar de äntligen mer än bara hatten.
Det är något genomgående även i uppropet. En stenhård tystnadskultur. Män som håller varandra om ryggen. Rädsla att uppröra regissörer och skådespelare. Att bli av med jobbet, att bli svartlistad. Låt oss istället svartlista de som förtjänar att svartlistas. Låt dem aldrig glömma att vi vet vilka de är. Låt oss inte ge en spänn eller ett pris till dem som hittills kommit undan.
Men hellre än en Rättvisemärkning - riktig rättvisa. Kanske tas sexuella trakasserier och övergrepp äntligen på större allvar. På scener och filminspelningar likväl som utanför. Ridley Scott klippte helt sonika bort tvåfaldiga Oscarvinnaren Kevin Spacey ur sin senaste film efter att han anklagats för övergrepp av flera pojkar. Kanske fortsätter strålkastaren att vara vänd mot förövarna den här gången. Kanske förlorar de äntligen mer än bara hatten.
