Krönika: Därför är Denis Villeneuve den bästa regissören vi har just nu

Året har nyligen slagit över till 2010 och vi befinner oss på Amerikas östkust, närmare bestämt i vackra Santa Barbara.. “Avatar” har nyligen haft premiär och inom kort ska Kathryn Bigelow skriva historia som den första kvinnliga regissören att få en ärofylld Oscarsstatyett. Över hela världen snyftas det åt inledningsminuterna i “Up”, och snart ska Tarantinos fullkomligt briljanta stridsvagn “Inglorious Basterds” köra över oss.

Det är en av många soliga dagar – något som ni vet aldrig riktigt kan stoppa en verklig filmälskare från att dra ner persiennerna och djupdyka in i filmkulturens oändliga värld. Mitt intresse för film hade nyss blommat ut på allvar, och jag befann mig på paradiset Santa Barbaras alldeles egna filmfestival för att se en visning av Denis Villeneuves svartvita “Polytechnique”.

 

 

Vid den här tiden skulle jag precis börja skriva recensioner för skolans filmklubb, så efter denna visning blev filmen “Polytechnique” min allra första – verkligen inte det bästa jag skrivit, men ändå - publicerade filmrecension. Filmen skildrar ett ytterst makabert skolskjutningsdåd på ett universitet i 80-talets Kanada, men filmen balanserade förfäran med en bländande estetik på ett alldeles unikt vis.

 

På något sätt hade jag därefter svårt att skaka av mig det intryck som “Polytechnique” hade gjort på mig. Villeneuve närde mitt filmintresse djupare – jag började snäva in på att se allt fler ungdomsfilmer, och hur det går att visuellt bygga upp något vackert ut något så totalt horribelt. Jag bestämde mig helt enkelt för att hålla ögonen på honom och se vart i världen han planerade att ta oss.

Vid min visning av den följande filmen ”Nawals hemlighet” cementerade sig Villeneuve in i min värld att det han hade gett oss inte bara var “beginners luck”. “Nawals hemlighet” är nytänkande, häpnadsväckande och helt brutal film – en som för er som inte har sett den både kommer att vara svårsmält och förbluffande. ”Nawals hemlighet” är en av de bästa filmer jag sett som jag aldrig mer vill se om.

 

 

Även om kanske 2010 känns som igår, så rinner tyvärr tiden iväg snabbare än vad många av oss förväntat sig. Många är filmerna som Villeneuve har fått ur sig sedan dess. Inom fem år skulle han i förbifarten slänga ur sig thrillernerviga ”Prisoners”, ”Enemy” och ”Sicario” – och som om det inte vore nog med pålitlig kvalitet ramlar det strax även in en Oscarsnominering för briljanta, filosofiska ”Arrival”.

 

Är Villeneuve den mest stabila regissören vi har i modern tid? Ja, det skulle jag säga. CV:et han nu bär med sig är nästintill fläckfritt, och skådespelare står på rad för att få arbeta med honom. Jag tror verkligen att hans förkärlek för fransk film - de är ju även på hans förstaspråk - såsom verk av Francois Truffaut och Jean-Luc Godard, i kombination med modern storslagenhet har gett honom grunden att rikta sin kreativitet smart, rätt, och något som unikt nog passar både en smal och en bred publik.

Det sägs att man alltid minns sin första kärlek – och för att ta i rejält, så var denna kanadensiska, alldeles säregna filmskapare en av mina första förälskelser. Förutom kommande “Dune 2”, och hemliga “Cleopatra” har jag absolut ingen aning var Villeneuve därefter tar oss i sitt filmskapande. En sak är säker - han måste banne mig någon gång få lägga vantarna på den där guldglänsande Oscarsstatyetten för bästa regissör.