Nawals hemlighet 2011

Det är en hemsk värld vi lever i, där är det inget snack om saken. När Nawals (Lubna Azabal) berättelse börjar så skjuter hennes bröder hennes älskade framför ögonen på hedersrelaterade grunder och hon tvingas därpå överge sitt nyfödda barn. Och det är bara början. Mer död, våld och hemskheter följer i hennes väg. Men Nawal är redan död, för allt detta är tillbakablickar.

I filmens början får Nawals barn, tvillingarna Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) reda på av notarien tillika moderns chef Jean (Rémy Girard) att moderns sista önskan är att få upprättelse genom att barnen bör söka upp sin far och försvunna bror. Simon är skeptisk men uppdraget sänder iväg den nyfikna Jeanne på en resa i mellanöstern där hon bit för bit lär sig vem hennes mamma egentligen var.

Det är framförallt en omskakande film om grymt våld som, trots alla grymheter man sett i diverse filmer, är svåra att skaka av sig. Soldater och terrorister i filmen målas upp som samvetslösa robotar som dödar utan att blink av helt politiska eller religiösa anledningar. Och i öppningssekvensen stirrar ett stackars barn rakt in i kameran, för att redan då ge oss dåligt samvete för att vi sitter där bekvämt i biofåtöljen och bevittnar eländet.

Historien är absolut gripande. "Nawals resa" är omtumlande och (ibland lite väl) otrolig. Problemet är att resans mål är av mindre intresse då hon, vår starka hjältinna, redan är avliden. Syskonen som rotar i hennes historia är vagt skrivna och långt ifrån lika intressanta eller sympatiska. Och när finner sin sanning så blir det lite av ett uppenbart antiklimax.

Tvisten i slutet är liksom många vändningar i storyn styrda av slumpen vilket tyvärr drar ner trovärdigheten och får manuset att kännas slarvigt och framstressat. Filmen är dock aldrig teatralisk, trots att förlagan är Wajdi Mouawads hyllade pjäs "Incendies", men det saknas en filmiskt vänlig storylinje. Att döda huvudkaraktären i inledningen är med undantag som bekräftar regeln ett smått dramaturgiskt självmord. Att likt en själlös Hollywood-film inkludera engelska poplåtar och övertydlig, förklarande dialog är också synd.

Men det är ett fantastiskt hantverk. Regi och skådespeleri är på pricken och förvandlar den stundtals haltande historien till en storslagen, episk tragedi. Människoödena träffar i hjärtat och våldet känns i magen. Det är en stark, och viktig film om världen och kulturkrockarna som leder till det ohyggliga våldet mot oskyldiga människor och barn. Det är en sevärd film. Jag bara önskar att jag kände mer när den var slut.