Därför är "Mupparnas julsaga" den bästa julfilmen

Muppar, spöken och Michael Caine i en charmig version av en klassiker som lyckas vara både stämningsfull, rolig, sorglig och lite läskig. Ingen Grinch kan se den här filmen och inte drabbas av akut julkänsla.

 

 

“En julsaga” (eller “En spökhistoria vid jul” eller typ fem andra titlar) är vår kanske mest kända julberättelse - förutom den där om bebisen i krubban då. Det finns en anledning till att den aldrig blivit omodern - den är nämligen skitbra. En kall, vresig och girig man med det klockrena namnet Ebenezer Scrooge som fnyser åt välgörenhet och kör med sin stackars bokhållare Cratchit (här spelad av Kermit förstås.) Men han blir snällare efter att ha hemsökts av sin döda affärspartner, och därefter de tre andarna som var för sig för med sig dåvarande jular, den nuvarande julen och de obehagliga kommande jularna. Men trots att det är en så välbekant historia blir den inte tråkig i rätt händer.

“En julsaga” filmatiserades första gången 1901 och har sen dess kunnat ses i ett oändligt antal versioner, bland annat musikal, en Musse Pigg-kortfilm och en uncanny valley-monstrositet med Jim Carrey. Och då har vi inte ens närmat oss de oändliga antalet parodier. Scrooge har spelats av sir Ian McKellen, George C Scott och Vanessa Williams. Så det är väl inte långsökt att det skulle bli en version med mupparna (faktiskt blev det två). Det är en handling som passar vad mupparna står för- om att vara snäll, ta hand om varandra, hjälpa dem som har det sämre än oss.

 

 

 

Den tvåfaldige Oscarvinnaren Michael Caine - kanske mest känd som Batmans butler - hade kunnat se det här som en möjlighet att gå in på autopilot. Det är en familjefilm. Han är omgiven av muppar för guds skull, men han kör på som om det var Kung Lear. Han har alla känslor, och gör ett porträtt av Scrooge som passar mitt i prick. Det finns som sagt väldigt många dramatiseringar av denna film med stora skådespelare i huvudrollen, men Caines prestation är en av de bästa - muppar och allt.

 

 

Inga övriga kommentarer behövs.

 

 

 

“En julsaga“ är en ganska mörk berättelse - Scrooge möter sin före detta affärspartner som är dömd att i evigheter släpa runt på de kedjor han smidde under sitt giriga liv, och spökena visar hemska saker. Mupparnas främsta målgrupp är väldigt ung, men de hittar en utmärkt utmärkt balans som inte vattnar ner originalet och inte heller traumatiserar barn allt för mycket.

Till att börja med är “Mupparnas julsaga” rolig, utan att det blir en renodlad komedi. Både slapstick och skämt landar, utan att ge avkall på de allvarliga och sorgliga bitarna.

Den är också lite läskigare än den hade behövt vara - vilket är en komplimang och ingen kritik! - särskilt när det gäller Kommande Julars spöke. Men det handlar inte om billiga jump scares, utan om den där stämningen en riktig spökhistoria ska ha.

 

 

 

Du kan se “Die Hard” för julaction, “Fanny och Alexander” för kulturell jul, “Ett päron till farsa firar jul” för julgarv eller “Krampus” för julskräck - men kalla mig gammalmodig, ibland vill en faktiskt bara se något trevligt. Något insvept i en varm nostalgi som får ens hjärta att tina lite, men som ändå engagerar och tar publiken på allvar.

Det här är den perfekta familjefilmen som går lika bra att se även om du varken är eller har barn. Mupparnas julsaga har snö, julfester, irriterande släktingar, komplicerade känslor, vidgandet av vyer, medkänsla, spöken och tidsresor. Vad mer kan någon önska sig?