De 10 coolaste blaxploitation-filmerna

Blaxploitation är en undergenre av exploateringsfilmen som blev känd för att fokusera på våld, sex, diverse tabun samt en rad tokiga titlar och filmposters. Blaxploitation var ursprungligen tänkt som en motpol till dåtidens actionfilmer med vita hjältar och var bland de första i filmhistorien där afroamerikanska karaktärer fick vara hjältar istället för sidekicks eller offer. Filmerna blev dock så populära att genren växte utöver sin tilltänkta målgrupp.

 

Många av filmerna - och främst deras hyllade soundtrack - har med tiden fått stark kultstatus och inspirerat flera av bland annat Quentin Tarantinos filmer, inte minst ”Jackie Brown”, men även parodierats i allt från ”Family Guy” till mer påtagliga hyllningar som ”Undercover Brother” och ”Black Dynamite”. Bland originalen från 1970-talet finns dock en rad sevärda pärlor.

 

 

 

Blaxploitation-genren var självklart inte sen med att ta sig an skräckfilmen och förvandlade flera berömda rysare (”Frankenstein”, ”Exorcisten”, etc.) till afroamerikanska versioner. En av de första och bästa är den här varianten på Bram Stokers klassiker där greve Dracula förvandlar en afrikansk prins till blodsugare - varpå den senare vaknar upp sin kista några hundra år senare för att sprida kaos. I uppföljaren ”Scream Blacula Scream” hade Pam Grier kvinnliga huvudrollen.

 

 

 

En lyckad kombination av blaxploitation och film noir om rasspänningarna i New York på 1960- och 70-talet. En svart snut (Yaphet Kotto, från ”Alien”) och hans rasistiska italiensk-amerikanska kapten (Anthony Quinn) försöker ta fast tre skurkar i Harlem som stulit från maffian genom att låtsas vara poliser. Bobby Womacks ledmotiv ”Across the 110th Street” blev en klassiker som senare använts i andra filmer, inte minst ”Jackie Brown”.

 

 

 

Ståuppkomikern Rudy Ray Moore hade redan förvandlat hallicken och nattklubbsägaren Dolemite till sitt alter ego via scen och LP-skivor innan han blev hjälte på vita duken. I hans första av flera filmäventyr så hamnar han i fängelse efter att ha blivit ditsatt av sin rival men får hjälp av bordellmamman Queen Bee (inte den Queen Bee…) att fly så att han kan hämnas. Har refererats av såväl rappare inklusive Snoop Dogg till TV-serier som ”Futurama”.

 

 

 

Ett experimentellt skräckbidrag till blaxploitation där Duane Jones (”Night of the Living Dead”) spelar sin andra huvudroll någonsin som en antropolog som förvandlas till vampyr. Han förälskar sig i änkan till sin assistent och försöker förvandla även henne. Fick stående ovationer på filmfestivalen i Cannes men oförrättades med en slarvigt nedklippt kopia. Spike Lee själv kallade regissören Bill Gunn en av genrens mest underskattade och gjorde en egen remake 2014.

 

 

 

Ett sällsynt fall av en film som både omnämnts som en av världens sämsta men även inom blaxploitation bästa. En av genrens coolaste killar, Robert Hooks, spelar privatdeckaren Mr. T (inte den Mr. T…) som blir oskyldigt anklagad för mord och med lagom mycket onödigt våld löser fallet. Erbjuder allt genren kräver och lite därtill, inklusive Marvin Gayes soundtrack som för att citera The Falcon i ”Captain America: The Winter Soldier” är ”allt du missat i ett album”.

 

 

 

En blaxploitation som tog sig an samhällsproblem med en ovanligt seriös och mörk ton. I det här fängelsedramat blir vänligt sinnade liftaren ”Too Sweet” (Leon Isaac Kennedy) oskyldigt dömd för mord och hamnar bakom galler där han snart ansluter till en illegal boxningsklubb. Uppmärksammades för hur den genom karaktärers ägande av varandra refererade till tiden då afroamerikaner var slavar och ansågs tillhöra det vita folket. Fick två uppföljare.

 

 

 

Glöm remaken som kom tidigare i år, plocka upp det kultiga originalet istället med Ron O’Neal i sin berömda paradroll som knarklangaren Youngblood Priest som ska göra en sista stor affär innan han lämnar branschen. Filmen kritiserades för att glorifiera drogindustrin men filmen blev en sådan framgång att den under en tid tog över förstaplatsen på biotoppen från självaste ”Gudfadern” och fick två uppföljare. Curtis Mayfields musik är en enorm bonus.

 

 

 

Drottningen av blaxploitation är tveklöst legendariska Pam Grier, vilket Quentin Tarantino var väl medveten om när han gav henne huvudrollen i ”Jackie Brown”. I hennes största 1970-talssuccé så spelar hon titelrollen, en sjuksköterska som hämnas på de knarklangare som gjort hennes syster drogberoende. Gott om våld och naket, som genren kräver, men också banbrytande med en tidig självständig svart hjältinna samt ett antidrogbudskap.

 

 

 

Samuel L. Jackson i all ära men man blir inte mycket hårdare än originalets Richard Roundtree. Han blev den första afroamerikanska skådespelaren som fick en huvudroll i en stor studiofilm och resultatet var en succé. Filmen, om privatdeckare som anställs för att hitta kidnappad dotter till gangsterkung, drog in (då) imponerande 13 miljoner dollar och fick flera uppföljare. Dessutom tog Isaac Hayes emot en Oscar för det ikoniska ledmotivet.

 

 

 

Melvin Van Peebles - som skrev, regisserade, klippte, komponerade, delvis finansierade och spelade huvudrollen i filmen - bidrog till att skapa och etablera blaxploitation-genren med denna extrema kultfilm om en gigolo med en magisk penis på flykt från lagens långa arm. Ett experimentellt, personligt, radikalt och provocerande stycke filmhistoria vars kontroversiella bilder (inklusive osimulerat sex) gav den en X-rating - men även en plats i filmhistorien.