Det här är Ingmar Bergmans 10 bästa filmer

I år firas Bergmanåret. Den hyllade svenska filmmakaren skulle ha fyllt 100 år idag och under 2018 uppmärksammas hans livsverk med en rad evenemang och projekt. Under sin karriär gjorde Ingmar Bergman ett sextiotal filmer. Här är de 10 bästa, rangordnade.

 

 

 

”Tystnaden” är sprungen ur en dröm Bergman hade när han var sjuk, och det märks. Den osar av mardrömssvettningar och morgonstånd. Det är en gubbig fantasi om kvinnlighet, som samtidigt betraktas ur en liten, förvirrad och rädd och kanske fascinerad, pojkes perspektiv.

 

Av många firad som Bergmans konstnärligt mest modiga film, medan andra föredrar hans mer strukturerade och idédrivna filmer över denna sorts flackiga experimenterande. Oförnekbart finns ändå något i den här sortens obehagliga feberyra. ”Tystnaden” låter känslorna styra över förnuftet. Den gör svårbegripliga intryck som till skillnad från vad som gäller för många andra av Bergmans filmer är svåra att sortera in som ljusa eller mörka.

 

 

 

Det mörka dramat ”Såsom i en spegel” rör sig i vansinnets territorium. En far utnyttjar sin dotters psykos för att författa en roman – ett uttryck för Bergmans tanke om konstnären som kannibal. Harriet Andersson spelar den schizofrena kvinnan vars verklighetsuppfattning är än mer splittrad än hennes familj som tillfälligt återförenats på en ö. Hennes psykiska sjukdom beskrivs knappast realistiskt, Bergman använder den fantasifullt för att fördjupa sig i filmens centrala ämne: människans relation till Gud. Han har skrivit om tillkomsten av filmen:

 

”Vad jag ville, djupast sett, var uppenbarligen att skildra ett fall av religiös hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken.”

 

 

 

Undertryckt syskonrivalitet pressar sig fram igenom den stela familjestämningen i ”Viskningar och rop” efter att en av kvinnorna i en systertrio insjuknat i cancer. De högborgerliga sekelskiftesmiljöer de lever i bländar med sin skönhet, fenomenalt uppfångade av Sven Nyqvist – som belönades med en Oscar för bästa foto. (Mar)drömska och förvirrande sekvenser – som ibland upplevs som väl pretentiösa – ger uttryck för kärlek, passion, hat.

 

 

 

När det till slut blev av, mötet mellan svensk films två stora Bergmans – Ingmar och Ingrid, blev resultatet ”Höstsonaten”. Den åldrade Ingrid Bergman spelar en framgångsrik konsertpianist som, trots flyktförsök, konfronteras av sina två vuxna döttrar. En av dem spelas fenomenalt av Liv Ullman som genom filmen tränger igenom sin karaktärs blyga, självnedklankande sätt för att ge röst åt sina erfarenheter.

 

I ett rörande kammarspel dissekeras erfarenheter. Anklagelser följs av förlåtelse. Förlåtelse av nya anklagelser. Försök till närhet av defensiva utfall eller undandragelser.

 

 

 

”Nattvardsgästerna” kretsar kring ett återkommande och starkt tema i Bergmans filmografi: tro och tvivel. Ett tema som får stå i centrum i det teatralt minimalistiskt utformade och dialogdrivna dramat.

 

Gunnar Björnstrand spelar en präst som kämpar med en försvinnande övertygelse. Han söks upp av en vilsen fiskare, som lider av självmordstankar, men prästen är så insnurrad i sin egen bekymmersamma relation till Gud att han inte förmår hjälpa andra. En lärarinna, som är desperat förälskad i prästen, försöker att trösta honom med sin kärlek.

 

 

 

Fyrfaldigt Oscarsbelönade dramat ”Fanny och Alexander” tillhör Bergmans mest omtyckta filmer. Handlingen har delvis inspirerats av Bergmans egen barndom och följer de två barn som namngett filmen. Det rikligt utsmyckade borgarhemmet – vars påkostade rekvisita har fått svenskar att drömma om en ”Fanny och Alexander”-jul – i vilket de först leker omkring tillsammans med en bullrig familj står i kontrast till det asketiska, gråa biskopshem dit de barnen tvingas flytta med sin mor och leva ett avskärmat liv efter att deras pappa dött.

 

”Fanny och Alexander” är en lättillgänglig saga om kontraster: om kampen mellan ljus och mörker, mellan busigt livsbejakande och sträng underkuvning. Om godhet och ondska.

 

 

 

Kanske Bergmans mest välkända film. Även de som inte har sett det mörka dramat är bekanta med dess centrala premiss: schackspelandet mellan en medeltida riddare och döden själv. Dialogen ”Vem är du?” ”Jag är Döden.” ”Kommer du för att hämta mig?” är friskt parodierad och Bengt Ekeroths svartklädde Lieman är numera en återkommande figur i internetmemes.

 

Max von Sydow gör en stark rollinsats som den riddare som efter en resa genom ett pesthärjat landskap är full av frågor kring livet, döden och Guds existens.

 

 

 

Trots att ”Smultronstället” uppenbart har hämtat inspiration från en rad verk av August Strindberg, känd för sin bitterhet, är berättelsen – om en åldrad mans återblickande – förvånansvärt fri från hätskhet och agg. Istället är den en vackert sorgsen dröm om livet. Ångestframkallande i sin påminnelse om de ofrånkomliga villkoren vi måste förhålla oss till, men samtidigt feel good-charmig i sin gestaltning av livets nyckfullhet.

 

Utöver Strindberg har Bergman också lånat friskt från bland andra Victor Sjöström och hans ”Körkarlen” (1921) – Bergmans favoritfilm. Bergmans stora idol medverkar också i filmen. Det är han som spelar den gamle professorn som under en bilresa, efter omgivningens kommenterar om hans person, börjar att fundera över åren han har bakom sig. Bergman har berättat att Sjöström ”ryckte åt sig min text, förvandlade den till sin egendom, satsade sina erfarenheter: ensamhet, kyla, värme, kärvhet, leda.”

 

”Han gjorde det med den stora personlighetens suveränitet och besatthet. Jag hade ingenting att tillägga (…). Smultronstället var inte längre min film, det var Victor Sjöströms film!”

 

 

 

I den antika teatern avsåg ”persona” den mask en skådespelare bar för att signalera vem han gestaltade. ”Det medvetet artificiella eller maskerade personlighetskomplex som en individ anlägger i avsikt att tjäna som ett skydd, ett försvar, ett bedrägeri mot eller ett försök till anpassning inför omvärlden.” Så har Carl Gustav Jung definierat termen i den moderna psykologin.

 

Bergmans drama ”Persona” handlar om sökande efter identitet och lek med dess uttryck. Efter en föreställning av ”Elektra” tystnar skådespelerskan Elisabet Vogler helt. På en ö isolerar hon sig tillsammans med en sköterska och där stöter sig de två kvinnornas personligheter mot varandra, slingrar ihop sig, smälter samman. Med otäck intimitet fångar Bergman och fotograf Sven Nyqvist upp Liv Ullman och Bibi Anderssons sam- och finspelta möte.

 

”Persona” är en snygg och säregen, stundtals mardrömsliknande, dramathriller som tittaren tolkar enklast utan ord.

 

 

 

Först sänd som sexdelad tv-serie, senare ihopklippt till långfilm. ”Scener ur ett äktenskap” är en totalt uppslukande inblick i tvåsamheten bakom stängda dörrar. Berättelsen följer paret Marianne (Liv Ullman) och Johan (Erland Josephson) genom äktenskap, otrohet, uppbrott och drivs framåt av deras dialog – ibland brutalt ärlig, ibland smärtsamt falsk.

 

”Scener ur ett äktenskap” har nerv och närvaro, och övertygar i sin skildring av en misslyckad kärlekssaga. Det känns ibland otäckt att få komma så nära det där fula som bara två älskande som blivit hatande kan utsätta varandra för, samtidigt är det en totalt kittlande känsla att på nära håll få betrakta parets dysfunktion och deras brister som människor.

 

Även när Johan och Mariannes mest osympatiska sidor blottas, hatar man dem aldrig. Och även när man dömer dem, tvingas man att någonstans ändå förstå dem. Bergman har sagt om sina skådespelare:

 

”Deras insats var ovärderlig eftersom de aldrig lämnade ut Marianne och Johan, utan försvarade dem. På så sätt fick i många fall Livs och Erlands önskemål om replikernas och scenariets utformning avgörande betydelse för det slutliga resultatet.”