Den enda anledningen man behöver för att se "The Blacklist"

”The Blacklist” är egentligen en ganska tråkig serie. Huvudhandlingen är rörig, skurkarna ombytliga och halvgrå och karaktärerna är, för det mesta, svagt utformade. För att inte prata om formatet; vill den vara en serie med Veckans Skurk eller vill den ge oss en spännande följetong? Trots detta låg den, under säsongen 2014-2015, på topplistan över mest sedda TV-serier i USA (källorna skiljer sig lite, klicka här för en annan lista). Och själv kommer jag inte sluta titta inom en snar framtid. Anledningen till detta är att James Spader är så jävla bra i huvudrollen.

Serien handlar om hur Raymond ”Red” Reddington (James Spader), en informationsmäklare som befunnit sig på FBI:s lista över de mest efterlysta brottslingarna de senaste tjugo åren, överlämnar sig till FBI och börjar samarbeta med dem. Av någon anledning vill han bara jobba med Elizabeth Keen (Megan Boone), en nyligen utexaminerad agent. Tillsammans med sin chef, Harold Cooper (Harry Lennix), IT-killen Aram Mojtabi (Amir Arison) och hårdingen Donald Ressler (Diego Klattenhaff) tar de sig an The Blacklist, som alltså är en lista över skurkar som är så bra på att vara just skurkar att de undvikit lagens långa arm under lång tid.

Jag har rubriken ”Handling (typ)” ovan för att det snabbt blir rörigt. Och med rörigt menar jag inte snårigt. En bra agentserie ska vara snårig. Skillnaden kanske inte är solklar så här på en gång. Låt mig förklara. En snårig handling är komplex med många rörliga delar, som dock, tack vare skickliga manusförfattarna, är lätt att hänga med i och dessutom är spännande. En rörig handling är bara just rörig. Ett bra exempel på en snårig agentserie är ”Alias” där manus-esset J. J. Abrams (och ett antal andra manusförfattarna under hans ledning) lyckas hålla många bollar i luften samtidigt; vi pratar flera kriminella organisationer, kärleksliv och en skum uppfinnare som levde på 1400-talet (Rambaldi). ”Alias” är en mycket bra serie. Om ni inte sett den, föreslår jag att ni gör det. Pronto. Dessvärre finns den varken på Netflix eller HBO. Men man kan ju alltid köra old school och köpa hela serien på DVD för ett mycket överkomligt pris. 

”The Blacklist” är alltså en helt annan historia. Av någon anledning kommer jag att tänka på John McClane i ”Die Hard: Hämningslöst”. Han tvingas delta i galningen Simons vansinniga lek. När Simon ger honom den klassiska gåtan om en man som är på väg till St. Ives som möter en man med sju fruar, som har sju döttrar var, som har sju säckar var, som innehåller sju katter var, har han lite svårt att hänga med. Han är mycket bakfull, förstår ni. Så när hans partner för dagen, Zeus, ber honom läsa upp den tredje delen av gåtan medan Zeus själv försöker göra matten, säger han: ”Det var en säck med…”, vilket, så klart, bemöts med irritation från Zeus. Det har hänt att jag kollat på ”The Blacklist” efter en överförfriskad afton, men det är långtifrån fallet varenda gång jag tittar på serien. Ändå finner jag mig försöka beskriva huvudhandlingen ungefär så här: Det var en skurk som hette Berlin och sedan kom det in en kebab. Okej. Jag VET att det kallas en cabal. Men ni förstår vad jag menar.

Seriens största problem är att den inte verkar veta riktigt hur den ska ha det. Ena veckan jagar teamet någon på listan. Detta kan vara lite småintressant, eftersom de letar efter riktigt underliga figurer. Vi har den urgamla familjen som spelar rysk roulett, miljardären som lagrar kroppar på ett flygplan, ett antal speciella lönnmördare och en utbrytarkung, för att nämna ett par exempel, som inte är särskilt minnesvärda (jag var tvungen att läsa igenom listan över avsnitt för att kunna ge de exemplen). Sedan jagar de plötsligt en viss person eller en organisation. Uppbyggnaden inför presentationen av dessa är alltid välgjord. Men sen då? Vad händer sen? De här människorna och organisationerna dödar människor och stjäl information för att… Ja, det rinner ju ut lite i sanden. Det var en säck med…

De flesta karaktärerna är inte vidare mycket att hänga i granen. Den enda karaktär som kan sägas vara någorlunda intressant är IT-nörden Aram. Till en början är han mest med i bakgrunden. Snart visar det sig dock att han är en mycket lojal och modig person, som inte backar för utmaningar som skulle skrämma de flesta med hans bakgrund. Donald Ressler är en mycket duktig agent vars största svaghet och styrka ligger i att han alltid följer reglerna. Harold Cooper är den visa, lojala och tålmodige chefen. Mycket mer finns det inte att säga om dessa två män. Elizabeth Keen, som alltså är seriens protagonist, är det svagaste kortet i leken. Protagonisten är alltså den karaktär som det handlar om. Det är meningen att denna karaktär ska utvecklas, så att hen kan bemöta en stark fiende på jämna villkor i slutet. Karaktären Elizabeth Keen blir dock lidande av den röriga handlingen och av det faktum att Megan Boone inte alls klarar av att bära upp sin roll. Särskilt inte när hon ställs bredvid skådespelar-esset James Spader. Det är inte alls tydligt vart hennes karaktär är på väg eller vad det är hon försöker åstadkomma. Det var en säck med…

Men det måste ju finnas någon anledning till att jag, och många med mig, fortsätter titta. Svaret på denna fråga består av en person; James Spader. Han var med redan under Brat Pack-eran på 80-talet där han hade roller i filmer som ”Pretty in Pink”, ”Wall Street” och ”Less than Zero”. Hans mest kända roll från den tidiga karriären är nog ”Sex, Lies and Videotape”, Steven Soderberghs genombrottsfilm om, just det, sex, lögner och videoband (det format som användes innan DVD:n kom). Under 90-talet medverkade Spader i riktiga skitfilmer, som ”Stargate” och ”The Watcher”. Han spelade även Den Där Jäveln Man Hatar i ”Wolf”, Jack Nicholsons konstiga varulvsfilm från 1994.

Det var först när han började med TV som Spader blev bra. Och då blev han riktigt bra. Alan Shore, hans karaktär i ”Advokaterna”, blev så populär att han fick en egen serie, som hette ”Boston Legal”. Shore är en uppkäftig och skicklig advokat, som håller löst på etiken men hårt i moralen. Shore och hans bästa vän, Denny Crane, den en gång store men numera senile stjärnadvokaten, utkämpade, under fem säsonger, strider i rättssalen för rättvisa, ära, pengar och kvinnor. Och inte alltid i den ordningen. Spaders skådespelarstil under sin TV-era är full av flärd och intelligens, vilka förstärks av hans nästintill hypnotiska stämma, vilken han använde för att ge liv åt Ultron i ”Avengers: Age of Ultron” häromåret. Man kan säga vad man vill om Marvels bleka skurkar, men man kan inte klaga på Spader insats, tycker jag.

Det finns vissa likheter mellan Alan Shore och Reddington. Båda kan snacka sig in och ut ur de flesta situationer, de verkar båda ha en egen uppfattning om moral och de verkar göra det mesta för att det roar dem. Den stora skillnaden är att Reddington ofta sätter sitt liv på spel. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att Spader är bättre som Reddington än som Shore. Missförstå mig inte nu; ”Boston Legal” slår ”The Blacklist” med hästlängder på det stora hela. Men Reddington är mycket mer intressant att beskåda. Egentligen är karaktärens motiv lika luddiga som allt annat i serien. Men Spader löser detta genom att spela byxorna av de flesta andra skådespelare i TV-världen. Han använder sin lena stämma och stadiga blick för att totalt äga varenda scen han medverkar i. För att inte prata om anekdoterna! Redding drar ofta anekdoter om människor han träffat och platser han varit på. Genom dessa anekdoter förstår vi inte bara att detta är en mycket intelligent människa, som varit med om det mesta, utan även att detta är en man som hela tiden utvecklas, som hela tiden lär sig nya saker om världen och den mänskliga naturen.

James Spader är enda anledningen att se ”The Blacklist”. Och det är den enda anledningen man behöver egentligen.