8 tv-serier som spårade ur totalt

”Jumping the shark” är ett uttryck som beskriver den tidpunkt när en TV-serie tappar i kvalitet. Ofta handlar det om en enskild scen eller episod där manusförfattarna slänger in en gimmick i ett desperat försöka att behålla tittare. Uttrycket kommer från säsong fem av kultserien ”Gänget och jag”. I en scen, ganska olik seriens mer jordnära upplägg, hoppade Fonzie iförd vattenskidor över en haj. Bara sådär. Nedanstående serier hoppade dock inte bara över hajen; de siktade uppenbarligen mot stratosfären. 

Upp som en sol, ner som Oceanic flight 815. År 2004 var vi inte lika bortskämda med spännande TV-serier som idag och “Lost” började verkligen bra. Annorlunda, spännande och mystiskt; något som hade potential att bli den kassa solsemesterns svar på “Twin Peaks”. Jag minns fortfarande pilotavsnittet (min Göteborgssjäl vill skoja här) och hur impad jag var. Första säsongen var verkligen riktigt bra och utklassade sina samtida tablå-kamrater. Mystiken och frågetecknen började byggas på hög; rökmonstret, isbjörnen (på en tropisk ö, galet!), “the others” och stålluckan i marken för att nämna några… Samtidigt bjöds vi på lite sköna flashbacks från de ofrivilliga öbornas tidigare liv; ett effektivt sätt att utforska de faktiskt ganska intressanta karaktärerna. Med spänning inväntade vi vad som komma skulle. 

Ungefär samtidigt kom manusförfattarna på att deras skapelse hade nått en storpublik och skulle förlängas med ytterligare några säsonger. “Fan, vi måste tydligen skriva mer… Och vi måste väl förklara alla skumma jävla saker vi slängde in i säsong ett? Isbjörnen, röken och det. Varför hamnade alla på ön?  Äh, skit samma, vi slänger bara ut fler lösa och konstiga trådar; det är ju trots allt ett mysterie-drama. Har vi fortfarande tittare efter några säsonger får vi väl förklara det då. Eller inte, vi tar ett avsnitt i taget. Whatever”. 

Det som följde var ett par år fyllda av random tidsresor, flashbacks, flash forwards och som inte det var nog; “flash sideways”. Japp, det “Lost” efter fem röriga säsonger behövde var tydligen alternativa tidslinjer. Tidslinjer som i finalavsnittet skulle visa sig vara skärselden. Men nej, alla var inte döda hela tiden. Allt vi såg hände på ön. Inte för att det är någon tröst direkt… Slutet där alla möts i kyrkan efter sin död var inte riktigt den final som hade krävts för att rädda upp serien. Frustrerande. 

Lika mycket som jag älskade säsong ett av “Dexter”, lika uppgiven var jag när slutet av säsong åtta närmade sig. Det finns olika sätt att låta en serie spåra ur. I “Dexters” fall handlade det inte så mycket om att ”hoppa över hajen”, mer om att missa ansatsen och landa på den. Här snackar vi riktigt, riktigt slappt manusförfattande. 

Säsong två var helt ok om än inte i paritet med ettans briljans. Trean gick lite på tomgång medan fyran var klart sevärd, mycket tack vare underbara John Lithgow som “the Trinity Killer”. Avslutningen på säsong fyra var riktigt vass (och hemsk) vilket borgade för en spännande fortsättning. Istället fick vi, med några få undantag, fyra säsonger på total tomgång. En sammanfattning av vad vi bjöds på: Dexter mördar, brottas med sin “dark passenger”, har romanser med två ohyggligt irriterande tjejer och oroar sig över att hans son har ärvt psycho-genen. För säkerhets skull är Dexters syrra, som man redan önskade livet ur i säsong ett, med överallt och sprider lika delar irritation som överspel. Skurkarna, med undantag för Ray Stevenson är totalt ointressanta och Miami-polisen är riktigt dålig på sitt jobb när de fortfarande inte fattar att Dexter gillar att mörda folk. 

Jag är förvånad över att jag följde serien hela vägen, jag antar att jag hade hoppats på en pay-off i sista avsnittet. Jag hoppades förgäves; Lumberjack-Dexter var ett riktigt lamt slut. 

Ännu en serie som började briljant för att sedan mjölkas snustorr av giriga producenter. Första säsongen är verkligen outstanding med sin smarta plot, gedigna skådespelarinsatser, konstanta spänning och sköna cliffhangers. Som publik ville man verkligen se hur det hela skulle sluta; beroendeframkallande TV när den är som bäst. 

“Prison Break” skulle egentligen köras i tretton avsnitt men fick grönt ljus för ytterligare nio som lades till den första säsongen. I sista avsnittet fick vi även en upplösning: japp, de lyckades faktiskt rymma. Gött mos. Sen då? Hallå, de lyckades rymma! Räcker det inte så? Tydligen inte då vi därefter fick se hela gänget på flykt under säsong två. Släng in en skattjakt efter D.B. Coopers gamla byte och lite paranoia genom ondskefulla “the Company” varvat med snåriga familjeintriger.  “Prison Break” gick från suberb fängelseflykt till pajig dussinserie. Ingen hade direkt bett om att se fängelsegänget på flykt (inte så mycket vare sig Prison eller Break där) så vad göra? Jomen, vi sätter dem i fängelse i Panama istället! Genom Hollywood-magi kunde även säsong tre spelas in. Säsong fyra gick även denna ifrån själva grundkonceptet med att bryta sig ut ur fängelset (därav titeln) och istället blev det mer konspirationer, skumma familjeband och ett slut där huvudpersonen Michael Scofield får en hjärntumör och senare offrar sitt liv i sann hjäteanda. 

Gänget bakom “Prison Break”, även kallade de skyldiga, lyckades till och med göra sista avsnittet till en TV-film. Bara en sån sak får känselspröten att ana fara. Det är trist när det är så uppenbart att allt efter säsong ett (som uppenbarligen var tänkt som en miniserie) rafsades ihop för att tjäna pengar och inget annat. Usch och fy, kolla gärna in säsong ett men glöm resten av skiten. Det enda som skulle kunna göra saken värre vore om Hollywood fick för sig att återuppliva “Prison Break” (och Michael Scofield för den delen). Det vore ju riktigt galet...

Med dagens massiva utbud av kvalitativa TV-serier och med “Dallas” nya avsnitt för några år sedan är det lätt att glömma hur stor serien faktiskt var under sina glansdagar. Stor som i “världens mest populära TV-program” under tidigt 80-tal. Med trehundrafemtiosju avsnitt är det liksom dömt att spåra ur förr eller senare, det är rätt svårt att hålla serien intressant under tretton år. 

“Dallas” finaste ögonblick är ändå utan tvivel Bobby Ewings återuppståndelse från de döda. Patrick Duffy hade valt att lämna serien 1985 och skrevs ut genom att bli överkörd av en bil. När tittarsiffrorna dalade tack vare Bobbys frånfälle och Duffys enorma popularitet (?) fanns bara en sak att göra: skriva in honom i serien igen. Resten är TV-historia med Bobbys berömda duschscen. Tadah, Bobbys död hade bara varit en dröm! Detta innebar att allt annat som hände under säsongen också varit något Pam Ewing drömt men... hey, Bobby är tillbaka! Det krävs rejäla cojones för att spela “allt var bara en dröm-kortet”. Underbart. 

Vill man vara snäll kan man säga att “Roseanne” var ohyggligt framgångsrik och uppskattad för sin frispråkighet och vilja att väva in känsliga ämnen som abort, alkoholism och homosexualitet i en sitcom. Vill man vara mindre snäll kan man säga att den handlade om två irriterande tjockis-föräldrar från arbetarklassen och deras ännu mer irriterande barn. 

Serien var oavsett en riktig framgångssaga under sina första åtta säsonger; det mesta gick ut på att följa familjens upp- och nedgångar med en dos allvarlighet här och där. När tittarsiffrorna började svika och det stod klart att säsong nio skulle bli den sista spårade dock allt ur å det grövsta. I ett desperat försök att väcka publiken gick “Roseanne” från semiseriöst sitcom-drama till John Waters på syratripp. Roseanne vinner bland annat 108 miljoner dollar på lotto, hänger med Jerry Springer och dödar terrorister på ett tåg. En lite ny approach med andra ord. 

Detta var dock bara uppvärmning inför slutet där det visar sig att det mesta som hänt egentligen är en bok skriven av Roseanne som ett sätt att hantera sitt pissiga liv. Bland annat dog hennes man av hjärtattacken han fick under säsong åtta och det mesta av innehållet i tidigare säsonger är bara en del av boken. Joråsåatte...

Jag hoppas att åtminstone några av er kommer ihåg “Airwolf”. TV3 bjöd oss på denna goding under tidigt 90-tal. 

Ett galet geni bygger på uppdrag av CIA superhelikoptern Airwolf som skall bekämpa terrorism (jo man tackar ja). Som tur är rycker enslingen Stringfellow Hawke in och reder ut saker och ting. Stringfellow bor för övrigt i en stuga i skogen och roar sig med prislösa målningar samt att spela cello för örnar. Förutom det så flygs och sprängs det en hel del under seriens fyra säsonger. Såpass mycket att “Airwolf” var en av 80-talets dyraste produktioner med cirka fyra miljoner dollar per avsnitt. Det var med andra ord inte så att “Airwolf” var något vardagsdrama från början men… allt skulle ändå bli betydligt värre. 

När serien lades ner efter säsong tre köptes rättigheterna upp av ett kanadensiskt TV-bolag. Problemet var bara att de inte hade tillgång till själva Airwolf då helikoptern inte ingick i köpet. Dessvärre hade de heller inte tillgång till skådespelarna från de tidigare säsongerna som var på tok för dyra. Säsong fyra bestod således av att de gamla huvudpersonerna dog i en *trumvirvel* helikopterexplosion. Så fort Airwolf skulle vara med i en scen bjöds vi på återanvända bilder från tidigare säsonger. De hade som sagt INGEN helikopter att filma eller för den delen råd med några andra specialeffekter... Det blev ingen femte säsong.

Hur gör man en framgångsrik spinoff på "Baywatch"? Inte så här i alla fall. Baywatch på kvällen gick ut på att Mitch Buchannon (David Hasselhoff för er som undrar) startar en detektivbyrå tillsammans med Garner Ellerbee (han var med i originalserien eller nåt). Varför? För att det uppenbarligen behövdes en detektivbyrå för strandrelaterade fall. Duh. Tyvärr var publiken inte lika övertygade och seriens tittarsiffror dalade snabbt. 

I ett genidrag för att vinna över publiken och samtidigt casha in på “Arkiv X” framgångar fokuserade man i säsong två istället på science fiction. The Hoff nöjde sig dock inte med slätstruken sci-fi varpå “Baywatch Nights” andra säsong bjöd på bland annat upptinade vikingar, surfande aliens och David Hasselhoff-kloner. Inte ens det var gott nog åt den kräsna TV-publiken som, efter att ha frågat sig vad fan de kollat på, snabbt bytte kanal. 

“Did I do that?” Satan vad irriterande han var, den där Urkel… Han var från början tänkt att vara en mindre sidokaraktär i “Räkna med bråk” (all cred till svenska titelsättaren) men sedan gick något väldigt snett. “Family Matters” var vid starten en lagom mysig och totalt oprovocerande sitcom om familjevärderingar och sånt. Inga konstigheter. 

Efter första halvan av säsong ett introducerades den nördiga grannen Steve Urkel och kort därpå var han huvudkaraktären i serien. Samtidigt började något konstigt och ondskefullt sakta att gro. Trots Urkels härliga tramsigheter började seriens popularitet dala efter några år. Seriemakarna gjorde det enda rätta, slickade på några exotiska paddor och resten är TV-historia. Det hela började med att Urkel uppfann “cool juice”, en kemisk blandning som förvandlade honom till superheta och självsäkra Stefan Urquelle. Redan där borde man anat oråd. 

Det hela skulle dock bli betydligt galnare. Eller vad sägs om avsnitt där Urkel och Carl (den kramgoa pappan i grannfamiljen även känd från ”Die Hard 1-2”) krymper till myrstorlek, utforskar rymden, reser i tiden för att hänga på ett piratskepp eller varför inte min personliga favorit: Urkels buktalardocka Stevil kommer till liv för att skörda själar:

Kul för hela familjen.