Nu är det dags för Joan Lindseys prisbelönta novell att filmatiseras igen. Denna gång har berättelsen blivit till en miniserie med Natalie Dormer från ”Game of Thrones” i huvudrollen. Det första avsnittet var lika vackert som skrämmande, och med en helt egen identitet jämfört med Peter Weirs filmklassiker från 1975.
Novellen, liksom filmatiseringarna, handlar om fyra Australienska flickor som försvann med sin lärare på en skolutflykt till Hanging Rock, på St Valentins Dag år 1900. De återfanns aldrig, och bokens öppna slut gjorde att många myter och teorier skapades om vad som egentligen hänt.
Serien inleds med att Fru Appleyard (Dormer) inspekterar den herrgård som ska bli hemmet för hennes flickskola. Sorgklädd sveper hon runt i de olika rummen i sakta mak, men tecken tyder snart på att vi har med en avancerad skojerska att göra.
”Dress like a tart and you’re a tart”, säger hon, och därefter ”dress like a widow...” Folk tror vad de ser.
Novellen, liksom filmatiseringarna, handlar om fyra Australienska flickor som försvann med sin lärare på en skolutflykt till Hanging Rock, på St Valentins Dag år 1900. De återfanns aldrig, och bokens öppna slut gjorde att många myter och teorier skapades om vad som egentligen hänt.
Serien inleds med att Fru Appleyard (Dormer) inspekterar den herrgård som ska bli hemmet för hennes flickskola. Sorgklädd sveper hon runt i de olika rummen i sakta mak, men tecken tyder snart på att vi har med en avancerad skojerska att göra.
”Dress like a tart and you’re a tart”, säger hon, och därefter ”dress like a widow...” Folk tror vad de ser.
Okej. Fru Appleyard är inte änka (?) och tycks inte riktigt ha rent mjöl i påsen. Snart styr hon sina elever med järnhand och är livrädd för att de ska upptäcka vem hon egentligen är. Dormer porträtterar henne med all den iskalla galenskap och hårda yta man kan önska av den perfekta filmskurken.
Efter att ha sett det första och mycket lovande avsnittet av ”Picnic at Hanging Rock” på Tribecas filmfestival, följde ett Q&A med regissören Larysa Kondracki, producenten Jo Porter, samt huvudrollsinnehaverskan Natalie Dormer. Det blev en innehållsrik och rolig stund med många skratt, och här är några av godbitarna ur samtalet.
Porter börjar med att förklara vad som drog dem till projektet:
- Peter Weirs adaption, som är den mest kända, är bara en tunn skiva av berättelsen. Den har så mycket mer potential!
Dormer beskriver hur hon influerats av boken, och hennes tankar om berättelsen och karaktären hon spelar:
- När jag läste novellen blev jag riktigt förvånad över hur mycket som fanns att finna mellan raderna. Vad Joan Lindsey inte skriver är nästan lika viktigt som det hon faktiskt skriver.
- Det fina med projektet är att fastän vi jobbar så tätt ihop som ett team, skiljer sig allas infallsvinklar något. Vi har olika teorier av vad det var som hände, och vad berättelsen handlar om egentligen. Och om vi som gjort serien kan tänka såpass olika, kan även ni som publik ha era egna teorier.
- Folk påstår att jag gillar att spela starka, beslutsamma kvinnor, men vad jag gillar att spela är komplexa kvinnor, kvinnor som vågar möta sina demoner och ta sig igenom kriser. Hester (Fru Appleyard) är den minst självinsiktsfulla kvinna jag någonsin spelat. Hon skulle verkligen behöva gå i terapi (skratt).
- Man vet att man jobbar med någonting unikt, när det inte går att placera i en specifik genre. Det kan vara en mörk komedi i ena ögonblicket, en psykologisk thriller i nästa, och sedan romantik. ”Picnic...” är en kategori för sig själv ur den aspekten.
Porter börjar med att förklara vad som drog dem till projektet:
- Peter Weirs adaption, som är den mest kända, är bara en tunn skiva av berättelsen. Den har så mycket mer potential!
Dormer beskriver hur hon influerats av boken, och hennes tankar om berättelsen och karaktären hon spelar:
- När jag läste novellen blev jag riktigt förvånad över hur mycket som fanns att finna mellan raderna. Vad Joan Lindsey inte skriver är nästan lika viktigt som det hon faktiskt skriver.
- Det fina med projektet är att fastän vi jobbar så tätt ihop som ett team, skiljer sig allas infallsvinklar något. Vi har olika teorier av vad det var som hände, och vad berättelsen handlar om egentligen. Och om vi som gjort serien kan tänka såpass olika, kan även ni som publik ha era egna teorier.
- Folk påstår att jag gillar att spela starka, beslutsamma kvinnor, men vad jag gillar att spela är komplexa kvinnor, kvinnor som vågar möta sina demoner och ta sig igenom kriser. Hester (Fru Appleyard) är den minst självinsiktsfulla kvinna jag någonsin spelat. Hon skulle verkligen behöva gå i terapi (skratt).
- Man vet att man jobbar med någonting unikt, när det inte går att placera i en specifik genre. Det kan vara en mörk komedi i ena ögonblicket, en psykologisk thriller i nästa, och sedan romantik. ”Picnic...” är en kategori för sig själv ur den aspekten.
Kondracki berättar om ett spöke i huset där de filmade, hur det känns att jobba med så liten budget, och hur man bäst kan beskriva serien:
- I den allra första scenen vid huset, står det en flicka i en vit klänning på balkongen. Senare, i sjätte avsnittet, under en annan inspelningsdag, när vi filmade med en drönare, ser vi flickan i den vita klänningen på exakt samma plats. Jag sitter inte och hittar på, ni kan se själva!
- Jag känner mig som om jag är med i en dansk obstructions-video [Lars von Triers ”The Five Obstructions].
- Den är som en meditation över tiden, hur den pressas samman, och hur olika tidpunkter möts. Lite som en poetisk sci-fi utan pengar, där vi använde sågspån i stället för specialeffekter (skratt). Den har en tydlig, gammaldags kvalitet, vilket gör den cool i en värld där man kan göra vad som helst för hundra miljoner dollar, när man gör det för... två. (Skratt)
- I den allra första scenen vid huset, står det en flicka i en vit klänning på balkongen. Senare, i sjätte avsnittet, under en annan inspelningsdag, när vi filmade med en drönare, ser vi flickan i den vita klänningen på exakt samma plats. Jag sitter inte och hittar på, ni kan se själva!
- Jag känner mig som om jag är med i en dansk obstructions-video [Lars von Triers ”The Five Obstructions].
- Den är som en meditation över tiden, hur den pressas samman, och hur olika tidpunkter möts. Lite som en poetisk sci-fi utan pengar, där vi använde sågspån i stället för specialeffekter (skratt). Den har en tydlig, gammaldags kvalitet, vilket gör den cool i en värld där man kan göra vad som helst för hundra miljoner dollar, när man gör det för... två. (Skratt)
Stor eller liten budget, jag tyckte i alla fall mycket om det första avsnittet och dess både vackra och skrämmande berättaranda, och ser fram emot seriesläppet den 25 maj! (I skrivande stund är det inte klart vem som sänder serien i Sverige.)
