Ethan Coen har tagit paus från filmmakandet med brodern Joel, och istället själv regisserat queerkomedin “Drive-Away Dolls”. Manuset har han skrivit tillsammans med sin fru och mångåriga arbetskollega Tricia Cooke, som jobbat som filmklippare på flera av brödernas filmer. Det har legat och samlat damm i två decennier, innan paret äntligen bestämde sig för att filma.
“Drive-Away Dolls” följer den frisläppta Jamie (Margaret Qualley) och hennes tillknäppta vän Marian (Geraldine Viswanathan) under en bilresa till Tallahassee. Men tjejerna förföljs av ett gäng klantiga bovar på jakt efter en portfölj som råkat hamna i deras baklucka, vilket leder till en massa äventyr och galna situationer mellan gaybarer och partyn under resans gång.
MovieZine fick chansen att prata med Ethan och Tricia tillsammans med filmkritiker från världens alla hörn. Vi fick höra om 90-talets gaybarer, parets okonventionella äktenskap, kvinnor i maktpositioner, och lesbisk representation på vita duken, samt varför “Drive-Away Dolls” är en kåt film. Men frågestunden börjar med att beta av hur manuset kom till.
Varför är handlingen försatt till 1999 istället för nu?
Ethan: Tja, en anledning är att vi skrev manuset ursprungligen i början av 2000-talet, mycket nära 1999. Men det är också en värld som Trish känner till; den typen av lesbiska barer från den eran, hur det var på den tiden.
Tricia: Jag kände mig mer bekväm med att berätta en historia om lesbiska på barer under en tid när jag faktiskt besökte dem, vilket var i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Mobiltelefoner och internet och sådant som är vanligt idag fanns ju inte lika mycket då. Så det var enklare att göra det till ett historiskt drama.
Ethan: Det fanns ju också något lite mer gränsöverskridande och lite busigare med att vara lesbisk år 1999 än det är nu, när alla vet allt om allt. Det är lite äckligt att ingenting är förbjudet.
Tricia: Inte äckligt, men det fanns mer naivitet då än det finns nu.
Ethan: Ja, och naiviteten, busigheten, skulle saknas nu.
Kan ni berätta om er resa som kreativa medarbetare och partners? Ni har ju känt varandra så länge, och Tricia, du förklarade nyligen att du och Ethan är fortfarande gifta men inte längre ett romantiskt par. Men ni har samarbetat och arbetat tillsammans väldigt nära under de senaste åren. Kan ni dela med er något av den resan?
Tricia: Jo, att samarbeta arbetsmässigt är ett sätt för oss att upprätthålla våra band. Vad jag menar är att vi fortfarande är gifta, och vi delar fortfarande vårt hem, men vi har båda andra partners. Därför var det kul. Vi ser öga mot öga och har vanligtvis liknande konstnärliga visioner, vilket gör det lätt att samarbeta. Vi har ju lång erfarenhet av att jobba ihop. Jag har suttit med Joel och Ethan under många år i klipprummet, så det finns en snabbhet, en smidighet och en bekvämlighetsnivå mellan oss.
Ethan: Många av de saker som Trish just sa om oss två, gäller även mig och Joel också.
Om du tycker om att umgås med någon och har en nära personlig kontakt så gör det allt så mycket lättare. Arbetet blir mer nöjesbetonat.
Om du tycker om att umgås med någon och har en nära personlig kontakt så gör det allt så mycket lättare. Arbetet blir mer nöjesbetonat.
Tricia: Och de har inte heller något romantiskt förhållande längre (skratt).
Eftersom ni sällan får chansen att kommentera eller reagera på recensioner, vore det kul att höra era reaktioner på denna; "Här finns en besatthet av den kvinnliga kroppen. Oklart om det är Coens eller Cookes val, men resultatet är en väldigt kåt film. Joel och Ethan har aldrig varit lika besatta av den kvinnliga anatomin."
Ethan: Fantastiskt. Det är en kåt film. Det är ju toppen. Och det är sant.
Tricia: Jag får nog ta ansvaret för det. Och ja, jag håller mig generellt borta från att läsa allt vad folk skriver om det jag jobbar med, så tack för att du delar med dig av detta.
Ethan (entusiastiskt): Åh herregud vad jag kommer vårda detta. (Skrattar gott.) Hör upp ni som lyssnar - detta borde bli filmens slogan - det är en kåt film! Det ska stå på affischen.
Filmer om lesbiska karaktärer brukar vara väldigt seriösa, med allvarsamma och närapå dystra sexscener. Tricia, kan du prata lite om vikten av lesbisk representation, av queerfilmer, och vad du vill att berättelsen skulle tillföra av det du inte hade sett tidigare?
Tricia: Ja, allt detta. I och för sig var de filmerna viktiga för mig, när jag växte upp och kom ut som lesbisk. De finns ju så få lesbiska representerade på vita duken, och filmerna är vanligtvis tunga och tragiska, så det var viktigt att representera queerkvinnor på så sätt att queerläggningen inte var poängen utan bara en del av allt det roliga. Att vara queer är något att fira!
Tricia: Till och med deras sexuella promiskuitet, åtminstone Jamies, är något jag tycker vi inte ser så mycket av, så det skulle vara kul att få representera det. Som sagt, vanligtvis när du ser lesbisk sex eller lesbiska filmer, så är de väldigt intensiva, allvarliga, och med tragiska slut. Det håller på att förändras, men när vi skrev manuset var det så, och det fanns inte lika många. “But I’m a Cheerleader” var en av de få som var roliga. Vi ville skriva något som var annorlunda från vad som fanns då.
Jamie är en fri ande medan Marian tenderar att grubbla för mycket. Använder ni dessa olika sätt att se världen när ni skriver ihop, och likaså när du Ethan jobbar med Joel Cohen? Skapas världen när dessa två olika livsfilosofier kolliderar?
Ethan: Jo, ett svar är att det är den sortens klassiska udda par som du har i en romantisk komedi. Man måste ha motsatta typer, som Felix och Oscar (i “The Odd Couple”). Men det andra du säger är sant och jag kan sammanfatta det så här; Geraldines karaktär är jag, och Margarets karaktär är Tricia.
Tricia: Ha ha, nej det vet jag inte om det stämmer. Men jag tror att det är lättare att visa svart och vitt än att visa det gråa. Det gråa är mer komplicerat och ibland mindre dramatiskt, bara mittemellan.
Även de två brottslingarna har samma dynamik sinsemellan.
Tricia: Ja. Vi ville att det skulle finnas en parallell mellan de två paren.
Ethan: Och bovarna är den typ av homosexuella som inte kommit ut, medans tjejerna är öppet queer (skratt).
Hur gick rollbesättningen till med de tre tjejerna, och hur kom ni fram till att just de var perfekta för rollerna?
Ethan: Skådespelaren kommer in för en provspelning, och antingen så är det bra eller inte. Geraldine, Margaret och Beanie (Feldstein) kom in och gjorde scenerna så att man kände wow, vad bra. Karaktären blir levande, vilket inte alltid händer. Faktum är att det händer rätt sällan.
- Men när det är bra, är det lika kul att titta på under provspelningen eller det inspelade bandet de skickar över eller vad som helst, som det förhoppningsvis är för publiken att se dem på vita duken. Det är verkligen bara wow, okej, det fungerar, helt rätt. Antingen för att det är karaktären vi visualiserade i våra huvuden, eller relaterat till den, som en ännu mer intressant version av den karaktären, och man ska inte trixa med vad som fungerar.
Tricia: Geraldine lyckades ingjuta så mycket värme och humor i hennes tillknäppta rollfigur Marian, medan Margaret är väldigt frisinnad på ett sätt som fungerade väldigt bra för Jamie. Och sedan kom Beanie in och och fångade helt och hållet den rollen. Det var riktigt roligt att se hennes humor och ilska, väldigt underhållande att titta på.
Ethan: Tänk också på att Geraldine är en väldigt tillknäppt karaktär. Många skådespelare gör en sådan roll på ett sätt så det blir tråkigt att titta på, just eftersom rollfiguren är såpass tillknäppt, medan Geraldine har en livlig sida inunder. Det är fortfarande samma rollfigur, och ändå gör hon den övertygande. Margaret, å andra sidan, är överallt samtidigt. Många skådespelare som kommer in och ska porträttera det gör allt till en enda röra.
Tricia: Ja, hur tyglar man det? Men Margaret är fantastisk, och det är ett sånt nöje att vara med dem alla under inspelningen.
Tricia, du har nämt att det är viktigt att omge dig med många kvinnliga medarbetare. Kan du berätta om varför du tycker att det är viktigt?
Tricia: Ja, ha ha, ingen vill ju bli “mansplained” (term för män som förklarar saker för kvinnor på ett nedlåtande/förminskande sätt). Vad jag menar är att det är trevligt att se andra kvinnor i maktpositioner. Så det var inspirerande för mig att jobba med Ari (Wegner, filmfotografen), produktionsdesignern Yong, och kostymdesignern Peggy. Det är stärkande att kunna arbeta med andra kreativa, intressanta kvinnor. Liz Tan, vår första AD var fantastisk och körde ett så tight set. Ethan har jobbat med kvinnor i ledande positioner förut, men inte i sådan stor omfattning. Jag tänkte också att det skulle tillföra en viss känslighet som kan vara könsspecifik.
Hur fungerar dynamiken mellan er när ni jobbar tillsammans? Joel och Ethan Coen versus Ethan och Tricia? För ni har gått lite skilda vägar med Joels Shakespeareadaption och den här komedin. Har ni olika roller så att till en tillför mer humor och en annan mer realism, eller liknande?
Joel: Oj, det är svårt att säga... Jag tycker att det kan bli fel att försöka separera och analysera vem som lägger till vad till vilket, om du förstår vad jag menar? Varken mellan Joel och mig, eller Trish och mig. Det är inte så att när jag skriver manus med Joel så är jag den roliga och han är den seriösa, utan komedierna som vi har gjort tillsammans är en produkt av att vi båda pratar, inte av att någon av oss försöker roa den andra.
Tricia: Joel berättar roligare skämt.
Joel: Filmen är i slutändan en produkt av samtalen med den andra personen. Allt handlar om att ge och ta. Ingen av personerna lägger till en distinkt ingrediens.
Tricia: Om jag kan tillägga också att Fran (McDormand) hade spelat i Macbeth ett flertal gånger, så jag tror att det var något som Joel var mycket bekant med. Det blev en självklar plats att utforska när han skulle göra något utan Ethan. Så jag tror att det bara var en stor del av hans liv, precis som Jerry Lee Lewis (“Jerry Lee Lewis: Trouble in Mind”) eller den här filmen är mer kopplat till våra liv.
“Drive-Away Dolls” går upp på bio den 22:a mars.
