En avbruten fest, polisljusen som pulserar i bakgrunden och en kvinna som frenetiskt kastar blickarna runt om scenen hon befinner sig i. Poliser anländer till platsen och medan jag tänker ”Vad är det som händer?” Svarar en av poliserna ”Not a lot of clarity.”
Med en brottsplats, ett hittills namnlöst offer, en potentiell förövare som mystiskt filmas bakifrån i motljus och uppenbarligen fler frågor än svar, lämnar vi scenen och hamnar i en vardagssituation där Madeleine (Reese Witherspoon), kommer körandes i en bil med ett sarkastiskt barn med en Iphone i handen, i baksätet. På väg till skolan för 6-åringens första skoldag, en skoldag där allting börjar.
Trots att problemen Madeleine möter i den första scenen, såsom en sms:ande bilchaufför, en utskällning av tonårsdottern och hur hon snubblar till i sina höga klackar, ett fall som resulterar i en vrickad ankel, må vara banala, så fyller de ändå sin funktion. På kort tid lär vi känna Madeleine, 6-åriga dottern Chloe och nyinflyttade mamman Jane (Shailene Woodley) och hennes 6-åriga Ziggy. På skolgården möter de båda Renata (Laura Dern) och hennes 6-åriga dotter Amabella samt Celeste (Nicole Kidman) och huvudkaraktärerna är introducerade.
Här byter serien skepnad igen, polisförhör och brottrapportering klipps in mellan karaktärernas vardagsliv och vi introduceras officiellt till hur vi kan förvänta oss att framtida avsnitt kommer se ut. ”It is possible, if she hadn’t fallen, nobody wouldn’t get killed” och lika snabbt är vi tillbaka i vardagen. Att storyn byggs ut med korta inklippta bitar från polisförhören som görs efter mordet, matas vi med ledtrådar och erbjuds en dimension, som är riktigt listig och får mig med att vilja veta mer.
”Battlelines were drawn right there.”
Efter skoldagens slut, möts vi av en skolgårdsfight av episka proportioner. Den innehåller varken våld, glåpord eller någon som drar i någon annans hår. Men drama! Funderar över om jag nu råkat hamna mitt i en reproduktion av Desperate Housewives. Någon har försökt strypa Amabella och hon pekar ut Ziggy. När han nekar förstår jag att någon av de just sagt den första stora lilla lögnen. Renata går och säger till Ziggy att han aldrig röra Amabella igen och i samband med detta himlas Madeleine med ögonen, vilket mycket väl kan vara avsnittets höjdpunkt.
De små ledtrådarna kastas ut i ett virrvarr mellan scenerna. Jane passar inte in i stan, det är ett misstag att låta folk tävla och saker går tydligen aldrig över när Madeleine är involverad. Mord-detaljerna nystas upp framför press och blir inte bara mer detaljerade utan också mer mystiska. Om mordet skedde på festen, hur kan då hjärnan vara rutten och flytande?! Och just när spänningen når nya nivåer, är vi tillbaka i mammornas vardagsliv.
Halvvägs in i avsnittet händer något, eller snarare ingenting. Madeleine, Jane och Celeste går och tar en kopp kaffe?! Diskuterar sina liv och lär känna varandra. Så. Jävla. Segt. De små klippen ur polisförhören må liva upp, men klipps snabbt tillbaka till kaffedrickande och småprat. Förstår ju att intentionen ligger i att vi ska lära känna huvudpersonerna, när de befinner sig i seriens kanske enda skede innan mordet är skett, men måste det göras så himla… segt?
Efter många sega minuter återgår vi till att utforska karaktärerna separat i deras vardag. Ett gulligt moment mellan Celeste och hennes man Perry (Alexander Skarsgård), som leker James Bond i balla solbrillor. Jane är ute och springer och Madeleines familj äter middag. Hur kan det hända så mycket, men ändå så…lite? Madeleine gnäller, maken tar illa vid sig, Madeleine ber om förlåtelse och queue! Kram. Renata gnäller, maken försöker lyfta hennes spirit men borde lämnat det helt åt vinet. Queue! Renata blir sur och går iväg med bestämda steg. Jane ringer sin mamma och gnäller, mamma vill att Jane ska flytta hem. Queue! Jane blir sur och lägger på. Perry får ett konstigt vredesutbrott. Förvirringen är total.
Tillbaka till Madeleine som gnäller för tonårsdottern. Queue! Kram. Lillasystern springer in och sätter sig vid dem. Queue! Gulligt familjemoment. Jag kan bara hoppas att dessa scener är attribuerade till första avsnittet (som hjälpmedel för att bygga hur vi ser på karaktärerna) och inte återkommande. För i detta skedet hade jag nästan glömt bort att det är ett mordmysterium vi följer.
Men när sista scenen (som är smått genial) kommer, precis innan eftertexten rullar, påminns vi. Vi har presenterats för karaktärerna, relationerna, seriens ton och där, under de sista sekunderna ges vi den sista pusselbiten. Vi följer fotspår i sanden som abrupt tar slut. Jag tänker återigen ”Vad är det som händer?” och ser fram emot att få lite clarity.
