Eftersnack: Mordiska drakar i chockfinalen av “House of the Dragon”

Jag vet inte hur ni har spenderat er vecka, men jag har laddat hela veckan inför att se hur Rhaenyra kommer att reagera efter föregående veckas stora förräderi.

 

Då fick vi, likväl tusentals andra i King’s Landing, bevittna kröningen av Aegon II, den något alkoholstinkande och allmänt ovärda (och faktiskt även ovilliga) numera Lord of the Seven Kingdom, Protector of the Realm, och så vidare. Ni vet den där långa titeln som bara tycks byggas på - kort sagt, han sitter på den där spetsiga tronen alla vill åt.

 

Förra veckan var det alltså utan undantag “greens” avsnitt, vilket nu gör att vi får ett likvärdigt “blacks”-avsnitt att sätta tänderna i. I det tionde avsnittet lyfter vi blicken från Alicent, Aegon och alla de andra skitungarna och går tillbaka där vi började - Rhaenyra. Tyvärr betyder detta även att vi är inne på säsongens sista avsnitt, men som vi vet med oss lär något extra bombastiskt hända i seriens stora final.

 

 

 

 

 

De många tidshopp vi tidigare upplevt är nu ett minne blott, för vårt avsnitt tar vid minuter efter att Rhaenys har flytt King’s Landing på sin drake Meleys. I Dragonstone och familjen Rhaenyra råder ett lugn före stormen, visserligen med ett sviktande självförtroende hos unga Lucerys men det är ingenting mot det tunga meddelandet som Rhaenys snart ska bära in. Jag är uppriktigt glad att skaparna valde att ge oss hela Rhaenyras reaktion på de nattsvarta och förargande nyheterna, som innehåller allt ifrån hennes fars bortgång till Aegons tjuveri av Järntronen.

 

Det är svårt att säga ifall det var chocken, eller om det ändå skulle ha hänt, men den gravida Rhaenyra hamnar strax inför fler problem än en alkoholiserad hittepå-kung. Det som sker nu leder oss upp till säsongens mest obehagliga förlossningsscen. Ja, jag vet att jag redan har sagt det ett par gånger - men den här tog faktiskt priset. Aemmas och Laenas sista scener var totalt hjärtekrossande, men den här vi såg idag hamnar nog ändå högst upp av säsongens mest otäcka scener.

 

Sorgen verkar inte ha några gränser hos den hårt kämpande familjen som nu måste bearbeta både förlusten av Viserys, men även av det dödfödda barnet. Och dessvärre så ska det även bli ännu värre, det här är inte den enda nära och kära som de ska förlora inom den kommande tiden.

 

 

 

I en rörande scen (som egentligen var en begravning) blir ändå Rhaenyra krönt till drottning över riket. Den ena tvillingen Erryk har otroligt nog fått med sig Viserys krona ut och Rhaenyras får både knäböjande och lovord från de som nu svär att för alltid finnas där för henne. Men med en kröning ur världen väntar ett mycket större arbete - att ens se ifall den här alliansen kan klara av ett krig.

 

Om det är någon genomgående gjort mig förbannad (förutom Criston Cole, som verkligen borde lära sig att släppa saker) så det Otto Hightower. Missförstå mig inte, Rhys Ifans gör ett briljant jobb som den försiktiga men samtidigt extremt luriga mannen; och det är just det som gör det så bra. Han vet nog med sig att varken Daemon eller Rhaenyra kommer att gå med på hans förslag, men med detta lilla möte kan han få en uppfattning om hur läget står till på den andra sidan. Han drar till och med det gamla känslokortet - som fungerade så bra när han parade ihop Alicent och Viserys - för att få Rhaenyra att ge vika och acceptera Aegon som sin kung.

 

Men det är en önskedröm att Daemon och Rhaenyra skulle ge upp så lätt, speciellt med tanke på den glöd de båda har visat upp under den uppväxtsresa vi har fått följa med på. Det är däremot tvetydigt om Daemon faktiskt har vuxit upp, eller om den omogna, luriga personen fortfarande finns därinne. Han vill till varje pris Dracarys-bränna ner staden, och “put green heads on a spike”, medan Rhaenyra vägrar, likt diskussioner vi känner igen från “Game of Thrones”; att bli drottning över ben och aska.

 

Jag kan se en poäng i vad de båda försöker förmedla, å ena sidan går det inte bara att rusa in i krig, men det går heller inte att hänga upp sig på drömmar och vidskepelse.

 

 

 

Handen på hjärtat - vi gillar dramatiken, intrigerna och det politiska spelet, men serien måste ju ge oss drakar, det skvallrar ju redan titeln om. Jag har ärligt talat tyckt att vi fått se aningen för lite drakar säsongen igenom, men med tanke på vad som komma skall så kanske det är bättre att hålla igen det lite för att spara på krutet.

 

I dagens avsnitt får vi dock en efterlängtad uppräkning av vilka drakar som numera ingår “the blacks”-armé; Syrax, Caraxes, Meleys, Vermax, Arrax, Tyraxes, Moondancer, samt de som i dagsläget saknar ryttare: Seasmoke, Vermithor och Silverwing - plus ett gäng vilda drakar och till och med drakägg. En hel del finns att tillgå, det vill säga.

 

Men vad hjälper att det finns en hel uppsjö av drakar miltals härifrån, när du står öga mot öga med en enda jättelik drake? Rhaenyra skickar en nervös Lucerys till Storm’s End (redan på namnet hör man att det snart kommer att blåsa upp till storm) där allt som kan tänka sig gå fel också går fel. Godzilla-liknande Vhaegar står parkerad och i ett hörn lurar piraten Aemond, vars uppenbarelse blir allt läskigare för varje dag som går.

 

Men det är egentligen inte någon av pojkarna Velaryon eller Targaryen (åtminstone enligt boken ska Aemond vara runt 19 år här) som stjäl showen, inte ens Aemons glittrande safiröga. Nej, drakar är som Viserys en gång sa: “The idea that we control the dragons is an illusion. They’re a power men should never have trifled with”.

 

Jag har väntat hela säsongen på en hederlig katt-och-råtta-lek med drakarna och den här gjorde mig definitivt inte besviken. Scenerna vi fick följa var som tagna direkt ur en skräckfilm - det piskande gråstänkta vädret, de hotfulla skuggorna av ett attackerande monster och en skräckslagen liten pojke. Visuellt och fantastiskt dramatiskt - även om utgången av fighten var trippelt hjärtekrossande. Jag ser fram emot att få se Aemond flyga hem med svansen mellan benen och förklaringen till hur han "oavsiktligt" startade ett helt världskrig.

 

 

 

Säsong ett av “House of the Dragon” har på många sätt överträffat alla mina förväntningar. “Game of Thrones” har alltid legat mig nära om hjärtat och det är svårt att följa upp en så storslagen och smart serie med helt nya karaktärer och intriger. Skulle den sakna den där magiska GoT-känslan? Skulle jag ens gilla några karaktärer såsom jag njöt av att följa mina favoriter Sansa, Cersei och Tyrion?

 

Det går givetvis inte att jämföra rakt av, men jag är mer än nöjd över hur säsong ett av “House of the Dragon” har växt till sig och slugt lyckas få oss att med tindrande ögon längta hela veckan efter måndagens avsnitt.

 

Förutom att jag givetvis önskar mig fler episka drakdueller, så har jag en hel del annat på min önskelista inför vår andra säsong. Bland annat har jag en hel del karaktärer som jag skulle vilja se få vad de förtjänar (Larys Strong, Aegon Targaryen m.m.), och att en del faktiskt får ha lite lycka i livet (Rhaenys Velaryon, samt de unga systrarna Baela och Rhaena). Men jag ser även fram emot att se mer av de två Cargyll-tvillingarna, de mycket omtalade Blood and Cheese, samt den efterlängtade återblicken av Winterfell som vi faktiskt har blivit utlovade.

 

Handlingsmässigt står vi återigen inför ett vägskäl av dramatik. Dessa två avsnitt som i mångt och mycket speglade varandra och hörde ihop, ligger till grunden för det mest episka drakslaget genom Westeros (och kanske alla fantasyfilmer?) historia. Om Rhaenyra blev upprörd av att “the greens” har stulit tronen ifrån henne, så är det ingenting mot hennes känslor efter att de har stulit hennes son ifrån henne. Låt dansen börja.