House of the Dragon 2022-
Synopsis
Prequelserien till "Game of Thrones" utspelar sig 300 år tidigare under Huset Targaryens storhetstid. Serien bygger på George R.R. Martins "Eld & blod".
Info
Originaltitel
House of the Dragon
Seriepremiär
21 augusti 2022
Digitalpremiär
22 augusti 2022
Antal säsonger
2
Antal avsnitt
18
Språk
Engelska
Land
USA
SÄSONG
1
2
SÄSONG
1
SÄSONG
2
01
The Heirs of the Dragon
2022-08-21
02
The Rogue Prince
2022-08-28
03
Second of His Name
2022-09-04
04
King of the Narrow Sea
2022-09-11
05
We Light the Way
2022-09-18
06
The Princess and the Queen
2022-09-25
07
Driftmark
2022-10-02
08
The Lord of the Tides
2022-10-09
09
The Green Council
2022-10-16
10
The Black Queen
2022-10-23
Barndomsvänner blir blodiga rivaler i kampen om järntronen
RECENSION (säsong 1). Den svekfulla kampen om järntronen fortsätter men flyttas hundratals år bakåt i tiden, till en era när Targaryens drakar satte skräck i hela Westeros. Med färska perspektiv, avsnitt som växer i styrka och snyggt kameraarbete lyckas "Game of Thrones"-prequeln karva ut sin egen identitet - och ge mersmak inför nästa säsong.
Likt en cirklande drakjätte lurar originalets skugga över sin uppföljare. "Game of Thrones" var ett kulturfenomen utan like – den mest emmybelönade serien genom tiderna som på egen hand sålde miljontals HBO-abonnemang världen över. Mot den bakgrunden spelar ”House of the Dragon” sina kort väl. Sedesamt tittar den ner på marken, medan den iklär sig den rätta kostymen för sin roll. Även bland gästerna i en tronsal kan ju någon skina.
När vi återvänder till Westeros är det några århundraden innan händelserna vi känner till från kampen om järntronen. Vi förs till den mytomspunna Targaryenättens mäktigaste era – när drakryttaren Rhaenyra Targaryen kämpade sig till tronen som första kvinnliga regent i en dittills patriarkal tronföljd. Alla de kända släkterna nämns i förbigående eller har perifera roller – just den här sagan handlar ju varken om Lannisters eller Starks.
Här finns alla de välkända inslagen från originalseriens blodiga tronfejd – smutsiga ränker och trassliga lojaliteter, strategiskt arrangerade äktenskap och förödande ambition. Ironiskt nog är kung Viserys kanske den fredligaste monark de sju kungadömena bevittnat - en garant och trygghet för Westeros befolkning. Vi följer den unga och egensinniga Rhaenyras uppväxt och händelserna som formar hennes dramatiska väg mot tronen.
Jag måste erkänna att det första avsnittet fick mig att tveka med all dess exposition och tjat om tronföljare (med förlossningsscenen som undantag). Men sen blir det gradvis bättre. De unga skådespelarna som Milly Alcock och Emily Carey är fagra framtidslöften men så fort de byts ut mot Emma D'Arcy och Olivia Cooke är det schack matt. Efter en (återigen) knackig början finner andra halvan av säsongen sin form och går urstarkt in i mål med ständigt stegrande spänning (och så mycket drakaction man kan begära).
D'Arcy har något magnetiskt som drar till sig kamerans intresse – något som inga platinablonda peruker i världen kan distrahera ifrån. Hon lyckas göra Rhaenyra passionerat jordnära – någon folk lyssnar på både vid ett rådslag och marbordet. En eloge bör även ges till Cooke som gör den alltmer oberäkneliga Alicent fascinerande och oroväckande – en hämmad kvinna som drivs av sina impulser men verkar omedveten om sin sanna natur.
Talangfulle Paddy Considine bär upp rollen som den lidande Viserys med bravur och det kan inte understrykas hur central rollen är för att den här första säsongen ska fungera. I början av säsongen är kungen lätt av avfärda med sin fåniga blonda peruk men episod för episod märker vi av hans tysta lidande och den outhärdliga tyngden av ansvar
Tillsammans med Rhys Ifans som spelar svekfulle ser Otto Hightower och Matt Smith som spelar den kaotiske Daemon Targaryen och Eve Best som spelar prinsessan Rhaenys Targaryen tillhör Considine det väletablerade gardet av brittiska skådespelare som varit motorn i "Game of Thrones" framgång från start.
Berättelsen får ordentligt utrymme att gro under den tio episoder långa säsongen – vi följer Rhaenyras uppväxt från brådmogen tonåring till en alltmer beslutsam tronpretendent som rustar för strid mot sina fiender – främst forna väninnan Alicent - som äktat Rhaenyras far, kung Viserys – och Alicents ränksmidande far ser Otto Hightower (Rhys Ifans).
Kameraarbetet är påkostat med fantasifulla tagningar och vackra bildsnitt. En särskilt fin tagning följer den åldrande och sjuke Viserys smärtsamma vandring mot tronen. Avsnittet "Driftmark" råkade ut för backlash på grund av det kreativa beslutet att försätta karaktärerna i skymningsljus - något som passade handlingen och som åtminstone jag inte såg mycket problem med.
En sak som slår mig efter att ha gått igenom säsongen är hur den klassiske hjälten saknas – och hur lite han behövs. "House of the Dragon" visar sällan karaktärer som är alltigenom goda eller onda (med några få undantag). Dessutom är det kvinnorna som står i centrum och driver intrigen – om Cersei mot Daenerys var slutspelet i "Game of Thrones" står de forna bästa vännerna Rhaenyra och Alicents förfall till bittra rivaler i centrum för händelserna från start. Det är en kamp där det inledningsvis inte går att urskilja vem som har rätt och fel – ändå tills den en gång oskyldiga Alicent kroknar på brådmogna Rhaenyras lögner och arrogans.
Överlag har serien ett konstant kvinnligt perspektiv - ibland närmast invasivt - då serien ingående skildrar både en av Rhaenyras födslar och ett missfall. Det är köttigt och medvetet chockerande - men skildrar också utsattheten för en kvinna (och kvinnlig regent) i en värld långt från narkos och kjejsarsnitt. Ett tema som återkommer är kvinnor som snuvas på makt - vare sig de knuffas åt sidan till förmån för män som Rhaenyras faster Rhaenys eller inte vågar stå för sitt eget anspråk som Alicent. Det är kvinnorna som av nödvändighet navigerar mellan olika förhållningssätt till makt lojalitet och familjeband - en nödvändighet som gör dem till naturligt starka kandidater att ta över tronen.
Seriens avslutande fyra avsnitt bygger upp mot ett crescendo. En eldig blick av trots och stilla vrede mot linsen, rakt mot säsongs två tveklöst blodiga händelser. Handsken är slängd på golvet, kinden flammar och gästernas tystnad går att skära med kniv. Alicent, hör upp.
Den här bittra tronfejden har bara börjat.
| 25 oktober 2022 09:00 |
Läs mer om
HBO Max
Skriv din recension
Användarrecensioner (6)
Serien, eller rättare sagt säsongen, består av uppbyggnad i 10 avsnitt. Även om jag förstår att sista avsnittet laddar inför säsong 2 hade ett tydligare crescendo behövts. GOT hade fördelen att de kunde döda av vissa karaktärer här och där eftersom den var så rik på dem och därmed skapa oväntade och upplösta deldraman den vägen men ändå låta huvudkonflikterna löpa vidare. HOD saknar tyvärr den möjligheten och det är en brist.
Jämförelsen med GOT är såklart omöjlig att undkomma och just mängden karaktärer hade fler fördelar. GOT kändes som en hel värld där också så att säga vanligt folk var karaktäriserade. En vanlig soldat eller tjänare kunde ha rejält med plats och spela en roll i det stora sammanhanget. HOD känns mycket mindre och ganska folktomt.
En sista jämförelse. Jag hittade knappt någon karaktär att sympatisera med. Det är bra att karaktärerna hej är nyanserade men jag vill ju ändå titta på en hjältesaga, inte ett modernt drama. Det fanns nyanser i GOT också men därtill tydligare hjältar och motståndare till dessa.
Första avsnitten fundera jag på att sluta, men efter 3 så växte den verkligen och manus var riktigt smart och väl genomtänkt med mycket imponerande cinematography
Riktigt dålig och äcklig serie 0/5 hoppas att nästa säsong blir bättre. Maktens ringar är mycket bättre 👎🏼👎🏼👎🏼
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu