Eftersnack: Kieran Culkin är perfektion i ”Succession”

Halvvägs in i ”Succession” har jag listat ut det. Anledningen att följa familjen Roy må vara att det är lite som att bevittna en tåg-crash, man vill både blunda och glömma samtidigt som man inte kan slita blicken. Waystar Royco kommer oundvikligen gå under och eftersom skadeglädjen byggs upp för varje avsnitt, kan vi vältra oss i ”Hur mycket kan syskonen förstöra?!” innan fallet sker. Men den främsta anledningen att följa ”Succession” måste nästan ändå vara Kieran Culkin.

Att det är en familj fylld av dysfunktionella personligheter, det vet vi. Att alla bara tänker på sig själva, det vet vi. Att Logan inte uppfostrat människor utan robotar som ser ner på människor, det vet vi. Därför blir jag extra imponerad när jag lägger märke till hur Roman, speciellt lyckas få ett liv utöver det som manusförfattats åt honom.

Han är syskonet som verkligen inte kan bry sig mindre, den som kommer undan med allt och därför också jävlas med allt och alla konstant. Han säger allt sådant man aldrig skulle våga säga och gör allt det man aldrig skulle tänka tanken att göra.  Som den obotligt sarkastiske och evigt hävdandes lillebrodern i familjen Roy, har han alla attribut som krävs för att vara en olidlig blandning mellan en karikatyr och en stereotyp av den vita, rika, priviligierade mannen. Även om bara det gör Roman till den i familjen man vill se mest av, just för att han är så bisarr, så är det Kierans tolkning som lyckas förvandla denna karaktär till någon man ändå hejar på, i havet att karaktärer man mest annars hatar.

 

 

När en karaktär är så endimensionell att den är baserad på sarkastiska comebacks och episka one-liners, kan jag tänka mig att det är svårt för även den mest rutinerade skådespelaren att göra den realistisk. Det är en karaktär som enkelt kan överspelas, där manuset ger alla förutsättningar för att förminska Roman till inget mer än en skitstövel. Men Kieran lyckas. Med finess levereras repliker, varje subtil rörelse och varje blick säger mer om Roman än det som kommer ur hans mun. När scenerna där Roman tillåts visa lite sårbarhet och känslor, så tar vi honom på allvar just för att Kieran tar Roman på allvar.

Jag finner att jag ofta glömmer bort att han faktiskt spelar en roll och inte bara dykt upp på inspelningarna för att jävlas med folk. När hans scener dyker upp, förvandlas känslan av tv-serievärld till något smått dokumentärt. Som att han är den enda som faktiskt hör hemma där, medan de andra i casten spelar just roller.

När man tittar igenom hans filmografi inser man hur många år av bra skådespel vi har gått miste om, det är nästan omöjligt att förstå att detta är Kierans första huvudroll i en större tv-serie. Men det gör mig också övertygad om att det inte är den sista. Det är bara en tidsfråga innan Hollywood inser att vi behöver se Kieran Culkin i allt. Något som gör att jag vågar påstå att det ligger en framtida Emmy-nominering i hans närmsta framtid. Och nej, jag överdriver inte ens.

Jag vet att i alla fall jag vill se Kieran Culkin ha minst en biroll i alla serier jag kommer se, från och med nu. Tack HBO. Make it happen.