Eftersnack: "Maktens ringar" har äntligen fått en tydlig skurk

Nu har vi kommit halvvägs in i den första säsongen av tv-serien "Sagan om ringen: Maktens ringar". Det märks verkligen att det är den dyraste serien genom tiderna, men än så länge kan jag sakna lite mer struktur i berättandet och mer djup i karaktärerna.

 

Det fjärde avsnittet, "The Great Wave", bjuder dock på en del nya spännande konflikter, fler fräcka orcher och inte minst en intressant och lovande skurk. 

 

 

 

 

Avsnittet börjar med att drottning Míriel (Cynthia Addai-Robinson) drömmer om att ön Numenor förintas av en enorm våg, som hon ser som en profetia kopplad till alven Galadriels (Mordydd Clark) ankomst. När Galadriel ber drottningen om hjälp i det kommande kriget mot Sauron, blir hon genast kastad i fängelse.

 

Drottningen och folket gillar helt enkelt inte alver särskilt mycket. En av anledningarna till att Míriel är extra försiktig till att släppa in alver är för att hon har sett domedagsprofetian i en kristallkula, en så kallad palantir. De tillverkades ursprungligen av alverna i Valinor, men har man sett "Sagan om ringen" vet man att de inte alltid för med sig något gott, som när Saruman kommunicerar med Sauron. Galadriel ber återigen om hjälp, men blir nekad.

 

Precis när Galadriel är på väg att skickas tillbaka till Midgård faller löven från det heliga trädet, vilket sägs vara ett ont tecken. Det får drottningen att helt ändra sin åsikt och bestämmer sig för att hjälpa Galadriel på sin resa tillbaka till Midgård, i hopp om att kunna stoppa de onda krafterna som härjar där. Galadriel har äntligen fått en bundsförvant.

 

 

Samtidigt som det här händer får vi lära känna den unga Isildur (Maxim Baldry) lite mer, som fortfarande hör en röst som kallar hans namn. Han får till slut som han vill och blir sparkad från flottan, tillsammans med hans inte lika glada kompisar som fick följa med på köpet. Något oerhört löjligt är att de kallar honom Isil, som om det vore helt naturligt att ge folk smeknamn i Tolkiens värld. I slutet får han och hans vänner dock upprättelse, då de väljer att följa med Galadriel på hennes resa till Midgård.

 

Ett annat sidospår är att hans syster Eärien blir uppassad av en ny karaktär (ännu en till?!) kallad Kevin. Smaka på det namnet. Hur mycket fantasy och Tolkien känns det egentligen? (Rättelse: tydligen heter han Kemen, men ändå...)

 

 

 

Efter att Arondir (Ismael Cruz Córdova) blev tagen till orchernas ledare i slutet av förra avsnittet får vi äntligen se honom, nämligen den onda alven Adar som spelas av Joseph Mawle, som vi känner igen som Benjen Stark i "Game of Thrones". Hans namn betyder "far" på alviska, vilket orcherna kallar honom för. Han ber Arondir att bege sig till vakttornet och lämna ett meddelande: ge mig marken och tjäna under mig, annars dör ni.

 

Med sitt sargade ansikte, mörka rustning och kalla röst är han en intressant skurk - som vi förhoppningsvis får se mycket mer av under resten av säsongen. Alver skildras väldigt sällan som onda i Tolkiens värld, så det är helt klart ett intressant koncept.

 

Samtidigt som det här händer har den unga Theo (Tyroe Muhafidin) gett sig av för att leta efter förnödenheter i en plundrad by, vilket leder till att han återigen står öga mot öga med ett gäng orcher. I en kamp mot en orch plockar han fram det trasiga svärdet, som växer sig större när han skär sig själv i armen. Senare i avsnittet säger en även läbbig gubbe till honom att Sauron är på väg och att såna som han ska vara redo, så det verkar helt klart som att Theo har en ondskefull framtid framför sig.

 

En scen som jag tror kommer diskuteras vilt bland de mer aggressiva "fansen" är när Theo gömmer sig i en brunn för att hålla sig undan från orcherna. Det känns som att han och många andra vet att orcherna inte gillar solljus, men ändå väljer han att smyga ut från byn när det har mörknat och det är som mest orcher där. När Arondir kommer till undsättning och de flyr genom skogen blir det inte mindre pajigt, då det känns väldigt orimligt att de två ska lyckas klara sig från ett helt gäng av snabba orcher.

 

 

 

Efter att vi inte fick se Elrond (Robert Aramayo) och dvärgarna alls i förra avsnittet, utspelar sig en stor del av veckans avsnitt i Khazad-dûm. Medan han väntar på att Durin (Owain Arthur) ska bestämma sig för att hjälpa alverna att bygga en mäktig smedja eller inte, hittar han en lönngång i gruvan. Där har Durin nämligen hittat en källa till mithril, samma material som Frodos lätta men tåliga ringbrynja är gjord av i "Sagan om ringen".

 

När Elrond får reda på det måste han svära att inte berätta för någon, då det är en väldigt värdefull sten som inte är lätt att få fram - samtidigt som man aldrig vet vad som lurar under berggrunden (ni vet, balroger och annat otyg).

 

Gruvan raseras dock, men eftersom att Elrond och Durin var utanför kan de rädda alla. Durin pratar med sin far och kungen över Khazad-dûm och lovar att stänga igen gruvan. Istället bestämmer han sig för att hjälpa Elrond med bygget av smedjan.

 

 

 

Efter att halva säsongen har gått av "Sagan om ringen: Maktens ringar" är jag helt klart underhållen av att få återvända till Tolkiens värld och det finns delar av berättelsen som verkligen engagerar mig - men det är svårt att släppa att historiens känns en aning långdragen och stundtals rörig.

 

Det var även lite tråkigt att vi inte fick se något mer av Nori och skäggsnubben den här veckan, då det fortfarande är ett irriterande frågetecken.

 

Serien är så klart baserad och inspirerad av Tolkiens verk, men börjar inte parallellerna till "Sagan om ringen" bli lite väl många vid det här laget? En förbjuden kärlek mellan en alv och en människa? Check! En ung man som har svårt att kontrollera ett mörkt föremål? Check! En palantir som ser en ondskefull framtid? Check! Listan kan göras lång, men poängen är att det gränsen mellan blinkningar till tidigare verk och rena stölder är ganska tunn ibland. Det återstår helt enkelt att se var serien är på väg med alla detaljer.