Fyrtiofem minuter in i premiäravsnittet av ”Sharp Objects” får tittaren en stenhård höger rakt i mellangärdet. Höjda röster, ett äldre par som vacklar i chock, och så där, ihopsjunken på fönsterkarmen i en alldeles ordinär, solvarm gränd – det gråbleka liket av en tonårsflicka.
Scenen är makaber, och den kvalmiga eftermiddagen förbyts till en vaken mardröm när människor strömmar till för att se vad som står på. Den hemvändande kriminalreportern Camille Preaker sveps med folkmassan. Vid åsynen av den döda flickan stapplar hon till och är nära att falla till marken. Fram till alldeles nyss var Natalie Keene bara anmäld försvunnen. Nu är hon alldeles uppenbart det andra mordoffret att upptäckas på kort tid i den sömniga småstaden Wind Gap.
Camilles lovande knäck är härmed tveklöst ett scoop. Alla tecken pekar på att en seriemördare som bespetsat sig på tonårstjejer är i farten.
Vid det här laget har vi förstått att den skåpsupande (vodka i Evian-falskan, rutinerat) och hålögda journalisten redan hade rätt lågt ställda förväntningar på återkomsten till hemstaden. Det var härifrån hon lyckades fly, och det var hit hon aldrig skulle återvända. Att övningen skulle fylla något sorts terapeutiskt syfte verkar Camilles redaktör och uppdragsgivare vara ensam om att tro. Han verkar också veta något om hennes bakgrund som tittaren bara gradvis, i fragmentariska återblickar får lära sig.
Camille Preaker är fullpepprad med bokstavliga och metaforiska sår, de förra i form av egenhändigt inristade ord över hela kroppen. Ärrvävnaden bildar ett uppslagsverk av termer ur den psykiska ohälsans dystra vokabulär. ”Försvinna”, ”Falla”, ”Smuts”.
Men här finns också mer tvetydiga budskap: ”Bedragare”, skymtar vi på Camilles nakna skuldra i avsnittets slutminuter. Vem är det som har bedragit, Camille Preaker eller någon annan?
Vi har sett den här sortens traumatiserade och alkoholiserade journalist på TV förut, den bittra jobbnarkomanen utan privatliv, men bara undantagsvis i kvinnlig skepnad. Och det framgår snabbt att Amy Adams inte har för avsikt att hemfalla till stereotyper. Viskningskören om Emmynomineringar kan veva igång redan nu.
Som en parentes kan man konstatera att ”It”-känslan i detta mycket lovande första avsnitt av ”Sharp Objects” är tämligen stark. Wind Gap påminner på ett ytligt plan som det Derry som vi fick stifta bekantskap med i den ovanligt lyckade Stephen King-filmatiseringen från förra året, och när tonårsskådisen Sophia Lillis – som spelade Beverly Marsh i nämnda rulle – ränner omkring bland tegelbyggnaderna med härjad blick blir deja vu-upplevelsen påtaglig.
Nästan som att Pennywise smyger runt i kulisserna och sprider osund stämning. Inte för att det verkar behövas.
Och här kommer det naturligtvis att handla om helt andra sorters demoner. Det är bara att byta ut Ramlösan mot Absolut och följa med samtidens trasigaste TV-kriminalreporter på en upptäcktsfärd rakt ner i kolkällaren.
Hon lär stöta på ett och annat vasst föremål i mörkret, kanske redan till nästa avsnitt som släpps på HBO Nordic nästa måndag.
