Sharp Objects 2018

I den lilla staden Wind Gap, Missouri, har två unga tjejer nyligen mördats. Rykten cirkulerar om att dåden begåtts av en ”kvinna i vitt” - en eterisk varelse som i myten associeras med familjetragedi, och då oftast förlusten av en dotter (ett tema som också återkommer i serien).

”Kvinnan i vitt” är även namnet på den första sensationsromanen som sammanförde romance med element från deckargenren och den gotiska fiktionen. Det är en kombination av stoff som också genomsyrar ”Sharp Objects”, där vi utöver mord bjuds på en tragisk romans och ett klaustrofobiskt hem som trots pastelltapeterna osar skräck.

Var för sig är koncepten klassiska, men manusförfattarna har vridit och vänt på dem intill nästan oigenkännlighet. Möjligen är det därför storyn stundtals är så luddig att det är som att betrakta världen genom botten på en billig vodka-flaska. Något som förvisso återspeglar huvudkaraktären Camille Preakers alkoholism väl, men som också gör serien som helhet något svårgreppbar. Vid denna gräns mellan världarna upplever jag nämligen att trovärdigheten ibland vacklar.

Petitesser måhända, men jag irriterar mig på hur männen i Wind Gap i varje avsnitt poängterar att det måste varit en man som begått morden. Det känns som att författarna skriker ”Detta är en feministisk serie!”, vilket bara resulterar i att jag sugs ur den magiska verklighet de byggt upp.

Jag kan inte heller släppa det faktum att rullskridskor är för ”Sharp Objects” vad inlines var för 90-talet. En gissning är att Roller Derby är extra hett i just Wind Gap, men det känns likväl för retrotrendigt för småstadstjejerna att ha som hobby. Likaså köper jag inte Camilles relation till sin chef. Att han är hennes fadersfigur är fint, men varför de har en så hjärtlig ton förklaras aldrig riktigt. Något som kanske framkommer bättre i boken, men här förblir det en bortglömd detalj som bryter förtrollningen. Likväl är ”Sharp Objects” en fager doftande ros, trots sina taggar.

Den kvinnliga ensemblen är perfekt sammansatt och särskilt unga Amma (Eliza Scanlen), Camilles halvsyster, imponerar. Serien är en rå och brutal insyn i det helvete som kvinnor kan utsätta varandra för. En del har kallat den för en ”kvinnlig True Detective”, och till viss del påminner serierna om varandra. Men där ”True Detective” till stora delar bygger på briljant dialog vilar ”Sharp Objects” i tystnad.

Redan med första avsnittet hänförs jag av den trollbindande klippningen som väver samman minnen och nutid på ett sätt som är häpnadsväckande intrikat och obehagligt. Slutligen låter jag, trots de få störande elementen, seriens långsamma rytm vagga mig till ro. Liksom Camilles mor Adora pysslar om Amma, låter jag den pyssla om mig som om jag vore ett sjukt barn.

Sällan har moderlig kärlek varit så skev och just var gränsen går mellan nödvändigt omhändertagande och behovet av att känna sig behövd är bara en av alla intressanta frågeställningar serien belyser. Den gestaltar också kvinnors syn på sin egen kropp, behovet av bekräftelse och rädslan för densamma. Tankar går till Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” som genom en tillsynes enkel deckarhistoria berättar så mycket mer om mänskligt beteende.

”Sharp Objects” är ett väl utfört hantverk vars slut lär få alla att lyfta på ögonbrynen. För liksom all form av hantverk kräver den sitt rätta virke. Något mördaren i det här fallen naturligtvis tänkt på.