Nu finns det fjärde avsnittet ute och efter att ha fått en inblick i den förnedrande utnyttjning som en aspirerande komiker måste gå igenom innan den kan slå stort, tycker jag att det är aktuellt att diskutera om, eller när, det är dags att sluta följa sina drömmar?
Det säger sig nästan självt att någon som har makalös talang bör sträva efter att livnära sig på sin passion, men vad gäller för alla medelmåttor med stora drömmar, eller de blygsamma men begåvade som inte inser sin egen förmåga?
Många serier om komiker tar vid där allt redan har fallit på plats och gigen trillar in, medan "Crashing" är som en coming-of-age-berättelse om en komiker som står utanför och vill in i humorhimlens värme och gemenskap, men som är pinsamt okul på scen. I verkliga livet var det mycket just Pete Holmes oskyldiga blick och ändlösa positivitet som till sist charmade den etablerade komikern Artie Lange till att vilja ge honom lite hjälp på traven. Med många obetalda kvällars övning inför en tuff publik blev han också till slut bra på stå-uppkomik.
Utan facit i hand, hade du uppmuntrat Pete till att fortsätta krascha på folks soffor, dela ut flygblad hela dagen på gatan, betala för att få giga på klubben och knappt ha mat för dagen? Bara för att kanske - kanske - en dag slå igenom, trots att alla hans skämt från början fick dig att gömma dig bakom drinken? När ska man lägga av och när ska man sträva vidare?
Det kanske beror på hur man vill definiera "dröm". Om det är "något lika essentiellt som att andas" eller "det som gör livet värt att leva" kan vi ganska självklart konstatera att du aldrig ska sluta följa dina drömmar, oavsett praktiska omständigheter. Om man vill hålla sig till en lite mer modest tolkning i stil med "något du vill ägna dig åt så mycket som möjligt" kanske utrymmet som drömmen får ta i ditt liv borde anpassas till andra omständigheter, såsom räkningar, familjebildning och sociala normer.
Det är en knepig fråga och ingenting jag räknar med att lösa i en artikel på XX ord, men med ganska stor säkerhet vill jag påstå att det inte är en viss ålder eller ett visst stadie i livet som bör avgöra, utan snarare en fråga om inspiration. Precis som med aptit kan det finnas ett sug och en hunger efter något, men varför fortsätta om aptiten är borta? Å andra sidan kanske man går igenom en tillfällig "ätstörning" i passionen och måste ta sig igenom en svacka innan man blir sugen igen.
Ibland kanske man bara ska sätta sig i baksätet och låta livet föra en till rätta och på så sätt "finna drömmen i livet", istället för att nå sin livs dröm. Var nöjd med allt som livet ger, och så vidare? Men om vi slutar sträva och blir alltför nöjda med tillvaron, finns det då någon poäng alls med att leva vidare i ekorrhjulet? Eller ännu viktigare: behöver vi ens ha en poäng med tillvaron för att uppskatta den?
Nu är vi på väg in på hal is och det är alldeles för stora frågor för en måndag. Det är lika bra att sätta på "Crashing" och gotta sig i hur någon annan misslyckas med sina drömmar.
"Crashing" släpper ett nytt avsnitt varje måndag på HBO Nordic. Totalt finns fyra avsnitt ute av åtta.
När är det dags att ge upp sina drömmar? Dela med dig av dina funderingar i kommentarerna.
