Eftersnack: Slutet är nära för ”True Detective”

Vad fick vi veta?

Efter förra veckans svettiga orgiebesök har Ani (Rachel McAdams), Ray (Colin Farrell) och Paul (Taylor Kitsch) tillsammans med den försvunna tjejen Vera tagit in på ett motel för att försöka varva ner. I väntan på att Vera ska komma ner efter sin ecstasy-tripp kollar gänget igenom de papper som Paul lyckades lägga vantarna på under tillslaget. Enligt dessa har jordlotterna som Ben Caspere lämnade efter sig delats upp i diverse holdingbolag ägda av festfixaren tillika borgmästarens son Tony Chessani och Franks ryske gangstervän Osip Agronov. 

Ray är snabb med att delge informationen till Frank (Vince Vaughn) och dessutom informera att, precis som Frank misstänkt hela tiden, hans underhuggare Blake har gått bakom ryggen på honom. Blake tas in för ett snack hos Frank och innan han lämnas att förblöda på Franks kontorsmatta får vi veta att Osip varit ute efter Franks verksamhet sedan första början och Blake sedan dess spelat för andra sidan. Även Caspere hade hela tiden tänkt blåsa Frank, men enligt Blake är det ingen som vet vem som dödade honom.

Ett whiskeyglas och ett välriktat skott i buken på Blake senare har Frank släppt lite av sin frustration, men större planer verkar i huvudet på honom. Det är dags att ”blow this joint” inser han och ser till att fixa bilar, pass och flygbiljetter för att försvinna långt ifrån Vinci. Men Frank är inte den som smyger undan tyst. Iskallt går han till klubben och casinot – som numera ska förvärvas av Osip – samlar de besparingar han kan och låter elden ta hand om resten. Dock lär det inte vara det sista vi ser av Frank då Blake i sina sista andetag avslöjade att en stor affär kring jordlotterna med hela tolv miljoner i omlopp ska ske mellan Osip och Catalyst-VD:n Jacob McCandless hos den sistnämndes ställe – Crystal Ranch. 

Efter att Ray har hittat Katherine Davis skjuten till döds i sin bil inser gänget att de är ute på mycket tunn is. Utredningen är nu ett minne blott och såväl Ani som Ray är numera mordmisstänkta. Både Ani och Paul ser till att sätta sina närmaste i säkerhet, där Paul sätter morsan och sin gravida flickvän (cue: awkward silence) på ett motel och Ani skickar farsgubben Eliot och syrran Athena till Oregon tills saker är lösta. Athena verkar således inte möta den hemska död på Anis bekostnad som vi luskat om tidigare, men får ge upp sitt ”nya liv” istället. Ani hinner också ha ett litet moment med pappa om förövaren som utsatte henne när hon var barn och vi får veta att hon var borta i hela fyra dagar men minns inget/har förtryckt hela händelsen. 

Ray fick i sitt möte med Frank även reda på att Frank pratat med den numera avlidne Irina Rulfo som berättade att hon hade kontakt med en ”lång, vit, smal polis” vilket får Ray tankar att spinna igång. Han ber Paul kolla upp vilka som jobbande under polischefen Holloway (Afemo Omilami) 1992 då diamantrånet vi hörde talas om i förra avsnittet skedde. Mycket noga visar det sig att både Teague Dixon (God rest his soul) och Kevin Burris (James Frain) jobbade i Holloways enhet och att även Ben Caspere var redovisningsansvarig för fallet. Detektivtrions teori blir att Caspere hjälpte till att sälja diamanterna från rånet och med pengarna köpte de alla in sig hos Chessani och stegrande betydligt i rank. Men vem ska våra true detectives gå till med denna information? Allt de hittills gjort i fallet är nu officiellt utanför lagen och all form av rättsväsende är korrupt.

Paul har dock mer akuta problem att ta tag i då han får bilder på sig och sin gamla armékompis Miguel (Gabriel Luna) skickade till sig med hot om utpressning. En tid och en plats skickas till honom och trots med vetskap om att han går in i något mörkt drar han dit helt själv. På plats möts han av ingen mindre än Miguel själv som tydligen agerat på uppdrag av en ”säkerhetsfirma” han numera jobbar för. Dess uppdragsgivare? Catalyst. Paul leds ner under jord och möts av fler män med vapen och polischefen Holloway himself, som vill ha tillbaka dokumenten som Paul och co. stal från McCandless. Efter att ha varit tillmötesgående och sagt sig vilja ge upp allt kommer Paul tillräckligt nära för att nita ner Holloway och springa därifrån. Paul hamnar direkt i ”fucking god warrior”-mode och plockar vakterna en efter en, använder Miguel som mänsklig sköld (ouch!) och ser ljuset bokstavligt talat i tunneln. Men på andra sidan väntar Kevin Burris och efter två skott är vi en detektiv mindre. 

Med ett rafflande och nervkrävande avslut på avsnittet är vi liksom förra veckan tillbaka på högsta nivå i ”True Detective”-världen. Även om förra avsnittet hade fler enskilda, starka scener så vill jag hävda att det här är säsongens bästa avsnitt hittills. Regissören bakom veckans avsnitt, Daniel Attias - veteran inom tv-branschen, tillför intressanta stilgrepp till en serie som annars förhåller sig mest till Pizzolattos dialog och det träffar otroligt bra. Den slutgiltiga upplösningen är nu närmre än någonsin och nästa veckas 90 minuter (!) långa avsnitt - vars regissör inte är officiellt bekräftad än - kan inte komma fort nog.

Med en Paul mindre ser det verkligen inte ljust ut för Ani och Ray. Då de båda är mordmisstänkta och inte har någon att vända sig till har de nog inget annat val än att ta saken i egna händer. Frågan är bara vad? Som duon spekulerade i kan Casperes före detta assistent Erica mycket väl vara lilla Laura från diamantrånet 1992. Och i så fall går misstankarna om vem som är brodern direkt till den mystiske fotografen vi fick se på filminspelningen i avsnitt tre. Är det dessa två som gömmer sig bakom falkmasken och dödade Caspere? Frank lär som nämndes tidigare ta en tripp till Crystal Ranch och jag har en känsla av att det inte blir någon resa ut ur landet utan att Frank kommer ”go out guns blazing”. 

Veckans bästa scen får nästan bli veckans bästa parti, för det är i avsnittets slutskede – där vi korsklipps mellan Frank som står ovanför ett Vinci i lågor, Paul som kämpar sig ut ur underjorden och Ani och Ray som i ett magiskt skildrat ögonblick ser rakt in i varandras själar – som avsnittet når sin högsta topp och vi alla inser att slutet är nära.

Som sagt höll detta avsnitt en rejält hög nivå rakt igenom, men där sömmarna brister mest (utöver Ritchie Costers sedliga inslag som den sliskige Austin Chessani) är när Pizzolattos dialoger svävar ut och blir en aning för onaturliga – här bäst fångat när Ani i post-ecstasy-rus pratar högt om sina minnen av sin förgripare för Ray.

Trots avsnittets generellt höga nivå möttes vi inte av lika många tunga repliker som vanligt. Men som vanligt är det Frank som kommer närmast och när Vince Vaughn viskar ”look in my eyes, I want to see the lights go out” till Blake är han så där härligt skräckinjagande som vi aldrig trodde Vaughn skulle kunna bli.