Eftersnack: ”True Detective” bjuder in till sexfest

Nic Pizzolatto är tillbaka med den efterlängtade nya säsongen av HBO-serien ”True Detective” och såklart är vi på tåget för att granska uppföljningen till förra årets stora tv-succé. Nu har vi nått avsnitt sex – Miguel Sapochniks ”Church in Ruins” – i säsong två och de mytomspunna, exklusiva sexfesterna som det tidigare pratats om så mycket hamnar äntligen i centrum. 

De genomborrande blickarna som Ray Velcoro (Colin Farrell) skickade mot Frank Semyon (Vince Vaughn) i slutet på förra avsnittet följs direkt upp med en oändligt underbar scen vid Semyons matbord. Båda har pistolerna laddade under bordet, liemannens mörka skugga fyller hela rummet och kopplingarna till Quentin Tarantinos ”Inglourious Basterds” känns inte långt borta. Ray konfronterar Frank med det vi fick reda på förra veckan, nämligen att infon om ”våldtäktsmannen” som Ray dödade var helt felaktig och att han därför tog livet av fel person. Frank hävdar dock att han trodde att informationen stämde, och att det i så fall snarare är han som blivit blåst. I utbyte mot Rays hjälp i jakten på den försvunna hårddisken lovar Frank att ge honom mannen som serverade felaktig info. Nic Pizzolatto med sin dialog och Farrell och Vaughn med sitt skådespel lirar verkligen på högsta nivå här, en helt fantastisk scen på alla sätt och vis.

Frank intensifierar också sin jakt på Irina Rulfo, kvinnan som pantsatte stöldgodset från Ben Casperes hus. I ett förhör – involverande lite mysig spiktortyr – med en Santa Muerte-snubbe får han nys om en fastighet i El Monte-området med kopplingar till Irina och den här säsongens Yellow King, Ledo Amarilla. Väl där stöter Frank ihop med mexikanerna som besökte honom på klubben i förra avsnittet, Gonzalez och ”the Cisco kid”, som ville ratificera sin drogdeal på Lux Infinitum. ”That’s one off the bucket list, a mexican standoff with actual mexicans”. För att få kontakt med Irina ger sig Frank nu på drogfronten, och låter dem få tre kvällar i veckan på hans klubbar i ett års tid. 

Först resulterar det bara i ett telefonsamtal med Rulfo, som berättar att det var en polis (vit och smal, ”looked like a jefe”) som gav henne 500 dollar för att pantsätta Casperes prylar. Längre än så kommer de inte förrän de istället bestämmer sig för att träffas ansikte mot ansikte, vilket inte artar sig särskilt bra. Irina är nämligen död när Frank kommer till platsen, med en avskuren hals signerad Cisco kid. Iskallt förklarar mexikanerna att de accepterar Franks deal, men att Irinas poliskontakt gjorde henne till ett onödigt hot i ekvationen. Det sker också en del intressanta utvecklingar på Blake-fronten för Frank i det här avsnittet, då han bland annat får info från Ray om Blakes affärer med Irving Pitlor och Tony Chessani. I ett möte med Stans (Franks mördade underhuggare) änka får han också reda på att Blake gjorde egna efterforskningar efter mordet, utan Franks vetskap.

Efter det laddade mötet med Frank beger sig Ray till fängelset och tar ett snack med den riktiga våldtäktsmannen (som inte heller är rödhårig?). Han säger sig inte komma ihåg dådet, men skyller på en hjärnskada som gör att han glömmer saker och ting. Svärtan fyller Farrells ögon på fullkomligt skräckinjagande sätt när han lovar att tortera och döda honom om inte rättssystemet gör sitt jobb. Ray hänger också lite med sin ”son” Chad, samtidigt som en observatör tittar på och noterar vad de gör. Senare på kvällen tappar Ray greppet totalt och sjunker tillbaka ner i sitt missbruk med dödlig fart. Han super, röker, snortar kokain, headbangar till tung hårdrock och boxas i luften, as you do. Ur det kaoset och den tragiken kommer dock klarhet, för Ray ringer till sin exfru och ger upp vårdnadstvisten när hon svär på att aldrig berätta för Chad om hans biologiska pappa.

Ani Bezzerides (Rachel McAdams) och Paul Woodrugh (Taylor Kitsch) sluter vi upp med redan i början av avsnittet, när de undersöker det nerblodade skjulet som de hittade i slutet på förra veckans avsnitt. Tidiga undersökningar visar att det är en kvinnas blod som har spillts på platsen, att det innehåller gonorrébakterier (mer mys) och att det är veckor gammalt. Deras överordnade Katherine Davis vill släppa vidare det till lokala poliser, medan Ani försöker behålla det på sitt bord genom att trycka på kopplingarna till den försvunna kvinnan Vera, Casperes bil-GPS och de exklusiva festerna. Kompromissen blir att de lokala poliserna tar utredningen, men att Davis och company ska hållas uppdaterade i processen.

Paul tar tag i sin del av utredningen, att ta reda på mer angående Casperes blåa diamanter. Genom ett försäkringsbolag kommer han i kontakt med en pensionerad polis som berättar om att diamanterna stals i ett rån hos Sable Fine Jewelers år 1992, med ett byte värt över 2,5 miljoner dollar. Mannen och frun som drev butiken avrättades brutalt under rånet men deras två barn klarade sig tack vare att de gömde sig i botten på en monter. Efter rånet så ”plundrades” brottsplatsen, men på misstänksamt städat och professionellt vis, vilket gjorde att allt bevismaterial förstördes och fallet lades ner. Det nämns också att de två mörkhåriga barnen hamnade i fosterhem efter händelsen. 

Ani får senare i avsnittet – mitt i sin explosiva knivträning (ninjanivå på det) – besök av sin syster Athena, som precis som utlovat fixat en väg in till en av de exklusiva sexfesterna som figurerat i bakgrunden av säsongen sedan start. Anis plan är att själv utge sig för att vara Athena och på så vis ta sig in, med backup i form av Ray och Paul. Det går de med på, och sätter operationen i rullning. Ani beger sig till the Kali Club och släpps ombord på en buss packad med uppiffade kvinnor av ingen annan än allas vår Blake. Som en skugga bakom bussen följer hennes två vapendragare efter. Den underbara elektroniska musiken som även hördes i det föregående avsnittet drar igång, och man känner i hela kroppen hur magisk den här sekvensen kommer att bli.

Det som följde därefter gjorde en inte besviken, för Nic Pizzolatto bestämde sig tydligen för att gå all in med hela ”Eyes Wide Shut”-grejen som det tidigare bara har hintats åt. Ani får en dos flytande extacy sprayad i munnen och svävar sedan omkring i det lyxiga huset som snabbt förvandlas till en drömsk porrvärld. De äldre männen (bland andra ryssen Osip, Catalyst-VD:n Jacob McCandless, distriktsåklagare Geldof och Tony Chessani skymtar förbi) kan välja och vraka bland halvdrogade kvinnor som ställer upp på vad som helst. Ani börjar också få flashbacks från sin barndom, specifikt från vad som verkar vara en hemsk våldtäkt i väldigt unga år. Det är obekvämt och högst klaustrofobiskt att befinna sig den här hallucinatoriska världen, men rent visuellt är Sapochniks skildring felfri. 

På utsidan smyger sig Ray och Paul – med vapnen i högsta hugg, stealth-klädda och allmänt badass – allt närmare huset för att också få en inblick i vad som händer och ta sig närmare Ani ifall skiten skulle träffa fläkten. Efter en stund ser de Osip och McCandless på ett kontor, och hör dem prata om en deal involverande 12 miljoner dollar svarta markpengar som ska rentvättas. Vi ser McCandless stoppa ner en bunt papper i en skrivbordslåda, papper som Paul sedan lägger vantarna på. Parallellt får Ani tag på en kniv och spyr upp drogerna hon har i systemet, vilket sätter henne på banan igen. På väg ut från festen får hon syn på Vera, den försvunna kvinnan som hon har letat efter sedan säsongens början. Efter att ha spöat upp en efterhängsen gubbe och knivmördat (förmodligen) en våldsam vakt tar båda sig ut med hjälp av Paul och Ray som väntar på utsidan.

Vakterna öppnar eld men Velcoro och hans vackra Dodge Charger lyckas ta med allihop till säkerhet. ”Black Grease” av The Black Angels kickar igång, fullmånen lyser upp Kaliforniens gator och avsnittet klipper till svart. Ljuvligt. 

Nu är det bara två avsnitt kvar av den här säsongen och det finns onekligen en hel del intressanta öppna trådar som betonas extra hårt i just ”Church in Ruins”. Det ska för det första bli oerhört spännande att höra vad Vera har att säga om hela händelseförloppet, och vad hon vet. ”Jefe”-polisen som Irina pratar om på telefon tror jag kommer visa sig vara James Frains karaktär Kevin Burris. Vi vet redan att han har starka kopplingar till Chessani, men hur pass centralt involverad han är i seriens mysterium ska bli intressant att få veta mer om. Skruvarna kring Frank och Blakes förhållande vrids också åt allt hårdare. Eftersom Frank efter diskussionen med Ray säger ”he’ll fill me in on it, don’t worry” kan man anta att det inte kommer bli så trevligt för herr Blake framöver.

Konsekvenserna av händelserna i veckans final lär nog också adresseras på ett eller annat sätt, för vad händer om Ani faktiskt dödade den där vakten? Hur ska de förklara allt för Davis? Kommer Athena nu också befinna sig i fara eftersom det var hennes identitet som Ani använde? Det ska också bli intressant att se vart Pizzolatto går med barnen vars föräldrar dog i samband med diamantrånet, varför introducerade han dem så tydligt och betonat? Sen kan man undra om det faktiskt är mannen som Ray möter i fängelset som är Chads biologiska far? Missa inte morgondagens avsnitt av podcasten ”Watching the Detectives” för att höra några skönt galna teorier kring dessa frågetecken. 

Det blir en smärtsamt jämn strid mellan inledningen och avslutningen den här veckan, men jag måste nog ändå välja den ”Inglourious Basterds”-doftande starten framför den ”Eyes Wide Shut”-doftande finalen. Vince Vaughn och Colin Farrell är som nämnt tidigare det jag älskar mest med säsong två, och här får de en lång, välskriven och majestätisk scen som år så laddad med krut att man inte vet vart man ska ta vägen.

Eftersom jag tycker att ”Church in Ruins” är det bästa och första riktigt mästerliga avsnittet i den här säsongen blir det också svårt att välja dess lägsta punkt. Seriens svagaste länk Ritchie Coster håller sig borta så inte ens honom kan man klaga på. Hur som helst, om jag då ska ta och plocka fram den minst mästerliga scenen snarare än den sämsta så faller valet på scenen med Stans son Mikey. Det är absolut inga problem med Vaughns skådespel eller Pizzolattos dialog (hela grejen med händelser som delar ens liv på mitten träffade mig väldigt hårt) men när den där barnskådespelaren ska gestalta någon sorts sorg känns det krystat och skär sig lite.  

Även här fanns det en hel del att välja mellan (vilken replik som helst från inledningen hade funkat), men inget slår när Velcoro i scenen med våldtäktsmannen i fängelset droppar ”key on my eyes, dipshit, and see if I’m whistling dixie”. Att Farrell får den potentiellt skrattretande repliken att lyfta från marken över huvud taget är ett under, och sedan landar den på helt fläckfritt och blytungt vis. Vi kollar alla in i Rays ögon, och inte fan visslar han dixie.   

För mer djupgående analys av veckans avsnitt och mer flippade spekulationer - missa inte den sjätte delen av Watching the Detectives som släpps på onsdag.