Eftersnack: Stark och hoppfull säsongspremiär av ”The Handmaid's Tale”

Det har varit en spännande väntan på säsong 2 av ”The Handmaid's Tale”. Den första säsongen avrundades ungefär där Margaret Atwoods roman ”Tjänarinnans berättelse”, som serien är baserad på, slutar. I de nya avsnitten har det alltså varit helt upp till serieskaparna att utforma handlingen.

 

När vi senast såg Elisabeth Moss Offred, eller June som hon egentligen heter, fördes hon iväg i en skåpbil efter att ha vägrat att stena ihjäl en annan tjänarinna, som dömts till döden. Den nya säsongen börjar just där, i skåpbilen. Nu får vi se vart den var tänkt att föra henne: till gammal övergiven idrottsarena, där hon utsätts för en skenavrättning.

 

 

Efter den skräckinjagande händelsen förs June vidare till en uppfostrande anstalt, inte helt olik dem vi tidigare fått se. Här tuktas och torteras kvinnor som varit olydiga. De hemska, men estetiskt ljuvliga, bilderna blandas med tillbakablickar som ger oss en större inblick i hur den fundamentalistiska teokratin Gilead växte fram. Nya lagar och förbud införs, steg för steg. Attityder förändras. På en akutmottagning frågas June ut av en dömande sköterska, sedan hennes dotter förts dit efter att ha fått feber i skolan. I detta fiktiva USA är barn en efterfrågad bristvara.

 

”Medicinerade du din dotter för att kringgå skolans feberpolicy, så att du inte skulle missa jobbet idag?”, undrar sköterskan strängt. Den moderna kvinnans livsstil gillas inte av fundamentalisterna.

 

Även i den nuvarande handlingen får vi se June i ett sjukhusrum. Den fertila kvinnan, en av få, är gravid igen. Nyheten ger henne ett slags övertag i kommunikationen med förtryckarna. Hon matvägrar och är trotsig.

 

 

Efter händelserna i den första säsongen har June fått blodad tand. Hon är inte längre den livrädda, nedåtblickande tjänarinna vi först fick möta. Den auktoritära piskan skrämmer henne inte lika mycket längre, och till sina medsystrar har hon knutit allianser som stärker henne.

 

Säsong 2 slår på många vis an en mörkare ton än tidigare, men har också en starkare lysande strimma av hopp än sin föregångare.

 

”God speed, June”, säger plötsligt en tekniker när han lämnar Junes sjukhusrum. Hon reagerar på sitt verkliga namn, en påminnelse om vem hon var förut. Den okända hjälparen har lämnat en nyckel i hennes kappa, som hjälper henne att fly från anstalten.

 

 

I den fabrikslokal dit hon tar sin tillflykt karvar hon med bestämdhet ut den elektroniska trackern ur sitt öra. Ett steg i att försöka återta sin egen person, vilket inte är lätt efter hjärntvätten. I en vägg karvar hon in det hon vet om sig själv:

 

”Mitt namn är June Osborne. Jag är från Brookline, Massachusetts. Jag är 34 år gammal. Jag är 160 centimeter lång utan skor. Jag väger 54,4 kilo. Jag har livskraftiga äggstockar. Jag är fem veckor gravid. Jag är fri.”