The Handmaid's Tale 2017-

Vi får inte bilden klar för oss från början. Allt vi vet är att huvudpersonen är rädd. Rädd för vad som har hänt med hennes make och dotter. Rädd för vad som kommer att ske i det hem där hon nyss blivit utplacerad som tjänstekvinna. Rädd för att tala med människorna runt om kring sig. Rädd för att tankarna hon har i huvudet ska sippra fram, och bestraffas. Rädd för vad som har hänt med hennes land.

Vi förstår att det är något hemskt, men vi vet inte riktigt vad. I korta tillbakablickar får vi se förändringen smyga sig på. Fragment av ett USA där krisen hotar i bakgrunden, i huvudpersonens periferi. Det mumlas om klimatförändringar, miljöförstöring, fertilitetsproblem. Mumlerierna följs av predikanter, lagändringar... och till slut, ett omkullkastande av världen som huvudpersonen har känt den.

Det dystopiska samhälle i vilket hon nu lever målas upp på ett ytterst obehagligt vis. Via tjänstekvinnans sänkta blick får vi ta del av det. Skruvade och anstötliga bilder. En grå mur som skrubbas ren från blod väcker äckel. En vacker, avskuren ros på ett middagsbord skapar oro. Bilden av en fru som håller sin tjänstekvinna om handlederna, medan hennes man frustar framför henne får en att vilja skrika högt efter hjälp.

"The Handmaid's Tale" är svår att se. Stundtals riktigt brutal, mer ofta illavarslande och vämjelig. Däremellan små, korta stunder av, om inte hopp så, något slags mänsklighet.

Att serien är så välproducerad, ut i minsta detalj, förstärker olusten. Det dämpade fotot, ur obehagliga vinklar. Scenografin, med sin ideologiskt nostalgiska pedantism. Soundtracket, som gör det Sofia Coppola inte riktigt lyckades med i "Marie Antoinette" (2006). Sminket, eller snarare avsaknaden av smink (äntligen!). Och kostymen, herregud, kostymen! De enfärgat blodröda dräkterna som tjänstekvinnorna tvingas bära tillsammans med skygglappsliknande, kritvita huvudbonader blir särskilt effektfulla i kontrast mot bilderna av kvinnorna i tidigare frihet. Utstyrseln är menad att få dem att se kuvade och saktmodiga, "meek", ut. Men det intrycket är inte intakt. "Klä inte upp oss i uniformer om ni inte vill ha en armé", som huvudpersonen säger i ett av den första säsongens sista avsnitt. Tjänstekvinnornas roll i den totalitära teokratin är strängt reglerad, men ändå så komplex. Behandlade som horor såväl som madonnor väcker de intressanta tankar kring vår världs idéer om kvinnlighet.

I diskussioner har den dystra framtidsvisionen, baserad på Margaret Atwoods roman "Tjänstekvinnans berättelse" från 1985, också kopplats till Trumps maktövertagande, men snarare kan kanske "The Handmaid's Tale" ge oss något slags insikt i hur det kan vara att leva i extrema diktaturer, som Nordkorea. Eller i områden i Mellanöstern som har tagits över av IS eller andra fundamentalister. Tankarna går oundvikligen också till Hitlers Nazityskland, och då särskilt till dess mänskliga avelsprogram "Lebensborn".

Här i Sverige visas serien på HBO Nordic, men som deras klart bästa originalproduktion hittills innebär den också ett stort kliv framåt för streamingtjänsten Hulu. Faktum är att "The Handmaid's Tale" tillhör det bästa som någonsin har gjorts direkt för internet. Konkurrenter på nätet såväl som inom gammel-tv och för den sakens skull, inom film, får gärna studera seriens starka och säregna historia, snygga och dramatiska estetik och talangfulla och kvinnodominerade ensemble.

 

Hade "The Handmaid's Tale" varit en film hade nästa Oscar för bästa kvinnliga huvudroll tillhört Elisabeth Moss. Bra sin karriär igenom är hon formidabel i rollen som tjänstekvinnan Offred. Drabbande kommunicerar hon sinnesstämningen hos den unga kvinnan som har separerats från sin familj, med våld och hot kuvats och som nu tvingats in i ett liv som sexslav. Atwoods ord i hennes inre monolog förtydligar. "Jag mår som ordet 'shatter'", tänker Offred för sig själv efter en av våldtäkterna.

Trots terrorn kan hon inte släppa sitt tidigare jag, från förut. "Mitt namn är June", deklarerar hon bestämt och plötsligt i ett avsnitt. Modet tilltar i mötet med andra - när ett ord viskas, ett paket smugglas över disken, när en sten vägras kastas. Däri ligger det bästa med "The Handmaid's Tale", i hur vackert serien skildrar systerskapets, medmänsklighetens, styrka. Var för sig är vi svaga, tillsammans... ja, vi får se hur det går i säsong två.