Eftersnack: Whodunnit? Fler misstänkta dyker upp i "The Night Of"

För de av ser som inte är invigda i filmindustrins olika termer, är det kanske på sin plats att förklara termen ”whodunnit”. Det är alltså slang för ”Who done it?” Engelsklärare över hela landet blir nog arga på mig nu, på grund av hur inkorrekt engelska detta är. Till detta kan jag bara säga: ”Don’t kill the messenger”. Det är, hur som helst, en term som används för att beskriva en film eller TV-serie som kretsar kring den stora frågan om vem mördaren egentligen är. Oftast finns det flera tänkbara mördare.

I förra avsnittet fick vi veta att Dwayne Reed, mannen som åtföljde vittnet Trevor Williams under mordnatten, har ett förflutet som inbrottstjuv och dessutom använde kniv under sina inbrott. Han flydde när Stone försökte förhöra honom. Jag var nog inte ensam om att tro att han kan vara den verkliga mördaren. Jämfört med de två män vi får veta lite mer om under detta avsnitt, verkar dock Dwayne lika oskyldig som ett nyfött lamm.

Chandra letar rätt på den något obehagliga föraren till likbilen, som hade ett kort möte med offret och Naz under mordnatten. Han VAR något obehaglig där han stod på bensinstationen och glodde på det blivande mordoffret. När han börjar prata med Chandra går han från att vara obehaglig, hoppar över läskig och äcklig och hamnar någonstans i Hannibal Lecters trakter. Han har inga problem med att ge uttryck för sitt kvinnoförakt. Fast ”kvinnoförakt” är också ett alldeles för klent ord. Han kallar bland annat offret en ”destroyer of men” och menar att han har försökt undvika sådana kvinnor hela sitt liv. Får de upp honom i vittnesstolen och han fortsätter prata som han gjorde under intervjun med Chandra, kommer det vara väldigt enkelt att peka ut honom som en trolig mördare.

Vi har tidigare fått stifta bekantskap med Don Taylor, offrets styvfar. Han har, för det mesta, varit stoisk i sitt beteende, förutom under en konfrontation efter begravningen, som vi endast fick se på avstånd, ur Stones perspektiv. Den stoiska ytan skulle kunna tillskrivas det faktum att han befinner sig i chock. I det här avsnittet får vi veta lite mer om Don. Stone letar reda på Ray Halle, en man som var ekonomisk rådgivare till offrets avlidna mor. Det visar sig att detta var samme man som bråkade med Don Taylor efter begravningen. Don var tjugo år yngre än offrets mor och de var gifta mindre än två år. Tydligen var detta inte heller första gången Don hade en relation med en äldre rik kvinna. När offrets mor dog, fick offret större delen av tillgångarna modern haft. Detta är definitivt ett starkt motiv för mord. Nu sätts styvfaderns stoiska beteende i en helt annan dager. Kan det vara så att det inte är en chockad styvfars beteende vi får se, utan en mördares kyliga fasad?

Ända sedan Naz greps har vi väntat på att rättegången ska komma igång. Det är nästan så att man trodde att det skulle vara lite mer pompa och ståt kring den. Istället inleds den med att visa oss uttråkade och bittra jurymedlemmar som tittar (?) på en presentationsfilm.

Varje sida håller korta och enkla inledningsanföranden. Här finns ingen passion, bara enkla påståenden. Det händer inledningsvis inte så mycket i rättssalen. Det enda som faktiskt etableras är att Naz körde taxin, vart han körde och att han ville bli av med två ovälkomna passagerare. Sedan ser det visserligen inte så bra ut när de visar övervakningsfilmen av hur Naz drabbas av panik när de fann kniven på honom på polisstationen.

Allt som allt känns det som att de första ronderna gick till åklagarsidan. Även om det inte är så mycket att hänga i granen. Det är nästan så att man skulle bli förvånad om det hände något som konkret bevisade Naz’ oskuld. Desto viktigare är dock att hans advokat, Stone, äntligen verkar vara i balans. 

Vi har fått följa med Stone under hans läkarbesök och behandlingar av eksemen på fötterna. För att inte tala om den där jävla katten. Det har hittills känts ganska poänglöst. I det här avsnittet känns dessa små gestaltningar av Stone motiverade. Han har nu, trots sina allergier, hittat någon sorts samvaro med katten. Och han hittar äntligen ett botemedel till sin eksem i ett litet rum med en likaledes liten asiatisk man som inte verkar ha alla hästarna i stallet; han fumlar med sina handskar och ger Stone ett konstigt brunt pulver. Något måste den lille läkaren dock göra rätt. För Stone blir äntligen botad. Det känns som att han äntligen är i balans. Och det lagom till att rättegången börjar dessutom. Han är så lycklig över att kunna bära riktiga skor igen att han visar upp sina kostymskor för Chandra, som ett litet barn som vill visa upp en leksak för sina föräldrar.

Naz har det inte lätt i fängelset. Han är under Freddys beskydd. Men det är inte som att han sitter säkert för det. Efter att ha bevittnat en fånge motta oralsex av en annan fånge, hotas han med en kniv i duschen. Det må kännas som att rättegången kan vara på väg åt rätt håll, med Stone i balans och en nervös passion från Chandras sida, men frågan är om det inte börjar bli för sent för Naz. När det uppdagas att han bytte skola på grund av en våldsam konfrontation med en annan elev, försvarar han knappt sina handlingar. Det är nästan som att han inte bryr sig längre.

Han skaffar en tatuering på knogarna (”SIN”) och en på överarmen. Sedan röker han heroin. Om han gör detta för att han gett upp hoppet om att någonsin komma ut och bara vill göra det ”bästa” av situationen, eller om han gör det för att passa in, vet vi inte. Men en mening som börjar med ”Han började röka heroin…” slutar sällan särskilt bra.