Två personer som kämpar för olika ändamål, och som det ser ut nu har de dessutom dem största rollerna att spela i hur Westeros öde kommer att formas. Deras första möte är en tio minuter lång scen som egentligen inte säger särskilt mycket. Daenerys fortsätter att rabbla upp alla sina titlar som vi numera kan upprepa i sömnen, samtidigt som Jon fortsätter att hänvisa till sina vanföreställningar om att de dödas armé marscherar söderut. De kommer inte överens om något. Det enda vi ser är två mäktiga personer som vägrar ge vika för varandra i en ordstrid som heter mer än duga.
Det finns en underton av humor i deras meningsskiljaktigheter när Dany ber Jon att knäböja, medan han blankt vägrar för att han inte vill erkänna en främling som hans rättmätige härskare. Riktigt så enkelt är det inte heller. Rädsla är också något som spelar en roll. I stort sett hela Westeros är rädda för Daenerys sedan hennes hemkomst. Huset Targaryen är fruktat, särskilt efter den galne kungens härjningar. Det hjälper inte heller att hon anländer med tre livsfarliga drakar tillsammans med en enorm armé. Det är inte konstigt att folk är rädda.
Även om vi har följt hennes resa i nästan sju år och känner till hennes syfte, är det ingen annan som besitter samma kunskap. I Winterfell sker ett annat möte. Eller rättare sagt en återförening. När Sansa visar att hon är riktigt duktig på planering och att leda, avbryts hon av att Bran kommer hem. Mina känslor väller fram när hon ser honom och springer fram för att ge honom en ordentlig kram, men jag anar snabbt oråd. Bran kramas inte tillbaka. Han verkar inte ens bry sig. Han bara sitter helt stilla och stirrar ut i luften med tom blick. Farhågorna besannas när båda befinner sig under ödesträdet och Bran är helt iskall mot henne. Droppen faller när han refererar till en av Sansas värsta perioder hittills: bröllopsdagen med Ramsay Bolton. Varför har han blivit så känslolös?
Visst att han har rest till helvetet och tillbaka, men hans upplevelser är inte ens i närheten av vad Sansa har gått igenom. Såvida det inte är något han har sett med sitt tredje öga, om det har att göra med allt han har skådat i det förflutna eller om han har fått se en en glimt av framtiden där Sansa kanske gör något väldigt dumt med sitt nyvunna förtroende. Om inte annat har Cersei precis gjort ett stort misstag. Även om hon ständigt ligger steget före Daenerys och kan förutse alla hennes attacker (det är nästan så man kan tro att Dany har en förrädare i sitt hov), borde hon ha dödat Ellaria Sand direkt istället för att uträtta sin poetiska hämnd. Visst, Cersei är ond på ett underbart sätt och bevisar återigen att hon inte är någon att leka med, men den dummaste klyschan alla skurkar gör i fiktiva verk är att inte döda sina fiender så fort de får chansen. Det slutar alltid dåligt.
Nu har Dany förlorat alla allierade hus och de obesudlades armé har förlorat sina skepp. De befinner sig på helt fel sida om kontinenten och kan bara ta sig tillbaka till fots. Drottningarnas krig har precis startat, men hon håller redan nästan på att förlora. Om ändå hennes förhållande till Jon vore enklare. Förutsatt att hennes vilja att skänka bort drakglaset bär frukt kan en värdefull vänskap och allians bildas. När huset Tyrell har fallit är en allians med Jon det enda hon har att gå på. Den avslutande scenen mellan Jaime Lannister och Olenna Tyrell är säsongens hittills bästa och mest tragiska. Olenna var en av mina favoritkaraktärer med hennes vassa tunga och att veta att hon aldrig återvänder tynger mitt hjärta.
Det var ändå fint av Jaime att ge henne en smärtfri död, även om han ångrade sig i slutändan när hon frivilligt slukar det förgiftade vinet och plötsligt släpper bomben att hon är ansvarig för mordet på Joffrey. Vi kan minst sagt säga att the Queen of Thorns lämnade ”Game of Thrones” med stil.
