Eftersnack: Snygg, atmosfärisk och våldsam inledning av "Vikings" femte säsong

Avsnittet börjar direkt med Sigurds begravning, som bekant dräptes av brodern, Ivar. Konflikterna mellan bröderna håller i sig, och stämningen är mer tryckt än någonsin. Ivar vill inget hellre än att ta över som ledare över den stora armén, eftersom Björn har bestämt sig för att ge sig ut på Medelhavet med Halfdan. Ubbe tycker däremot att det är en jättedålig idé, och försöker övertyga Björn att stanna kvar. Björn säger till Ubbe att i och med att han är Ivars storebror så får han bli ledare över den stora armén, eftersom armén är inte hans bekymmer längre.

Då passar King Harald på att fråga Björn om han planerar att återvända till Kattegatt, men Björn har inga sådana planer i kikaren. Harald erbjuder sig då att dra tillbaka Kattegatt för att meddela Lagertha att sönerna har hämnats deras fars död. Eftersom vi alla vet att Harald vill inget hellre än att bli kung över Norge, och kanske hela Skandinavien, så undrar man ju direkt vad han tänker göra när han återvänder till Kattegatt.

I slutet av fjärde säsongen introducerades vi till karaktären, Bishop Heahmund, som spelas briljant av Jonathan Rhys-Meyers. När vi ser honom så gör han sitt intåg till ett plundrat och nerbrunnet Wessex. Hans första replik är, ”God help those who did this”. Heahmund och saxarna börjar omedelbart att leta efter King Ecberts kropp.

Harald och Halfdan har en riktigt bra scen vid hamnen, där Halfdan förklarar för sin broder att han har tillräckligt med ambition för bägge. Haralds ambition är att bli envåldshärskare, och Halfdans ambition är att resa runt världen. Halfdan lovar däremot att var Harald än befinner sig så kommer han att skydda honom till varje pris. Det var intressant att se Harald smått uppgiven över att skiljas från Halfdan, det gav hans karaktär med djup.

Bishop Heahmund och mannarna fortsätter att leta efter Ecberts kropp, tills de hittar den i en vattentunna. Heahmund beordrar då sina mannar att de ska rensa och återbygga Wessex till sitt forna jag, samt att förklara för invånarna som flydde att det är säkert att återvända dit. Heahmund svär att han ska skära ner varenda hedningarna, ber för att de ska ruineras.

 

Ivar rider ner till Floki, som håller på att bygga en båt till sig själv. Floki är känslomässigt och själsligt nerbruten, då alla han någonsin har brytt sig om är döda. Floki tänker resa dit gudarna tar honom, och vill inte ta någon med sig. Ivar blir helt förkrossad, och försöker in i det minsta att få Floki att stanna kvar hos honom. Han är rädd för att Ubbe och Hvitserk kommer att kräva hämnd på honom för Sigurds död. Man ser på Ivar att han är genuint upprörd för hur han agerade i slutet av fjärde säsongen. Det hela kulminerar i en känslosam och fantastiskt fin scen där Floki omfamnar en snyftande Ivar, och förklarar för honom att han inte behöver Floki. En jättefin scen som faktiskt rörde till det lite i tårkanalerna.

 

 

De hittar hans kropp i en badtunna, och ger honom senare en ärofylld begravning. Heahmund beordrar sina män att återbygga Wessex till sitt forna jag. Heahmund tror att Ecbert att sålde sitt arv till vikingarna, men får senare veta att Ecbert avsagt sig kronan till Prins Aethelwulf, som har gått i exil. Detta innebär att Aethelwulf är kung över Wessex och Mercia. Heahmund utropar då: Long live the king!

King Aethelwulf tar sig fram till en liten by via en roddbåt, och bemöter Judith som sköter om Alfred, som har blivit svårt sjuk. Det är oklart ifall Alfred är döende eller ej, Aethelwulf och Judith kommer in i ett stort gräl, där Aethelwulf säger att gudarna har förbannat de. Judith väser att Alfred måste då dö för synderna som hon har begått, varpå Aethelwulf säger att ingen är utan synd. Deras gräl slutar med att Aethelwulf tröstar Judith en kort stund.

Ivar, Hvitserk och Ubbe drar till bryggan och hinner fånga Floki i tid innan han ger sig av. Floki förklarar att han ville lämna utan att säga adjö, men säger till sönerna att så länge han lever så kommer de att ligga honom nära hjärtat. Ubbe och Hvitserk säger alla ett varmt farväl till Floki, förutom Ivar såklart som kallar honom för en dåre. Floki hugger skickligt tillbaka med att säga till Ivar, ”Stand up and say that to my face.” När Floki hoppar på båten och ror iväg så skriker alla ut hans namn. Låt Flokis äventyr börja!

Bröderna planerar sedan att fortsätta sitt segertåg till staden York, eller ja, det är ju rättare sagt Ivar som vill fortsätta medan Ubbe vill planera en permanent bosättning för att fullfölja Ragnars drömmar. Men hursomhelst så beger de sig till York för att plundra, och det blir en extremt våldsam och blodig actionscen som tillfredställer på varje plan. Vikingarna tar snabbt över staden, och beger sig sedan tyst över till en fullsatt kyrka. En kvinna som får syn på vikingarna skriker, och slakten fortsätter där ingen skonas. Ubbe blir skräckslagen när han får syn på en nunna som skär upp sina handleder. Ivar har däremot jätteroligt och njuter verkligen varenda sekund av att tortera prästerna. Det är i synnerhet ett ganska räligt moment där Ivar häller hett guld ner i en prästs mun, och sedan släpar Ivars häst ut prästen på gatan medan Ivar skrattar ondskefullt.

King Harald och hans män återvänder till Kattegatt, och Torvi varnar genast Lagertha om detta. Harald och männen går kaxigt genom den enorma folkmassan och in till Lagertha, som genast blir misstänksam och frågar Harald varför sönerna inte kom för att berätta nyheten om Ecberts död, samt att Ivar dräpte Sigurd. Lagertha passar då på att fråga Harald varför han kom tillbaka till Kattegatt, den egentliga anledningen. Hon frågar om han förväntade sig att se om Egel hade tagit över tronen, och hållit den varm åt honom. Harald svarar genom att hånflina, varpå Astrid drar sitt svärd och trycker den mot Haralds hals. Harald verkar däremot inte så värst bekymrad utan han säger att han gärna dör, och pressar Astrid till att hugga ner honom. Där tar avsnittet slut!

Sammantaget var detta en grymt bra start på den femte säsongen. Handlingen sätter igång direkt, och jag älskar hur Michael Hirst spinner vidare på hela familjedynamiken mellan bröderna. Sedan vill jag passa på att berömma Jonathan Rhys-Meyers som gör ett fenomenalt jobb som Bishop Heahmund, längtar efter att få se mer av honom i säsongen.