Eftersnack: Ivar och Bishop Heahmund matchar varandra i ren galenskap i ”Vikings”

Tillåt mig att redan börja prata om scenen som jag ansåg vara den absoluta höjdpunkten i femte säsongens tredje avsnitt: Den fantastiska striden mellan vikingarna och saxarna i York. Bishop Heahmund och King Aehtelwulf har samlat ihop sina arméer och är beredda att återta staden York, som har tagits över av vikingarna. De står samlade utanför stadens portar, och Aethelwulf och Heahmund bestämmer sig för att dela upp sig, och mötas vid katedralen. När de väl påbörjar sitt intåg är vikingarna fullt förberedda på saxarnas ankomst, och börjar avlossa pilar som dräper de flesta av saxarna.

Det som följer är en helt otrolig strid som faktiskt konkurrerar med striderna i tidigare säsonger. "Vikings" är ju en serie som inte håller tillbaka med sina våldsexcesser, och striden mellan vikingarna och saxarna är ju sannerligen inget undantag. Det som jag älskar med varje säsong är att våldet blir mer och mer brutalt och utstuderat, därför att första säsongen kändes väldigt försiktig i sina våldsskildringar, men det har som sagt blivit bättre för varje säsong.

 

 

Bland mina favoritögonblick under denna scen är när Ivar ska rida in i striden, men hans vagn bryts av, och Ivar landar på marken med ryggen före. Ivar fortsätter däremot att kriga vilt mot saxarna, och lutar sig sedan mot sin trasiga vagn. Ivar, med ett bloddränkt ansikte och blodsprängda ögon, börjar skrika till saxarna att de inte kan dräpa honom eftersom han är Ivar The Boneless. Jag kan inte förklara varför, men av någon anledning fick detta mig att tänka på slutstriden i Zack Snyders mastodontfilm ”300”, när Leonidas släpper ut ett sista stridsvrål innan han dräps av den persiska armén. Ivar ser verkligen bindgalen ut på alla sätt och vis när han fortsätter att vråla mot fienden. Jag känner att jag inte hyllar Alex Høgh Andersen tillräckligt mycket, man hade verkligen inte kunnat hitta en bättre skådespelare till att spela Ivar.

Detta fantastiska ögonblick följs upp med ett ännu bättre ögonblick, Ivar och Bishop Heahmund möts för första gången, öga mot öga. En av anledningarna till att detta var så kraftfullt var bland annat för att fram tills nu så hade vi inte fått se exakt hur skicklig Bishop Heahmund var som en krigare. Striden mot vikingarna får vi se att Bishop Heahmund är en mycket bättre taktiker än King Aethelwulf, men också en minst lika vildsint och mäktig krigare som vikingarna. Därför tycker jag också att Bishop Heahmund och Ivar är väldigt lika varandra till sättet, då Ivar är både en fenomenal taktiker och otrolig krigare. Det var framför allt dessa likheter som gjorde deras första möte till gåshudsframkallande ögonblick.

 

 

Vikingarna vinner slaget mot saxarna, och direkt så börjar bröderna att käbbla - i synnerhet Ivar och Ubbe, som i sin tur vill förhandla fram fred mellan vikingarna och saxarna, medan Ivar vill fortsätta kriga och ta över hela England. Ubbe och Hvitserk går över till saxarnas läger i fredliga syfte, och försöker att förhandla med King Aethelwulf, Prins Alfred och Bishop Heahmund att låta vikingarna lägga beslag på marken som Ecbert gav de. Aethelwulf är däremot inte övertygad, och säger att Ecbert inte hade någon rätt att skänka bort dessa förläningar då han hade avsagt sig tronen. Alfred vill däremot att de ska tänka på Ubbe och Hvitserks erbjudande, och frågar även Bishop Heahmund att eftersom han är Guds man, så borde det väl ligga i hans natur att förespråka fred och barmhärtighet istället för krig. Varpå Heahmund svarar att så är det givetvis.

Det visar ju sig däremot vara allt annat än sant då Bishop Heahmund inte är i närheten av att acceptera Ubbe och Hvitserks fredsförhandlingar, och misshandlar Ubbe brutalt, och säger sedan, ”Ett vänligt svar avvärjer vreden. Men plågsamma ord väcker ilska. Herrens ögon finns överallt. Han ser det goda och det onda.” Även om jag vet att jag har överöst en massa lovord över Jonathan Rhys-Meyers så fortsätter jag banne mig med det. Bishop Heahmund har redan blivit en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien, och det är ju framför allt tack vare Jonathans fenomenala och laddade skådespeleri. Jag är mäkta imponerad.

 

 

Ord om att fredsförhandlingen misslyckades har ju självfallet nått Ivar, och han börjar omedelbart med att förlöjliga och skälla ut sina bröder. Ubbe har fått nog av Ivar, som förklarar sig själv som ledare över den stora armén, och tänker segla tillbaka till Kattegatt med Hvitserk och deras armé. Ivar skrattar dock bort den kommentaren, och säger självsäkert att armén inte vill följa Ubbe och Hvitserk, utan bara vill följa honom. Dagen därpå så har Ubbe och Hvitserk förberett sitt långskepp, medan Ivar sitter vid andra sidan med armén och tittar på i avsky. Hvitserk bestämmer sig däremot i sista sekunden att stanna kvar hos Ivar, vilket gör att Ubbe ser ut som en ynkrygg som flyr istället för att fortsätta kriga med sina bröder.

Sammanlagt så måste jag nog säga att detta avsnittet, ”Homeland”, är det bästa avsnittet som denna femte säsong har bjudit på än så länge. Säsongen har redan hållit en fasligt hög kvalitet, men detta avsnittet lägger ribban ännu högre. Ska bli intressant att se vad våra vikingar hittar på nästa vecka!