En återresa till "Silent Hill 2"

För en tid sedan presenterade jag mitt absoluta favoritspel ”Silent Hill”. Nu kommer jag till mitt andra favoritspel vilket överraskande nog är ”Silent Hill 2”. Till skillnad från ”Silent Hill” så har tvåan åldrats med värdighet. Men låt oss ta en tripp till vår favoritspökstad åter igen. Och varning, det här inlägget innehåller spoilers.

 

 

I ”Silent Hill 2” möter vi James Sunderland som har fått ett brev från sin avlidna fru Mary där hon ber honom att möta henne på hennes favoritställe – i Silent Hill. Men hur kan Mary ha skickat ett brev nu när hon varit död i tre år? James beger sig till Silent Hill, halv bedövad av sorg, för att kunna möta sin älskade fru igen. När han väl kommer dit så möter han diverse andra vilsna själar som lockats till staden av olika anledningar. Men viktigast av allt – han möter Maria, en kvinna som kunde vara Marys enäggstvilling.

 

När jag först spelade det här spelet på min brors ps2:a runt 2001-2002 (det släpptes 2001) så blev jag först besviken på att det inte var en direkt uppföljare till ”Silent Hill”. Inget av händelserna i föregångaren nämndes. Det utspelades inte ens på samma område i Silent Hill utan i en helt annan del av staden! Men det var innan jag förstod den emotionella storheten i det här spelet.
”Silent Hill 2” är inte bara ett otäckt skräckspel utan också otroligt sorgligt. När man har spelat igenom det så känner man sig emotionellt tömd. Vi får följa med på James resa där han tvingas möta en sanning som han har förnekat under spelets gång: Mary dog inte alls för tre år sen till följd av hennes sjukdom. Mary dog för att James lade en kudde över hennes huvud och kvävde henne eftersom han inte längre kunde hantera hennes sjukdom och hur den hade förändrat hennes mentala hälsa. Vid den klimaxen i spelet så vill man båda hata James för hans handlingar men samtidigt sympatisera med mannen som man har styrt under några timmar. Det är en ovanlig situation i ett spel och jag kan inte jämföra den känslan med något annat.

 

Vi kan ju prata ”Silent Hill 2” utan att prata om Pyramidhead, som har blivit något av en symbol för serien. I ”Silent Hill 2” så fungerar Pyramidhead som en hämnare, eller som något som agerar ut James dåliga samvete. Pyramidhead mördar Maria om och om igen framför James så han får återuppleva Marys död.

 

 

James finner även en tavla på Pyramidhead i fängelset där figuren verkar vara någon sorts bödel. I spelet så är Pyramidhead kopplad till James – ett monster skapat utifrån hans personliga trauma, som ingen annan ser. För något som är centralt i ”Silent Hill 2” är dessa personliga monster. De övriga karaktärerna som James stöter på under sin resa genom Silent Hill är där för att möta sina personliga demoner. Bland annat så möter han Angela som är en ung kvinna som letar efter sin mamma. Genom spelets gång så förstår man att Angela har mördat sin pappa och bror på grund av att de, eller åtminstone pappan, både misshandlat henne och utnyttjat henne sexuellt. Ett ämne som är otroligt mörk och hjärtskärande. I slutet av spelet så konfronteras Angela av ett monster som representerar hennes pappa.

 

 

I ”Silent Hill 2” så är inte staden längre ett förhäxat område som dragits in i Alessas mardröm. Det är nu ett ställe som lockar till sig vilsna själar som har begått någon sorts synd. Där konfronteras de med synden, i form av monster, och klarar det provet så blir deras själar renade. Det är alltså en sorts katharsis. För mig så är spelet unikt i sin utformning och rent utseendemässigt så ser det fortfarande snyggt ut trots att det har gått 17 år sedan spelet släpptes.

 

”Silent Hill 2” anses idag vara ett av de bästa skräckspelen som någonsin har gjorts och det är ju givetvis tack vare Team Silent (på Konami) och Akira Yamaokas musik. De skapade ju även första ”Silent Hill”.