För snart 20 år sedan så såg jag för första gången en trailer till ”Silent Hill” på ett exemplar av ”Metal Gear Solid” (en annan favorit), som jag hade hyrt tillsammans med min brorsa och hans sambo. Det var runt millennieskiftet, och jag minns hur imponerad jag blev av grafiken, som då var mycket häftig för ett PSOne-spel. Dessutom var musiken av Akira Yamaoka helt förtrollande.
Inte långt tid därefter så fanns äntligen ”Silent Hill” att hyra på det lokala spelstället (ja, det gick att hyra fysiska spel då) och jag fick chans att spela det. Och vilken spelupplevelse det var. Trots att jag hade spelat spel innan: jag är nog gammal att ha varit med när Nintendo kom med sin spelkonsol och alla spelade ”Super Mario Bros.” och ”Ice Climbers”. Jag föredrog alltid ”Ice Climbers” av någon anledning. Men ”Silent Hill” var något helt annorlunda i jämförelse med ”Ice Climbers”.
Storyn står sig fortfarande bra och är ju i grunden enkel: Harry Mason söker efter sin dotter Cheryl, som har försvunnit efter en bilkrasch, och måste leta sig igenom en främmande stad för att hitta henne. Under sökandets gång så nystas storyn om stadens mörka förflutna upp och den har en direkt koppling till den försvunna dottern.
Jag minns hur jag sögs in i storyn och hur imponerad jag var av den öppna världen. Det kändes som att jag nästan kunde utforska varje hörn av den dimmiga staden även om dörrarna till husen var låsta. Och det kändes så stort. Trots den ibland stapplande dialogen så var karaktärerna engagerande: man kände med Harrys jakt och oro inför dotterns försvinnande.
När jag spelade ”Silent Hill” för första gången så minns jag att det var nervpirrande i ordets rätta bemärkelse. Kort och gott: jag blev skitskraj! Speciellt när man besökte sjukhuset och hamnade i ”Nowhere”, nivån som fanns i en annan dimension, helt utanför kartan. Men bara att springa ute på gatorna, i den täta dimman, var också oerhört läskigt. Man bara väntade på att radion skulle börja spraka för att varna om ett monster som närmade sig.
Det var atmosfären, i den rostiga drömvärlden tillsammans med Yamaokas musik som skapade nåt väldigt unikt. Ljudet är faktiskt rent mästerligt i spelet. Det är inte bara musiken utan enkla saker som fotsteg: Yamaoka (som inte bara gjorde musiken utan hade hand om allt ljud) spelade in olika fotsteg så att skulle bli mer realistiskt. Det hörs därför skillnad på vilket underlag man går på. En liten detalj som gör så mycket i det stora.
Det som däremot inte har åldrats lika bra är grafiken. När den kom var den helt fantastisk och jag minns hur impad man blev av cut-scenerna. Men utvecklingen har verkligen gått framåt. Se trailern från ”P.T.”, aka ”Silent Hills-som-aldrig-blev-av”, nedan och jämför med hur grafiken i ”Silent Hill” ser ut.
Nu var det ett tag sedan jag spelade mig igenom ”Silent Hill”. Det närmaste jag har kommit var att ge mig på ”Silent Hill: Homecoming” men det har jag faktiskt inte spelat klart än. Jag nämnde ”P.T” ovan och tyvärr är ju det spelet inställt. Jag vet inte exakt varför Konami ställde in spelet eftersom samarbetet mellan Hideo Kojima och Guillermo del Toro (!) kort och gott skulle ha blivit episkt.
De som hade turen att ladda ner teasern till ”P.T” när det släpptes till PS4 verkar ha fått sig en riktig spelupplevelse. Nu lever bara youtube-analyserna och genomgångarna av spelet kvar. Samt en hel del konspirationsteorier om vad som skedde och om kommande ”Death Stranding” kan ha någon koppling till det. Vi får bara vänta och se.
Har du spelat ”Silent Hill” eller något av spelen ur serien? Vad tyckte du i såna fall?
