Efter Hamptons filmfestivals visning av ”Ben is Back” följer en känsloladdad Q&A med regissören Peter Hedges, när han berättar om hur personlig filmen är. Den handlar om en familj som försöker handskas med sonens drogberoende, viket speglar ett akut och högst verkligt problem i USA – en drogepedemi av främst opioider bland landets unga (vita) män och kvinnor.
Inte ett val utan en sjukdom
- Jag har många missbrukare i mitt liv och är så arg på dem att jag inte kan tänka klart. Men det kändes viktigt att visa upp hur svårt de har det, och hur jobbigt det är för dem att ställa allt tillrätta igen. Om du begått misstag, och även om du blir förlåten, är det så svårt att ta sig tillbaka upp igen så som vårt samhälle ser ut idag.
Ben i filmen rymmer från en avgiftningsklinik för att tillbringa julen med familjen. Han påstår att han har sponsorns medgivande, men där finns frågetecken om detta verkligen stämmer.
- Jag visste att jag ville inrymma handligen inom en 24-timmarsperiod och inte under flera år. Därför blev det intressant att följa någon som hade fått en del vård, men långt ifrån tillräckligt för att klara att vara tillbaka.
- Förhoppningsvis ger filmen människor utan erfarenhet av missbruk lite mer förståelse och medkänsla för vad det handla om – det är inte ett val utan en sjukdom! Det kan tyckas vara ett val, men medicinska studier understryker att det faktiskt är en sjukdom.
Ben i filmen rymmer från en avgiftningsklinik för att tillbringa julen med familjen. Han påstår att han har sponsorns medgivande, men där finns frågetecken om detta verkligen stämmer.
- Jag visste att jag ville inrymma handligen inom en 24-timmarsperiod och inte under flera år. Därför blev det intressant att följa någon som hade fått en del vård, men långt ifrån tillräckligt för att klara att vara tillbaka.
- Förhoppningsvis ger filmen människor utan erfarenhet av missbruk lite mer förståelse och medkänsla för vad det handla om – det är inte ett val utan en sjukdom! Det kan tyckas vara ett val, men medicinska studier understryker att det faktiskt är en sjukdom.
Om att regissera sin egen son
I centrum för handlingen står mamma Holly Burns (Julia Roberts) och hennes äldsta son Ben, som spelas av regissörens egen son Lucas Hedges. Hur var det att jobba med sin egen son?
- En av oss var väldigt tveksam till att jobba ihop, och det var inte jag. Jag gjorde en film för flera år sedan som hette ”Dan in Real Life” och Lucas hade en liten roll i filmen som jag klippte bort, skrattar Hedges, fast han fick ha kvar sitt namn i rollistan. Det var en scen där han skulle dansa med en ung tjej och han tittade rakt in i kameran. Min klippare märkte detta och krävde att scenen togs bort.
- När Julia (Roberts) signerade kontraktet, tyckte hon att Lucas borde spela sonen, men jag sa att jag inte trodde han ville jobba med mig. Så hon fick tag i hans nummer och började smsa honom, och skicka bilder på sina egna barn varav en är rödhårig och skrev ”se hur bra jag är med rödhåriga barn” (skratt). Eftersom han väldigt gärna ville jobba med Julia, och tyckte manuset var såpass bra, och rollen så lockande, så överkom han sin tvekan över att jobba med sin pappa.
Om att fixa heroin i South Hampton
Sedan få han frågan om hur det kommer sig att handlingen utspelar sig i Westchester? Frågeställaren tycker att temat känns som om det borde vara någonstans i mellan-Amerika i stället.
- Epidemin är överallt! Jag har fått det förklarat för mig av dem som jag sponsrar, eller de som varit mina rådgivare för filmen, och själva legat inne på avgiftning, att de skulle kunna följa med mig på den här filmvisningen och sen gå ut och fixa heroin här, i South Hampton, på fem minuter. Och de receptbelagda apoteksmedicinerna skulle de kunna hitta på gatorna meddetsamma. Drogerna finns överallt!
En ung tjej ställer sig upp och bekänner att hon är en före detta missbrukare som kämpat med drogproblem under lång tid, och beskriver filmen som helt felfri! Allt stämmer! Hon vill tacka Hedges för att han gjort filmen, eftersom hon tillhör en grupp som försöker sprida kunskap om det här sedan tretton år tillbaka, men säger att problemet bara blir värre... Vi har endast sett toppen av isberget, menar hon, och fråga sedan vad hans önskan är inför framtiden? Det märks att Hedges berörs av detta, och han tackar henne flera gånger.
- Ja, en av mina önskningar är just att någon som känner till drogmissbruk och levt med eget missbruk, kan se filmen och säga att vad som visats är sant. Även att människor som inte känner till missbruk, som aldrig har behövt konfrontera det eller har förstått vad det handlar om, kan få mer kunskap och medkänsla. Våra fängelser är fulla av män och kvinnor som begått brott medan de var beroende av droger. Det är som karaktären Spider säger i filmen; ”Jag gör inte så här för att bli hög längre, jag gör det för att inte må så vidrigt.” Så mitt hopp är att filmen höjer medvetenheten och kanske rentav skapar eller åtminstone förstärker den dialog som måste ske nu.
- Vad vi inte tänker på heller, är hur mycket Ben ljuger i filmen. Vi vet aldrig när han talar sanning, och det är så missbrukare gör. Men Holly ljuger också, hon ljuger för sin man eftersom sjukdomen påverkar alla runt omkring den sjuke. Jag ville visa upp allt detta, för det viktiga här är ju vad vi kan göra för att inte ge upp? Jag vet inte om filmen har ett lyckligt slut, men där finns fortfarande hopp, för han lever! Imorgon kanske det slutar värre...
- Epidemin är överallt! Jag har fått det förklarat för mig av dem som jag sponsrar, eller de som varit mina rådgivare för filmen, och själva legat inne på avgiftning, att de skulle kunna följa med mig på den här filmvisningen och sen gå ut och fixa heroin här, i South Hampton, på fem minuter. Och de receptbelagda apoteksmedicinerna skulle de kunna hitta på gatorna meddetsamma. Drogerna finns överallt!
En ung tjej ställer sig upp och bekänner att hon är en före detta missbrukare som kämpat med drogproblem under lång tid, och beskriver filmen som helt felfri! Allt stämmer! Hon vill tacka Hedges för att han gjort filmen, eftersom hon tillhör en grupp som försöker sprida kunskap om det här sedan tretton år tillbaka, men säger att problemet bara blir värre... Vi har endast sett toppen av isberget, menar hon, och fråga sedan vad hans önskan är inför framtiden? Det märks att Hedges berörs av detta, och han tackar henne flera gånger.
- Ja, en av mina önskningar är just att någon som känner till drogmissbruk och levt med eget missbruk, kan se filmen och säga att vad som visats är sant. Även att människor som inte känner till missbruk, som aldrig har behövt konfrontera det eller har förstått vad det handlar om, kan få mer kunskap och medkänsla. Våra fängelser är fulla av män och kvinnor som begått brott medan de var beroende av droger. Det är som karaktären Spider säger i filmen; ”Jag gör inte så här för att bli hög längre, jag gör det för att inte må så vidrigt.” Så mitt hopp är att filmen höjer medvetenheten och kanske rentav skapar eller åtminstone förstärker den dialog som måste ske nu.
- Vad vi inte tänker på heller, är hur mycket Ben ljuger i filmen. Vi vet aldrig när han talar sanning, och det är så missbrukare gör. Men Holly ljuger också, hon ljuger för sin man eftersom sjukdomen påverkar alla runt omkring den sjuke. Jag ville visa upp allt detta, för det viktiga här är ju vad vi kan göra för att inte ge upp? Jag vet inte om filmen har ett lyckligt slut, men där finns fortfarande hopp, för han lever! Imorgon kanske det slutar värre...
Om skillnaden mellan crack och opioider
Det finns en replik i filmen där styvpappa Neal (Courtney B. Vance) läxar upp Ben och säger att om han var svart skulle han sitta i fängelse nu. Hedges förklarar varför det var viktigt att få in det:
- Många är väldigt arga, och med all rätt, därför att när crackepidemin härjade på 70-talet bland de svarta i ghettona, så satte vi dem i fängelse. Nu när opioidepedemin drabbar de vita grupperna så behandlas de annorlunda. Den hemlösa kvinnan i slutet av filmen hade en monolog om detta, som tyvärr kändes som en predikan som inte passade in så den klipptes bort. Hon frågar dem var de var då någonstans, när de svarta behövde hjälp. Det var vårt försök att ge röst åt den uppenbara orättvisan.
- När jag och Julia kom på idén att låta Courtney spela Neal, så fick jag justera manuskriptet för det var inte skrivet för Courtney B. Vance (som är svart). Förr fanns där en beskrivning av honom som oattraktiv, och jag blev tvingen att ändra de raderna för det är Courtney de Vance vi talar om. Jag ville inte ha Angela Bassett efter mig, och fråga hur jag kan säga så om hennes man, skrattar han, eftersom han är så stilig och oemotståndlig.
Det här tycker jag var intressant, för jag upplevde nämligen hans karaktär aningen diffus. Ruckar man på en grej i ett manus och styr om det i en annan riktining, påverkar det ju andra delar också. Lite som ett bord med fyra ben, om man skulle börja fila på ett av dem – även en pytteliten ändring gör bordet skevt!
Holly berättar vid något tillfälle i filmen om hur mycket styvpappan gjort för dem, och att det är tack vare honom de har råd med allt. I originalmanuset skulle ju det förklarat lite varför hon är gift med honom fast han är distanserad och oattraktiv, men om det nu istället handlar om att föra en minoritets talan, kan man ju inte samtidigt måla upp denne i dåligt ljus. I övrigt tycker jag filmen naturligt och fint lyckades lyfta fram de orättvisor Hedges ville belysa:
- Det öppnade upp för en diskussion om hur orättvist allt varit. Jag letade efter möjligheter att få in problemen naturligt i konversationen, som när Holly konfronterar doktorn (som skrivit ut opioiderna till sonen), eller när hon går till apoteket och biträdet vägrar sälja Narcan till henne, samtidigt som Ben så lätt kan köpa sin spruta.
- Jag ville få in allt detta, för att visa att drogproblemet är mer än bara missbrukare som inte kan säga nej. Det finns en läkemedelsindustri bakom, som har fått diktera hur vi behandlar smärta, och som har vetat om att de säljer droger till oss som vi blir beroende av. De är så många som borde sitta i fängelse över detta, men det är en annan film!
- Många är väldigt arga, och med all rätt, därför att när crackepidemin härjade på 70-talet bland de svarta i ghettona, så satte vi dem i fängelse. Nu när opioidepedemin drabbar de vita grupperna så behandlas de annorlunda. Den hemlösa kvinnan i slutet av filmen hade en monolog om detta, som tyvärr kändes som en predikan som inte passade in så den klipptes bort. Hon frågar dem var de var då någonstans, när de svarta behövde hjälp. Det var vårt försök att ge röst åt den uppenbara orättvisan.
- När jag och Julia kom på idén att låta Courtney spela Neal, så fick jag justera manuskriptet för det var inte skrivet för Courtney B. Vance (som är svart). Förr fanns där en beskrivning av honom som oattraktiv, och jag blev tvingen att ändra de raderna för det är Courtney de Vance vi talar om. Jag ville inte ha Angela Bassett efter mig, och fråga hur jag kan säga så om hennes man, skrattar han, eftersom han är så stilig och oemotståndlig.
Det här tycker jag var intressant, för jag upplevde nämligen hans karaktär aningen diffus. Ruckar man på en grej i ett manus och styr om det i en annan riktining, påverkar det ju andra delar också. Lite som ett bord med fyra ben, om man skulle börja fila på ett av dem – även en pytteliten ändring gör bordet skevt!
Holly berättar vid något tillfälle i filmen om hur mycket styvpappan gjort för dem, och att det är tack vare honom de har råd med allt. I originalmanuset skulle ju det förklarat lite varför hon är gift med honom fast han är distanserad och oattraktiv, men om det nu istället handlar om att föra en minoritets talan, kan man ju inte samtidigt måla upp denne i dåligt ljus. I övrigt tycker jag filmen naturligt och fint lyckades lyfta fram de orättvisor Hedges ville belysa:
- Det öppnade upp för en diskussion om hur orättvist allt varit. Jag letade efter möjligheter att få in problemen naturligt i konversationen, som när Holly konfronterar doktorn (som skrivit ut opioiderna till sonen), eller när hon går till apoteket och biträdet vägrar sälja Narcan till henne, samtidigt som Ben så lätt kan köpa sin spruta.
- Jag ville få in allt detta, för att visa att drogproblemet är mer än bara missbrukare som inte kan säga nej. Det finns en läkemedelsindustri bakom, som har fått diktera hur vi behandlar smärta, och som har vetat om att de säljer droger till oss som vi blir beroende av. De är så många som borde sitta i fängelse över detta, men det är en annan film!
Gråtkalas i salongen när Hedges berättar om sin mamma
Sen blir det väldigt gripande och personligt när en annan före detta missbrukare i publiken undrar var han fick allt ifrån?
- Min favoritskådespelare i hela världen överdoserade. Min vän överdoserade. Båda dog. En familjemedlem som är med i filmen, flickan med blått hår, mitt syskonbarn, drogfri sedan fem år. Kvinnan som pratar innan henne i Anonyma Narkomaner-mötet är min familjs rådgivare, som hjälpte oss när vi äntligen fick in henne på avgiftning. Terapin vi gick igenom var så intensiv att min pappa, när han var döende, betalade för ett helt extra år så vi skulle kunna fortsätta familjeterapin!
- Min mamma var alkoholist, hon lever inte längre, men hon övergav oss när jag var sju år, och jag träffade henne inte nykter förrän jag var femton år gammal. Därefter, i tjugotvå års tid, veg hon sitt liv åt att hjälpa andra.
Här blir det riktigt gråtkalas bland både Hedges och publiken, när han fortsätter med sin mycket personliga berättelse om sin mamma:
- Hon fick en hjärtattack när min äldsta son föddes, och jag skyndade mig till St Vincents sjukhus. Doktorn stod utanför, och... jag fattar inte att jag berättar den här historien... Jag står alltså där och väntar på ambulansen med min mamma, när doktorn tittar på mig och säger ”du måste vara Carols son?”. ”Hur kan du veta det”, frågade jag, och han svarade att ”du är så lik henne”.
- Min favoritskådespelare i hela världen överdoserade. Min vän överdoserade. Båda dog. En familjemedlem som är med i filmen, flickan med blått hår, mitt syskonbarn, drogfri sedan fem år. Kvinnan som pratar innan henne i Anonyma Narkomaner-mötet är min familjs rådgivare, som hjälpte oss när vi äntligen fick in henne på avgiftning. Terapin vi gick igenom var så intensiv att min pappa, när han var döende, betalade för ett helt extra år så vi skulle kunna fortsätta familjeterapin!
- Min mamma var alkoholist, hon lever inte längre, men hon övergav oss när jag var sju år, och jag träffade henne inte nykter förrän jag var femton år gammal. Därefter, i tjugotvå års tid, veg hon sitt liv åt att hjälpa andra.
Här blir det riktigt gråtkalas bland både Hedges och publiken, när han fortsätter med sin mycket personliga berättelse om sin mamma:
- Hon fick en hjärtattack när min äldsta son föddes, och jag skyndade mig till St Vincents sjukhus. Doktorn stod utanför, och... jag fattar inte att jag berättar den här historien... Jag står alltså där och väntar på ambulansen med min mamma, när doktorn tittar på mig och säger ”du måste vara Carols son?”. ”Hur kan du veta det”, frågade jag, och han svarade att ”du är så lik henne”.
Om att rädda liv
- ”Jag vill att du ska veta att för tolv år sedan var jag en heroinmissbrukare, och levde på gatorna i San Francisco”, berättade han. Min mamma drev ett drog- och alkoholbehandingsscenter där. ”Din mamma kom med kaffe till mig varenda dag i sex veckor. Hon räddade mitt liv. Och se på mig nu – jag är en läkare, som jobbar på det här sjukhuset, och står här utanför och väntar på att rädda hennes liv!”
- Min mamma kom äntligen, och den dagen fick jag veta att hon inte hade någon sjukförsäkring. Jag kunde ha betalat, eftersom jag hade det ganska gott ställt då, men behövde inte - trots att hon var på sjukhuset i tretton dagar, i bästa rummet, fick hon aldrig någon räkning!
- Hon är så tapper och så stark, men det var hon inte på den tiden hon drack. Hon var en hemsk, vidrig, vek människa som övergav fyra barn, men det är just det som sjukdomen gör med folk! Personen jag hatade och var så arg på, var inte hon! Det var sjukdomen! Det är så stort, och det finns så mycket att berätta, men jag vill i alla fall försöka ge röst åt en familj, under ett dygn. Det är det jag har försökt att göra med den här filmen.
- Min mamma kom äntligen, och den dagen fick jag veta att hon inte hade någon sjukförsäkring. Jag kunde ha betalat, eftersom jag hade det ganska gott ställt då, men behövde inte - trots att hon var på sjukhuset i tretton dagar, i bästa rummet, fick hon aldrig någon räkning!
- Hon är så tapper och så stark, men det var hon inte på den tiden hon drack. Hon var en hemsk, vidrig, vek människa som övergav fyra barn, men det är just det som sjukdomen gör med folk! Personen jag hatade och var så arg på, var inte hon! Det var sjukdomen! Det är så stort, och det finns så mycket att berätta, men jag vill i alla fall försöka ge röst åt en familj, under ett dygn. Det är det jag har försökt att göra med den här filmen.
"Ben is Back" visas i helgen på Göteborg Film Festival, och får svensk biopremiär 15 februari.
