Ben Is Back 2018

Manusförfattaren och regissören Peter Hedges valt att låta handlingen i sin senaste film utspela sig under en intensiv 24-timmarsperiod, utan flashbacks. Resultatet blir en spännande resa både in under fasaden hos familjemedlemmarna som lider av sonens drogberoende, samt bland småstadens kvarter, som visar sig dölja mörka hemlighter. Huvudrollerna innehas av Julia Roberts och Lucas Hedges, regissörens son, som båda gör riktigt fina rollprestationer. Det är dem filmen handlar om.

När Holly Burns kommer hem från kyrkan tillsammans med sina barn för att avsluta julförberedelserna, står en oväntad gäst på tröskeln; sonen Ben. Hon rusar fram för att omfamna honom, medan hans syster Ivy (Kathryn Newton) ser bekymrad ut. Vem är det hon textar med egentligen?

Snart förstår vi att Ben ligger inlagd för avgiftning, och egentligen inte får lämna kliniken. Holly fullkomligt strålar av glädje över det oväntade besöket, men i hemlighet gömmer hon sina piller och smycken. Styvpappan Neil (Courtney B. Vance), som skyndat hem efter att fått Ivys textmeddelanden, förkunnar att han är orolig över att ha honom i huset, fastän Ben lovar dem att hans sponsor godkänt besöket.

Det slutar med att Ben får lov att stanna hos sin familj en dag, så de kan fira jul ihop, innan han måste tillbaka till kliniken. Holly tvingar honom att göra en drogtest, och deklamerar att hon kommer följa honom som en skugga, överallt, hela tiden; ”du är helt och hållen min”.

Men livet utanför kliniken är ett minfält för en före detta drogmissbrukare. En tur upp till vinden framkallar panik eftersom det var där han brukade gömma sina droger, och på köpcentret stöter han på gamla bekanta. Till och med på ett akut Anonyma Narkomaner-möte tillsammans med sin mamma, blir han erbjuden droger. Hur ska han klara de 24 timmarna utanför kliniken?

Filmen beskriver ett akut problem i Amerika – en drogepedemi av främst opioider bland landets unga (vita) män och kvinnor. En stor anledning tycks vara läkarkåren, som är alltför generös med att skriva ut höga doser av smärtstillande piller, fastän de är så lätta att bli beroende av. Filmen rör vid detta när Holly konfronterar doktorn som skrev ut mediciner åt Ben efter en snowboardolycka och lovade att de inte skulle vara beroendeframkallande.

Dokumentärer som ”Dr. Feelgood: Dealer or Healer” och ”Understanding the Opioid Epidemic” rör vid en av anledningarna, vilket är att det finns stora pengar att tjäna på missbrukare, som regelbundet måste besöka doktorn för att förnya sina recept. Att såpass stor del av samhällets stöttepelare som vi vänder oss till och sätter vår tillit till för att bli friska, gör precis tvärtom för egen vinning, är så klart skrämmande. Smärtstillande piller blir ofta inkörsporten till tyngre droger. Bens berättelse visar sig också vara ganska vanlig, enligt vad publiken efter filmvisningen på Hamptons filmfestival berättade. Den ena efter den andra ställde sig upp och förklarade att just så här är det.

Men ska man syna med förstoringsglaset på manuslogiken måste man nog undra ändå varför familjen inte kollade upp att sonen verkligen hade sponsorns medgivande att lämna kliniken? Och historieläraren, den gamla snuskgubben, skulle han verkligen kunna misstänkas för att utpressa Ben genom att göra inbrott och stjäla familjens hund?

Det dröjer nämligen inte länge innan familjens hus får besök av objudna gäster. Dörren har slagits in, och deras älskade hund är försvunnen. Ben förstår att det är ett meddelande till honom, och en film noir-aktig bilfärd genom Utahs undre värld tar sin början för att återfinna hunden. Filmen, som börjat som ett familjedrama, ändrar med detta ton och får en mera thrillerliknande känsla. Det finns även viss absurd komik i när mor-och-son-duon besöker gangsters, men framför allt är det ett gripande porträtt av en mammas kärlek till sin son.

Julia Roberts visar att hon fortfarande pricksäkert kan välja ut en roll som berör oss, och imponera med sin fina skådespelarprestation. Hollys karaktär känns nästan som gjuten för henne, kanske med sikte på en Oscarsnominering måhända? Och Hedges, han fullkomligt lyser i sin roll! Honom vill vi se mycket mer av framöver! Det enda jag har lite problem med i rollistan är inte några av de individuella prestationerna, utan bristen på kemi mellan Roberts och Vance. I övrigt kan jag bara applådera, och varmt rekommendera ”Ben is Back” som en underhållande och tänkvärd filmupplevelse!