Kanske mest känd för att ha skapat ”Twin Peaks”, ett fenomen som aldrig tidigare skådats, kom David Lynch att bli en av de sista auteurerna. Idag sörjer vi Lynch bortgång och minns arvet han lämnar efter sig.
Få regissörer har gjort ett så stort avtryck på populärkulturen som Lynch. Han gjorde väderrapporter från sin Youtube-kanal. Med spikrak hairline och klädd i svarta solbrillor ser vi honom kedjerökandes och med emfas upplysa oss om väderleksrapporten. Han var en flitig målare och dök upp som Gus, ett slående alter ego, i ”The Cleveland Show” och ”Family Guy”. I Spielbergs barndomsskildring ”The Fabelmans” (2022) spelar Lynch den ikoniska regissören John Ford på ett sätt som fick en att häpnas över den storartade närvaron han åstadkom på skärmen. Han var sannerligen A jack of all trades. Och mästare på det mesta.
Även om det förstås är för ”Mulholland Drive”, ”Twin Peaks” och ”Elefantmannen” som Lynch ska komma att minnas vill jag slå ett slag för vad jag anser är hans främsta verk, nämligen ”Lost Highway” (1997), en milstolpe i filmhistorien.
Jag skrev själv min c-uppsats med filmen som utgångspunkt och titeln löd: “Hur Rösten och Acousmêtre används i Lost Highway”.
Enligt den franske kompositören Michel Chion skiljer sig rösten från tal och kan förmedla mer än bara språklig information. Den är ett eget medium som kan kommunicera känslor och stämningar, även genom icke-verbala ljud och musik. Rösten skapar en koppling mellan ljud och bild men kan också vara ett kraftfullt verktyg när den är frikopplad från sitt ursprung, som i ”Lost Highway”.
Begreppet acousmêtre beskriver i sin tur ljud som hörs utan att man ser dess källa, vilket kan skapa en mystisk och ofta skrämmande effekt. En acousmêtre är en osynlig röst eller ljudkälla som har övermänsklig eller omnipotent makt, vilket gör den särskilt skrämmande och kraftfull. Under filmen används detta för att bygga upp spänning, och ju längre vi går utan att få veta röstens källa, desto mer kraftfull och gåtfull blir den.
Lynch utnyttjar rösten och acousmêtre för att skapa en spännande och surrealistisk berättelse där ljudet är en lika viktig del av berättelsen som bilden. Genom att hålla vissa röster osynliga och genom att långsamt avslöja deras källor, bygger Lynch upp en atmosfär av osäkerhet och förvirring. I slutändan är ”Lost Highway” en film om identitet, förnekelse och transformation, där rösten fungerar som en central länk mellan huvudrollfigurens olika jag och hans inre värld.
Jag kommer aldrig glömma ”Lost Highway”, jag kommer aldrig att glömma bort David Lynch. En av Hollywoods största genom tiderna.
Se ”Lost Highway” på bibliotekets streamingtjänst Cineasterna, där finns också några andra pärlor Lynch lämnat efter sig.
Daniel Bradshaw Thorell
