Fanny och Alexander tittar på ”Fanny och Alexander”

För några av oss är det filmer som "Ensam hemma" eller "Love Actually" som sätter julstämningen. Andra föredrar att fira advent med några timmar framför Ingmar Bergmans storslagna familjekrönika, som tar oss till början av 1900-talet och det Ekdahlska huset där det dukas upp med julmiddag och drama. "Fanny och Alexander" är en av svensk filmhistorias stora klassiker, lika älskad på hemmaplan som utomlands. Och det är väl aldrig försent att upptäcka den för första gången.

MovieZines egna Fanny och Alexander kunde inte låta en så här rolig rubrik passera förbi, så vi tog tillfället i akt att se och diskutera "Fanny och Alexander" så här 40 år efter filmens premiär.

Vår skribent Fanny Degerfelt visade sig vara döpt efter Bergmans film, medan chefredaktör Alexander Kardelo avslöjar att han lyckats undvika denna julklassiker - fram tills nu. Så här lät det efteråt i vår redaktionschatt...

 

 

 

Alexander: Nu har vi båda sett "Fanny och Alexander", var det första gången du såg den?

Fanny: Nej det var faktiskt den tredje. Jag är döpt efter filmen, och det är min mammas favoritfilm. Så jag såg den när jag var kanske tretton, sen igen för ett par år sen och så nu igen.

Alexander: Oj, döpt efter Fanny alltså? Coolt! Jag är inte döpt efter Alexander. Men själv såg jag hela filmen för första gången bara häromveckan. Såg halva en gång för 20 år sen, den är ju så fasligt lång. Den här gången dök jag direkt på 5-timmarsversionen som brukar visas på bio då och då inför jul. Men kan du förstå varför det är din mammas favorit? Har din uppfattning ändrats något sedan första titten?

Fanny: Jag kan absolut förstå att mamma och många andra älskar den. Den har den här överdådiga cinematografin, magiska realismen och också ett starkt, mörkt budskap om barns utsatthet - vilket hon jobbat med.

Alexander: Jag visste väldigt lite om filmen. Man har ju sett scener från familjens storslagna julfirande. Och snappat upp nånstans att det finns en ful gubbe med i bilden som gör det svårt för barnen. Men det är rätt häftigt att uppleva en klassiker på stor duk och med ganska lite förkunskap.

Fanny: Jag som sett den tre gånger hade nog sammanfattat den ungefär så.

 

 

 

Fanny: Jag håller fast vid att den känns oändligt lång. Jag trodde det var en sån grej jag skulle fatta när jag var äldre, men nej. Däremot uppskattar hur välspelad den psykologiska misshandeln är, samt själva hantverket. Det är en väldigt vacker film, Sven Nykvist är verkligen en av de främsta filmfotograferna någonsin. Och sen Susanne Lingheim som gjort scenografin.

Alexander: Och du såg 3-timmarsversionen och tycker DEN är lång?

Fanny: Jag är rädd för det, så jag bävar för att höra vad du upplevde. Dela med dig av ditt trauma.

Alexander: Haha! Jag var ju fast på en biograf, tack och lov. Jag är annars extremt rastlös hemma vid tv:n och hade nog suttit på mobilen och missat allt. Eller typ hackat upp tittandet på sju kvällar. Ja, en del scener var kanske onödigt långa. Och varenda familjemedlem har sina små sidohistorier som inte nödvändigtvis bidrar till det stora hela.

Fanny: Jag tänker att den kanske tjänar på att ses som en miniserie? Så att man får smälta vad som händer lite. Och gå på toaletten.

Alexander: Precis, jag tror att 5-timmarsversionen är biofilmen omklippt till miniserie. Men jag vet inte vad som har lagts till i den, eller vad du missade för höjdpunkter.

Fanny: Låter rimligt. En sak är jag nyfiken på! Känns det rimligt att mamman gifter sig med biskopen i den långa varianten? För det har aldrig riktigt klickat hos mig som andra emotionella saker som sker i filmen. Det klickar att hon är fångad i äktenskapet sen, men inte att de gifter sig från första början.

Alexander: Bra fråga. Man önskar ju att hon hade tänkt igenom beslutet lite mer. Vad sägs om att träffa hans familj några gånger innan man gifter sig? Jag förstår att hon var i sorg och ensam, och där kom han och var biskop, och hon tänker att "jamen hur illa kan det bli, vi kör". Jag tyckte inte att det kändes orimligt, bara att hon har lite dåligt omdöme möjligen.

Fanny: Ja, och hon var ju en oerhört vacker kvinna med aktivt socialt liv - känns som att hon borde haft flera rimligare kandidater. Och hon kändes inte särskilt naiv heller… så det hade kunnat göras bättre tycker jag.

Alexander: Och han bara "du ska lämna alla dina ägodelar", det borde ringt en varningsklocka.

Fanny: RÖD FLAGGA KVINNA!

 

 

 

Alexander: Har du sett mycket av Bergman? Och hur är denna i jämförelse, tycker du?

Fanny: Jag har sett tre! "Persona" (min favorit!) och "Det sjunde inseglet" men det var väldigt länge sen. Jag uppskattar att hans filmer är rätt olika.

Alexander: Du har nästan sett mer än jag. Jag fångade ju halva "Fanny & Alexander" på vhs för 20 år sen. Sen har jag lyckats undvika gubben. Men såg "Det sjunde inseglet" för bara några år sen i Cannes. Och så tv-serien "Scener ur ett äktenskap" nyligen, inför HBO-remaken. Jag har kanske varit lite rädd för Bergman, han har verkat djup och svår. Sen vet man inte riktigt i vilken ände man ska börja.

Fanny: Vissa regissörer gör ju samma sak om och om igen, men även om han har samma teman är de rätt olika upplagda. Han har en distinkt visuell stil som ändå ser tillräckligt olika ut.

Alexander: Ja, det lilla jag sett har ändå varit lättillgängligt och förvånansvärt underhållande på sina håll.

Fanny: Jag håller med, han känns så oerhört tung innan man ger honom ett försök, men är rätt underhållande så länge man inte förväntar sig ett actionäventyr eller så. Bara man vet innan att det är rätt dialogtungt bör man inte vara rädd.

Alexander: Sen har han lyckats med nåt sällsynt och det är att kamma hem 4 Oscars till en svensk film. Det är ändå unikt.

Fanny: Det får man verkligen säga! Oscarjsuryn kämpar ju lite med ”the two inch barrier”.

 

 

 

Alexander: Nu har vi etablerat att "Fanny och Alexander" är sjukt lång, men vad har du för favoritscener?

Fanny: Jag älskar när Alexander sitter under ett bord och ser statyn röra sig i hans farmor hem. Etablerar den magiska realismen så snyggt.

Alexander: Den är fin.

Fanny: Och scenen när biskopen säger att hans kärlek inte är mjäkig utan strikt och kärv typ? Hans kärlek (nåja) är liksom ett hot. Dina då?

Alexander: Jag bara njöt av skådespeleriet igenom hela filmen. Men en favorit var när de två bröderna - Börje Ahlstedt och Jarl Kulle - förhandlar med biskopen om hennes och barnens frihet. Fantastiskt, hur man blandar både komedi och tokroliga oneliners från Kulles håll, med liksom det brutala allvaret och hotet i scenen.

Fanny: Absolut! Så spänd scen.

Alexander: Sen hela det pampiga julfirandet. Kameran går runt det stora julbordet och fångar en del väldigt sköna ögonblick.

Fanny: Vi kan inte prata tillräckligt om Sven Nykvists kameraarbete! Och under julfirandet är det så sjukt mycket plotter i varenda frame men det blir aldrig otydligt vad som händer, bakgrunden tar aldrig över. Som en mer chill version av "Moulin Rouge!".

Alexander: Fantastiskt vacker film, och det är också mycket tack vare scenografin, en njutning i varje scen. Alla dessa tyger på tak och väggar. En miljon levande ljus! Brandfaran var inget man tänkte på.

Fanny: Men ESTETIKEN Alexander. Den går före allt. Och sen övergången från de varma, färgglada miljöerna till biskopens smutsvita, kala hus där man genast känner obehag.

Alexander: Hur rik är kärringen Ekdahl? Och allt detta för att hon var skådespelerska en gång i tiden? Och de säger att man inte tjänar pengar i kultursektorn.

Fanny: De känns som trustfund-artister. Tänk Lena Dunham eller The Strokes men på artonhundratalet.

 

 

 

Alexander: Finns det nåt vi ogillar med filmen? Eller något som verkar konstigt idag, såhär 40 år efter att den gjordes?

Fanny: Känns som jag redan beklagat mig över det som retar mig mest. Men den ÄR för lång, även tretimmarsversionen. Känns som många av scenerna släpar fötterna. En annan sak, de judiska karaktärerna framställs ju som varma och vänliga i förhållande till det kristna, men GIVETVIS är han bankir och så. Lite klichéartat kanske.

Alexander: Förstår det. Kanske inget man kastar sig över varje jul då.

Fanny: Alltså, jag tycker att det är en utmärkt julfilm om man stänger av efter första akten. Det blir sorgligt, men värdigt. En emotionell bergochdalbana. Och så estetiskt tilltalande.

Alexander: Jag var förvånad att julbiten var med så lite, men jäklar vad juligt medan det varade. Den listas ändå ofta som en av de bästa julfilmerna, jag kan förstå varför.

Fanny: Faktiskt. Det lämnar ett enormt intryck.

Alexander: Hur summerar du filmen i en recension på en mening?

Fanny: Hmmm... Något för långt visuellt och psykologiskt mästerverk.

Alexander: Jag skulle kalla den en julklappssäck med fantastiska prestationer, ett smörgåsbord av känslor, en smällkaramell som rymmer både en gripande coming-of-age-skildring och väldigt vuxna teman, hand i hand med reflektioner om döden och religion inramat i någon slags teatralisk upphöjd verklighet. Och så har den ju filmhistoriens skönaste pruttscen.

Fanny: Haha, icke att förglömma!

 

Den som känner sig sugen på en omtitt (eller en första titt?) kan hitta "Fanny och Alexander" på streamingtjänster som C More, Draken Film, TriArt Play och Cineasterna. På fredag, 17 december, släpps den även på SVT Play.