Det tog tid att skriva denna text. Det får det göra när det handlar om någon som just Carrie Fisher. Det är en text som fick mig att byta tangentbordet mot penna och papper, som tog mig tillbaka till mina barndomsår då jag bekämpade sandfolk under Tatooines gassande sol, deltog i episka rymdbataljer som besättningsman på en rebellkryssare eller lyfte en X-vinge med hjälp av kraften. Jag måste erkänna att jag än idag då och då försvinner bort i små nostalgiska stunder.
Jag måste ha varit runt åtta år gammal när Star Wars gula introtext tonsatt till John Williams ledmotiv, dundrade fram på TV-rutan. Vi hade hyrt hem en sådan där otymplig VHS-spelare från den lokala videobutiken, de som idag bytts ut mot Netflix och piratnedladdning. Redan från första scenen när Darth Vaders stjärnförstörare sakta gled in i synfält minns jag de exalterade rysningarna som spelade min ryggrad som ett piano, min fantasi som en trombon och spärrade upp mina ögon i allt större förundran. I ett barns ögon var det en scen av bibliska proportioner där David vs. Goliath fått sin uppdaterade rymdversion och mitt i allt detta crescendo stod hon plötsligt där. Klädd i vitt, framåtböjd, med galaxens sista hopp i sin hand. För det var aldrig Luke, Han Solo eller Chewbacca som blev startskottet för en över tjugo år lång beundrarperiod - det var prinsessan Leia Organa. Hon utan vars insats Skywalker förblivit en bondläpp i öknen, Solo och för den delen Lando Calrissian aldrig kämpat för fred och frihet eller attacken mot dödsstjärnan ens kunnat fullbordas.
Men Carrie Fisher var mycket mer än bara sin ikoniska roll som kanelbullsprydd rymdprinsessa. I skuggan av denna populärhistoriska kultkaraktär förvandlades hon till något mer utanför den övergödda Hollwoodpölen. För även som författare, aktivist och kvinna fortsatte hon att inspirera och engagera. Och nog var Fisher mer lik Leia än vad hon kanske själv visste eller velat erkänna. Som en individ som uppnått en sådan nivå av kändisskap blev de efterföljande åren av drogmissbruk, mental ohälsa och livsrannsakan bland annat av sin relation till sin mor Debbie Reynolds, en humanisering, om än i rampljuset. Hon blev helt enkelt en folkets prinsessa. En som inte lät sig bindas av sitt priviligerade arv oavsett om det var som kunglighet från planeten Alderaan eller dotter till en Hollywoodkändis, och inte heller lät sig fängslas av varken drömfabriken eller rymdimperiet. Hon var lika mycket av folket som med folket i deras dagliga kamp och liv. En som kunde relatera lika mycket som trösta och uppmuntra.
När nu Carrie Fisher, galaxens coolaste hjälte, tagit sitt sista farväl går det inte annat än att salutera denna livsgärning. På mitt eget lilla sätt väljer jag att dedikera denna text, detta farväl och en kanelbulle med mjölk till en av mitt livs största inspirationer. Må kraften vara med dig - alltid.
