Låt oss få det ur vägen: "Everything Everywhere All At Once" är inte en Oscarsvärdig film.
Originell? Javisst. Underhållande? Helt klart. Det är en utflippad genremix av science fiction, martial arts, komedi och rent absurda scener som tveklöst sticker ut i den mer traditionella uppsättningen av nominerade rullar. Den är kaxig. Den är unik. Den är för mycket. Likt en bångstyrig adhd-pajas i en Nobelkommitté skriker den "fuck you" till etablissemanget och roffar åt sig sju tunga statyetter.
Och jag älskar det, samtidigt som det skaver. För filmjäveln hade inget på Oscarsgalan att göra i första taget.
"Everything Everywhere All At Once" bygger på underhållningsvåld och tokiga, ohämmade idéer som exploderar på vita duken. Den har inget budskap, ingen tyngd och knappt ens en sammanhängande story. Vad den har är överdrivna fightscener där hundvalpar och konfetti flyger till höger och vänster medan Michelle Yeoh försöker greppa vad fan som pågår.
När såg du senast en dildofight i en Bästa film-vinnare? När kommer vi någonsin få se något liknande igen? Uppfriskande? Ja, för fasen.
Det är den typen av publikfriande spektakel som vinner MTV Movie Awards, inte Oscars. Inte under ett år då "På västfronten intet nytt" var en kandidat - ett omskakande krigsepos med brutala scener som känns i magen. Eller dess raka motsats "The Fabelmans", Spielbergs varma och ljuvliga kärleksbrev till filmmagi. I ett parallellt universum hade en riktigt bra film tagit storslam och vi hade inte ens blinkat.
Men detta visade sig vara året då Oscarsgalan ville visa sig trendiga och i tiden. Det gäller att uppmärksamma och omfamna det som är mainstream och lite tokigt och nytt, för att förbli relevanta och inte tappa mer tittarsiffror. Och det skadar knappast att ensemblen i "Everything" checkar av en rad lämpliga boxar. En chans att hylla asiatiska skådisar - check. En härlig comeback av grabben från "Indiana Jones" och "Goonies" - check. Och varför inte belöna Jamie Lee Curtis för lång och trogen tjänst - check.
Jackpot på alla fronter, tänkte den 9500 man starka Oscarsjuryn och lät sig förtrollas av stenar med googly eyes, fladdriga korvfingrar och en allsmäktig bagel. Välförtjänta vinster? Vem bryr sig.
Jag unnar ändå galenpannorna Daniels och hela gänget varenda guldstatyett. En sådan revolt mot status quo får all min respekt.
Samtidigt som den dåliga smaken fick segra på nattens Oscarsgala är det en beundransvärd seger för genrefilm i stort. För har vi tur så var det inte bara ett engångsjippo. Kanske är det så att de stela kostymfilmernas och episka biopicsens storhetstid förbi.
Om en flippad science fiction-rulle kan ta hem hela tjofaderullan, vem säger att inte en superhjältefilm eller en skräckis står på tur nästa år?
Att "Top Gun"- och "Avatar"-uppföljarna fick varsin nominering till Bästa film var väl en gullig gest till fjolårets största biosuccéer. Men att en film som Östlunds "Triangle of Sadness" med sin kvartslånga kräkscen släpptes in i finrummet är ett kvitto på att nytänkande rebeller numera har sin givna plats bredvid Hollywoods veteraner.
Och när "Everything Everywhere All At Once" sopar mattan med samtliga konkurrenter kan man knappast längre kalla Oscarsgalan för förutsägbar eller tråkig. Äntligen visar de lite stake. Även om fel film vann - så känns det så roligt och så rätt.
