När Bryan Fullers fenomenala "Hannibal" lades ner sjönk jag och många andra "fannibals" ner i en djup och så pass mörk depression att inte ens en strimma ljus kunde leta sig in. Nej, fullt så illa var det inte, men en riktigt härlig, välskriven och komplex serie med vågad estetik gick i graven. Lyckligtvis visade sig "American Gods", som Fuller har skapat tillsammans med Michael Green och Neil Gaiman (författare till förlagan), vara ett riktigt effektivt och heltäckande plåster på såret.
Även om jag inte är något större fan av fantasy-genren så förälskade jag mig direkt i hur den här berättelsen på så vackert och självsäkert vis flätar samman tro och mytologi från världens alla hörn, samtidigt som den toppade sig själv visuellt varje vecka. Som jag har nämnt på MovieZine tidigare så tycker jag kort sagt att det är årets absolut bästa tv-serie hittills, och nedan berättar jag varför.
1. Det briljanta konceptet
Jag är själv inte religiös på något sätt, men det betyder inte att jag inte finner koncept som religion och tro fascinerande. I "American Gods" når de bitarna verkligen sin topp, då grundpremissen i Neil Gaimans bok är så gränslöst briljant. Nyckeln är att tro är en sorts bränsle för gudarna i berättelsen och att det därmed för dem är det mest värdefulla och essentiella som finns. Det upplägget gör också att desperation och konflikter lätt uppstår när tron på vissa gudar börjar vattnas ur eller förflyttas, vilket hotar hela deras existens.
Eftersom media, omvärlden och teknologi i modern tid tar så pass mycket tankeverksamhet från oss blir de också gudar i Gaimans universum, i form av Media (Gillian Anderson), Mr. World (Crispin Glover) och Technical Boy (Bruce Langley). Dessa "nya gudar" blir ett existentiellt hot mot de gamla och mer traditionella gudarna som tappar allt mer mark i takt med att de äldre generationerna ersätts av de yngre, vilket gör att ett fullskaligt krig börjar krypa allt närmare. Det låter lite krystat, men tro mig, det fungerar helt ljuvligt bra.
2. "Coming to America"
Fem av seriens åtta avsnitt börjar med så de så kallade "Coming to America"-segmenten där vi får reda på hur gudar som asatrons Odin, den afrikanska guden Anansi ("Mr. Nancy", bilden ovan) och mellanösterns Bilquis hamnade i USA från första början. Kort sagt är det otroligt ambitiösa och snyggt realiserade sekvenser som skildrar de människor som "tog med sig" gudarna när de emigrerade från sina respektive hemland till USA. De planterade sin tro i ett främmande land och gav därmed sin gud en helt ny spelplan.
Bland annat färdas vi i det andra avsnittet till år 1627 där en av många slavar på ett skepp mellan Afrika och USA i ren desperation tillber Anansi, varpå han uppenbarar sig och håller ett eldigt tal om den misär och det förtryck som väntar när (eller snarare om) slutdestinationen nås. Orlando Jones är verkligen fullkomligt majestätisk i scenen, som tveklöst är en av seriens bästa. I andra "Coming to America"-segment får vi exempelvis se blodiga vikingastrider och en grupp östasiater som försöker ta sig över Beringia.
3. Skådespelarna
Castingen av serien har också varit helt felfri. I allt från huvudrollerna till de minsta birollerna finns minnesvärda och riskfyllda prestationer som tar ut svängarna och vågar omfamna seriens fantasy-element. Ricky Whittle är i rollen som Shadow Moon, berättelsens huvudkaraktär, den stabila grundpelaren vars perspektiv formar hur vi upplever händelserna i serien. Whittle är ingen mästerskådespelare, men han säljer den ofattbara coolhet som karaktären känner inför den spektakulära värld han kastas in i.
Både Emily Browning och Ian McShane som Laura Moon respektive "Mr. Wednesday" gör riktigt starka stöttande prestationer, den förstnämnda på ett mer återhållsamt sätt och den sistnämnda mer färgstarkt och bombastiskt. Även pärlor som Crispin Glover, Yetide Badaki, Pablo Schreiber, Kristin Chenoweth, Chris Obi och vår egen Peter Stormare imponerar. Högst betyg vill jag dock ge till mästerliga Gillian Anderson, som i Media-rollen får chansen att gestalta ikoner som David Bowie, Marilyn Monroe och Lucille Ball, för att nämna några. Att det är en ren fröjd att se henne ta sig an den utmaningen är en underdrift.
4. Estetiken
Redan i den utsökta introsekvensen blir det tydligt att "American Gods" är något alldeles extra rent visuellt och hela serien lever sedan upp till det löftet i varje avsnitt. Särskilt de skarpa estetiska kontrasterna älskar jag verkligen, som när Czernobogs skitiga lya eller den mardrömslika skelett-trädgården kolliderar med Anubis drömska himmelrike eller Easters färgsprakande trädgård. Det är väldigt mycket serieroman över det hela, och för mig som älskar den konstformen helhjärtat är det mycket positivt.
Serien innehåller också en hel del bilder och symboler som verkligen har etsat sig fast på min näthinna fullständigt, vilket ofta är ett tecken på att skaparna har lyckats forma någon riktigt minnesvärt. Den vita buffalon med brinnande ögon, Czernobogs blodiga hammare, de ansiktslösa (bokstavligen) hejdukarna, krokodilbaren och de oanade konsekvenserna av Bilquis sexuella erövringar – listan på helt otroliga visuella godbitar fortsätter.
5. Mogenheten
Det märks att Bryan Fuller och Michael Green har varit tydliga från början med att de ville göra en tv-serie för vuxna, tänkande människor, för annars hade de aldrig kommit undan med allt det här. Serier som vågar visa människor som klyvs itu av yxor i slow motion eller en naken gudinna som "sväljer" offer med sin vagina växer inte direkt på träd, men "American Gods" är frälsaren vi har väntat på. I ett hav av mellanmjölk på både serie- och filmfronten bjuder den på en mycket frisk fläkt och en både obehaglig och förförande värld där vad som helst kan hända, när som helst.
Samtidigt vågar serien också omfamna det absurda i sitt berättande och gå loss fullständigt med sekvenser som utmanar både tonbalans och genre. Den vågar bli melodramatisk, den vågar bli bisarr och den vågar bli spritt språngande galen. Den taktiken hade kunnat gå käpprakt åt helvete, men Fuller, Green och Gaiman styr skutan med sån självsäkerhet och ödmjuk självdistans att den aldrig tappar vinden i seglet.
