Det känns smått otroligt, men om bara några dagar har den första halvan av 2017 passerat. Världspolitiskt har det minst sagt varit ett deprimerande halvår, vilket gör att tillflykten till den rörliga bilden och all dess magi har blivit viktigare än någonsin tidigare för mig. I en verklighet där det finns så mycket lidande och smärta ökar värdet i det som inspirerar och berikar, något jag kan säga om det allra bästa som produceras inom film och tv just nu.
Totalt har jag sett 124 filmer och 26 tv-säsonger under de här sex månaderna och nedan listar jag det vassaste ur båda kategorierna. Det blir allt från experimentell konstfilm och genmanipulerade sydkoreanska grisar till bombastisk fantasy och superhjälteaction.
Film
10. "Song to Song"
Terrence Malick är och har alltid varit något av en vattendelare, men för min del är han en av de bästa. Det spelar ingen vidare roll om vi snackar konventionella Malick ("Badlands") eller experimentella Malick ("The Tree of Life"), jag älskar det han gör. "Song to Song" tillhör den senare kategorin och har likt "To the Wonder" eller "Knight of Cups" inte mycket till narrativ (om man ser till den traditionella definitionen), men kort sagt kretsar den kring en kärlekstriangel – Michael Fassbender, Ryan Gosling och Rooney Mara – inom Austins musikscen.
Bilderna som Malick och fotografgeniet Emmanuel Lubezki får ihop är i vanlig ordning helt sanslöst vackra, och deras samarbeten har i princip blivit mindfulness för mig vid det här laget. Även om tematiken i filmerna ofta är nattsvart så finns det något tröstande och hoppfullt med att spendera två timmar i deras förhöjda värld, att bara släppa taget och förtrollas. I det här fallet tar de sig an kollisionen mellan modern kärlek och tvåsamhet på ett mycket tankeväckande sätt. Utöver dynamittrion i spetsen dyker skådespelare som Cate Blanchett, Natalie Portman, Val Kilmer och Holly Hunter upp i korta inhopp, det är var jag kallar en spektakulär cast.
9. "Patriots Day"
Efter oinspirerade och smått bedrövliga filmer som "Battleship" och "Lone Survivor" hade jag nästan tappat hoppet fullständigt om Peter Berg. Men sedan hände något, han skiftade fokus, la i en ny växel och levererade en av förra årets mest positiva överraskningar; den lika underhållande som känslosamma "Deepwater Horizon". I år fortsätter han och vapendragaren Mark Wahlberg på det spåret när de skildrar efterdyningarna och utredningen kring bombningen vid 2013 års Boston maraton.
Både Berg och Walhberg är på toppen av sitt game här och tar sig an ämnet med både respekt och finess. Underhållningsfaktorn är skamlöst hög och filmens 135 minuter fullkomligt flyger iväg, men samtidigt träffar den riktigt hårt emotionellt och gör avtryck. Flera gånger under speltidens gång ifrågasatte jag om det som jag såg framför mig verkligen kan ha skett på riktigt, så pass otroligt är det verkliga händelseförloppet. Mycket av det rapporterades när de begav sig, men det mesta bortom själva bombningen har man glömt. Nu kommer jag ha det med mig för all framtid, den saken är säker.
8. "A Cure for Wellness"
Den här nya filmen från visionären Gore Verbinski fick ett så risigt mottagande gällande både kritik och biosiffror att jag skrev lite av ett försvarstal för den. Så här drygt fyra månader senare förstår jag fortfarande inte helt vad det var som hände. Visst, den är utmanande på många sätt och har en final som klyver publiken i två läger, men den förtjänade så oerhört mycket bättre än haltande 42 procent på Rotten Tomatoes och ekonomiskt fiasko.
Ju mer jag tänker tillbaka på den, desto mer växer den. Verbinski har verkligen format något unikt här, något originellt och härligt bisarrt som man inte kan placera i något specifikt fack. Det är lätt att kalla det för "skräck", men så enkelt är det inte. Genrer blandas och leks med på väldigt uppfriskande sätt och gränserna mellan dem suddas ut. Han vågar också gå "all in" med det groteska, bland annat med slemmiga ålar som hemsöker mig fortfarande. Att den är grymt välspelad (Dane DeHaan!) och årets snyggaste film får man inte heller glömma.
7. "Wonder Woman"
Jag är personligen ett stort fan av både "Man of Steel" och "Batman v Superman: Dawn of Justice" (hör mer om det här), så när "Wonder Woman" stod för dörren hoppades jag inte på någon sorts räddning eller vändning för DCEU. Det jag höll tummarna för var snarare en fortsättning på den höga kvalitet som redan var satt, men samtidigt något annorlunda och en intressant expansion av detta nya filmuniversum.
Lyckligtvis levererar Patty Jenkins det på alla plan och ger oss en finstämd, känslosam och livfull superhjältefilm. Mörkret och ångesten i Zack Snyders tidigare filmer byts ut mot mer lekfullhet och hoppfullhet, vilket märks direkt när vi kastas in i livet på paradisön Themyscira. Narrativet har sina toppar och dalar, men kemin mellan Diana Prince (Gal Gadot) och Steve Trevor (Chris Pine) är en oerhört stark röd tråd som lyfter filmen över mycket i genren. Dessutom bjuds det på riktigt ambitiös action och en sällsynt emotionell final.
6. "The Lost City of Z"
Berättelser om riskfyllt upptäcksresande och Joseph Conrad-doftande tematik om galenskapen i djungelns djupaste vrå har alltid fascinerat mig oerhört mycket, och i år har briljanta James Gray ("We Own the Night", "The Immigrant") tagit sig an just den typen av film. Här skildrar han verklighetens Percival Fawcett (Charlie Hunnam) som på 20-talet försvann spårlöst i Amazonas mytomspunna regnskog i samband med en geografisk expedition. Exakt vad som hände med Fawcett är fortfarande okänt, men det spelar egentligen ingen roll.
För mig är "The Lost City of Z" en episk och svepande berättelse om passion och besatthet som för tankarna till klassiker som "Aguirre" och "Apocalypse Now". Långsamt och återhållsamt tas vi i publiken med ner i abyssen där Gray letar efter någon sorts klarhet kring varför personer som Fawcett väljer att utsätta sig för så livsavgörande prövningar, och svaren vi får är lika ambivalenta som komplexa. Rent estetiskt är det här Grays och fotografen Darius Khondjis läckraste film hittills (vilket säger en hel del) och skådespelare som Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller och Tom Holland spelar på fenomenal nivå.
5. "Get Out"
När man väl har sett Jordan Peeles "Get Out" är det inte särskilt svårt att haja varför den blev en så massiv succé hos både kritiker och biopublik världen över. Skräck är en genre som slår väldigt brett och när man kombinerar det med sylvass samhällskritik och viktiga reflektioner kring vår samtid finns det knappt något gräns för hur kraftfullt det kan fånga zeitgeisten. Precis så blev det med "Get Out", som i skrivnade stund har tjänat in över 250 miljoner dollar, drygt 60 gånger så mycket som den kostade att producera.
Som jag skrev i min krönika om filmen och särskilt dess spektakulära tredje akt så är den fantastiskt rik och nyanserad på alla sätt, det finns så mycket som försiggår under ytan. Framförallt imponerades jag rejält av all den symbolik kring systematisk rasism och intolerans som Peele lyckas baka in i storyn på ett helt sömlöst sätt, symbolik som man kanske inte lyckas snappa upp första gången man ser den. Det fina är att "Get Out" bortom det politiska också fungerar som en "vanlig skräckfilm" för de som söker det, och den innehåller några av de mest skräckinjagande koncepten ("the sunken place" bland annat) jag har mött i genren på länge.
4. "Call Me By Your Name"
Ikoniska kärlekshistorier växer inte direkt på träd, men efter att ha sett den här pärlan på Berlins filmfestival tidigare i år skulle jag vilja påstå att Luca Guadagnino – tillsammans med storspelande Timothée Chalamet och Armie Hammer – har skapat en ny. Storyn skildrar kring den passionerade glöd som uppstår på ett ögonblick när 17-åriga Elio (Chalamet) möter 24-åriga Oliver (Hammer) i 80-talets solstekta Italien. Oliver är akademiker och gäst till Elios far (Michael Stuhlbarg), så stämningen blir oundvikligen tryckt när kärleken börjar spira.
Precis som i magiska "A Bigger Splash" bygger Guadagnino upp en elektrisk och erotisk atmosfär som är så behaglig och hoppfull att man aldrig vill lämna den. Få filmer har inkapslat känslan av den första kärleken eller en förförande sommarromans på så här pass träffsäkert och förkrossande sätt. Den längtan, kärlek och lust som skildras är så stark och överväldigande att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Både Chalamet och Hammer är klockrena i sina roller och Luca får dem att lira på sin högstanivå. Framåt december dyker den upp i Sverige, missa den inte för allt i världen.
3. "Logan"
Superhjältar har sakta men säkert tagit över världen de senaste åren, till den grad att det som filmälskare knappt går att komma undan längre. Missförstå mig inte, det finns en del i genren som jag älskar trots att det följer "mallen" (se "Wonder Woman" ovan), men överlag är jag väldigt trött på den formula som Marvel introducerade med 2008 års "Iron Man" och sedan dess har mjölkat sönder fullständigt. Frågan jag ofta ställer mig själv gällande läget i genren är; varför tas det inte mer risker á la "Deadpool" och "Guardians of the Galaxy" nu när dessa massiva självgående affärsmodeller är etablerade?
James Mangolds "Logan" är filmen som visar vägen, filmen som visar vad som händer när man släpper universumsbyggande och franchise-tänk. Här läggs vikten på att göra en fokuserad berättelse med en början och ett slut, där vi slipper blåa laserstrålar i luften eller ansiktslösa robotarméer som ingen bryr sig om. Spår från X-Men finns där, men i grunden är det en renodlad film om Logan och den unga mutanten Laura (Dafne Keen). Hugh Jackman och Patrick Stewart är bättre än någonsin tidigare, våldet är uppskruvat till max och den sköra tråden mellan liv och död präglar varje bildruta. Det lätt bästa och mest emotionellt drabbande på superhjältefronten sedan 2009 års "Watchmen".
2. "T2 Trainspotting"
När nyheten landade om att Danny Boyle skulle ta sig an en uppföljare till kultklassikern "Trainspotting" hela 20 år efter den dök upp var det många, inklusive mig själv, som höjde på ögonbrynen. Tveksamheter uppstod direkt kring den väldigt tidsbundna estetiken och ifall det verkligen fanns mer att berätta om Renton (Ewan McGregor) och hans nerknarkade gäng i Edinburgh. Första filmen hade ett tillfredsställande och passande avslut på storyn där man själv kunde få fylla i pusselbitarna om nästa steg i Spuds, Begbies och Sick Boys liv, hur skulle det kunna toppas?
Med "T2 Trainspotting" motbevisar Boyle oss på det mest spektakulära av vis och levererar en film som otroligt nog till och med är bättre än föregångaren. För det första så styr Boyle bort från de vanliga fällorna som uppföljare ofta trampar i och gör en film med helt nytt upplägg istället för att emulera den förra. Drogaspekten finns kvar men den skruvas ner rejält till förmån för tematik kring andra typer av beroende och åldrande, vilket jag personligen finner mycket mer fascinerande. Visuellt är den ett mästerverk, då den lysande fotografen Anthony Dod Mantle omfamnar den moderna erans digitala filmskapande och överträffar sig själv rent bildspråksmässigt. En lika underhållande som tankeväckande fullträff.
1. "Okja"
Sydkorea har länge varit ett av de ledande filmländerna i världen och varje år häpnas jag över den smått omänskliga nivå som många av deras regissörer och manusförfattare lirar på. Med pärlor som "Memories of Murder", "Mother" och "The Host" kan Bong Joon-ho mycket väl vara deras allra starkaste filmskapare, och på sistone har han med "Snowpiercer" och nu "Okja" börjat ta tydliga och spännande steg mot den internationella arenan. Det fina med det är att han tar med de sydkoreanska influenser som jag älskar istället för att lämna dem bakom sig, vilket jag ser som en stor win-win för hela världen.
"Okja" är det ultimata beviset på det, eftersom den representerar magin som uppstår när Sydkorea kolliderar med Hollywood. Djup svärta möter familjevänlig lättsamhet, härligt oförutsägbar ton möter världsstjärnor (Jake Gyllenhaal och Tilda Swinton är gudomliga) och bisarr dialog möter storskaligt äventyr. Berättelsen kretsar i korta drag kring den sydkoreanska flickan Mija (Ahn Seo-Hyun) och händelseförloppet som drar igång när hennes bästa vän, den enorma genmodifierade grisen Okja, rycks ifrån henne av en multinationell organisation. Vi har sett liknande upplägg oräkneliga gånger tidigare i filmer som "E.T.", "The Iron Giant" och "Pete's Dragon", men vad spelar det för roll när det görs med sån ohygglig briljans? Jag tvivlar starkt på att något kommer kunna slå det här i år.
TV-serier
5. "Legion"
Superhjältarna har på senare tid även börjat prägla tv-världen och "Legion" markerar likt "Logan" det experimentella och riskfyllda. Även här tar man några karaktärer ur X-Men-universumet och gör något fristående, fräscht och vågat. Dan Stevens spelar David Haller, en kraftfull telekinetisk mutant som stora delar av sitt liv har levt i tron att "rösterna" han hör har med mental ohälsa att göra. När han får reda på att så inte är fallet påbörjas en både inre och yttre kamp om kontroll och stabilitet. Ordet "mindfuck" myntades för den här typen av berättelser, för varje avsnitt bjuder sannerligen på det. Stevens är otroligt bra i huvudrollen, men Aubrey Plaza skiner starkast i en väldigt mångfacetterad roll.
4. "Dear White People"
Det här blev lite av en överraskning, minst sagt. Justin Simiens film med samma namn tyckte jag nämligen inte var riktigt så bra som ryktet, så jag förväntade mig inte direkt stordåd från serieversionen heller. Men oj så fel jag hade, för Simien har här tagit sin egen berättelse om strukturell rasism på ett fiktivt Ivy League-universitet och förbättrat den på precis alla nivåer. Alla fantastiska karaktärer får mer speltid och meningsfull fördjupning, Logan Browning är en bättre Samantha White än Tessa Thompson och nya storybitar förstärker det träffande budskapet ytterligare. En lika skamlöst underhållande som viktig serie. Det femte avsnittet, regisserat av Barry Jenkins ("Moonlight"), kan vara årets enskilt bästa tv-avsnitt.
3. "Big Little Lies"
Mästaren Jean-Marc Vallées ("Dallas Buyers Club", "Demolition") självsäkra intåg i tv-världen blev inte helt oväntat en massiv succé. Med hjälp av några av världens vassaste skådespelare och sina helt unika naturalistiska stilgrepp tog han Liane Moriartys bästsäljare till oanade höjder. I det första avsnittet får vi veta att någon i det amerikanska samhället Monterey plötsligt har gått sin död till mötes på en fest, men inte vem det är eller vem det är som ligger bakom dådet. I de resterande avsnittet tar Vallée och manusförfattaren David E. Kelley med oss på en hjärtskärande resa genom konflikterna och de giftiga intrigerna under den rika och polerade societetsytan. Hela skådespelarensemblen är fenomenal, men särskilt Nicole Kidman imponerar i sin karriärs starkaste insats.
2. "The Leftovers" (Säsong 3)
En av tidernas bästa tv-serier fick under våren sin tredje och avslutande säsong, och det är med glädje jag placerar den så här pass högt upp på listan. Även om den här säsongen inte riktigt når upp till den förra – den vackraste säsongen tv jag har sett i hela mitt liv – så är det svårt att föreställa sig hur Damon Lindelof, Mimi Leder och resten av teamet skulle kunna ha avslutat serien på ett mer tillfredställande sätt. Vissa frågor kring "the sudden departure" får vi svaret på, andra inte, precis som det ska vara. Skådespeleriet från Justin Theroux, Amy Brenneman och särskilt Carrie Coon lockar fram tårar i varje avsnitt, och det känns tungt att nu lämna karaktärerna och deras drabbande öden i backspegeln. Det låter konstigt, men jag kommer sakna den existentiella ångesten.
1. "American Gods"
Jag hade vissa förväntningar på den här Neil Gaiman-adaptionen, men jag trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle bli så här bra. Premissen är lika enkel som galen; människors tro är en sparsam resurs, vilket leder till att en konflikt trappas upp när de "gamla gudarna" – Oden, Anubis, Bilquis, Mad Sweeney, Chernobog, Easter för att nämna några – tappar allt mer mark till förmån för de mäktiga "nya gudarna"– Media, Technical Boy och Mr. World (Crispin Glover!). Ett gränslöst fascinerande koncept som serieskaparna Bryan Fuller och Michael Green tar till de mest oväntade och kreativa platser där precis vad som helst kan hända. Kulturer och mytologier blandas och möts på både visuellt och emotionellt vackert vis, och jag kan verkligen inte vänta på att få se fortsättningen. En vågad, vuxen och utmanande serie.
Tyck till: Vilka är dina film- och tv-favoriter från det här gångna halvåret? Dela med dig i kommentarerna nedan!
