Filmfejden: Förtjänar "Roma" verkligen alla hyllningar?

Kritiker världen över är överens: "Roma" är ett mästerverk. Här på redaktionen råder dock delade meningar och medan många älskar filmen, anser vissa att den inte alls förtjänar alla lovord. Välkommen till Filmfejden, där två skribenter krigar för sina åsikter om en viss film! Först ut är "Roma".

 

 

- Jag såg "Roma" nyligen och har nog inte känt mig så underväldigad av en film på flera år. Varningstecknen visar sig redan i den sega öppningsscenen. Alfonso Cuarón golvade mig med inledningarna till hans två senaste filmer, med ett rysligt terrorattentat i "Children of Men" och en rymdstation som slås i spillror i "Gravity", men i "Roma" får vi istället se en vattenpöl på ett golv som håller på att städas... Känslan av att det inte händer något av vikt håller därefter i sig ända från öppningsscenen och fram till en upploppscen som äger rum efter drygt en och en halv timme, och då har jag redan tappat intresset för längesen! Snälla, förklara vad som är så bra med "Roma" för mig? 

 

- Såg du den på datorn eller på bio/storbildsskärm?

 

- 108 tums hemmabio!

 

- Aha. Det största misstaget vore nämligen att se denna visuella pärla på datorn eller mobilen, medan man multitaskar med annat. "Roma" kräver åskådarens fulla uppmärksamhet. Det är först då man kan sjunka ner i den meditativa sinnesstämning filmen framkallar med sitt långsamma tempo. Med öppningsscenen till exempel, som du nämner, har Cuarón haft målet att förmedla "känslan av tiden själv", och jag måste säga att jag tycker han lyckades väl!

 

- Cleo tar god tid på sig när hon tvättar golven. Hon går till och med på toaletten, och vi får vänta tills hon är klar. Ruben Östlund har använt samma "off-camera-teknik" i sina tidiga alster. Vi ser inte vad som händer utan får fylla i luckorna själva. Det gör oss lite till medförfattare, och låter oss kliva djupare in i berättelsen. Kände du inte något lite av detta, när du såg filmen?

 

 

- Långsamt tempo har jag absolut inget emot, utan jag älskar snarare filmer som tar tid på sig och litar på att åskådaren har tålamod nog att hänga med ända fram till eftertexterna – även om filmen så råkar vara tre timmar lång. Både "There Will Be Blood" och "The Master" hör till favoriterna när det gäller långsamma filmer, men skillnaden jämfört med "Roma" är att dessa verk faktiskt har spännande karaktärer och intressanta berättelser att visa. För att inte tala om "The Revenant" där vi får se DiCaprio pusta sig fram genom ett iskallt 1800-tals-Amerika i närmare tre timmar, utan att det någonsin blir tråkigt. Så, det är absolut inte den långa speltiden det är fel på i "Roma".

 

- På tal om "The Revenant" tror jag istället att mitt största bekymmer med Alfonso Cuaróns senaste film är hans val att inte låta fotografen Emmanuel Lubezki stå bakom kameran denna gång, utan regissören valde istället att sköta fotot själv. Medan Lubezki alltid ger oss långa tagningar och bländande koreografi i sina scener, är han även mästare på att ge oss intima närbilder på skådespelarna och därigenom fånga deras utveckling under filmens gång.

 

 

- Detta medan Cuarón mer eller mindre förlitade sig på stillsamma panoreringar och vidvinkel-vy i merparten av "Roma", vilket gjorde det svårt för mig att knyta an till någon av karaktärerna - även huvudpersonen Cleo. Det stillsamma fotot med de utzoomade kameravinklarna gjorde tyvärr att även jag zoomade ut och blev totalt obrydd till allt som hände i filmen. Varför ska jag bry mig om Cleo när jag inte får lära känna henne, utan bara får följa hennes vardag på håll? Eller har Cuarón någon helt annan poäng med filmen?

 

- Jag tror Cuaróns poäng med filmen är just att man får följa karaktärernas vardag på håll, som en fluga på väggen. Det är återskapad cinema vérité på högsta nivå. Det stillsamma (och oerhört vackra, får inte glömmas!) fotot med de utzoomade kameravinklarna låter oss göra just det, sitta och kontemplativt ta in vad som händer och sker i hushållet. Det här är ju inte riktigt den typen av film där man har en protagonist med tydliga motiv att heja på i med-och motgångar.

 

 

- Av det lilla som visas får man själv tänka sig karaktärernas bakgrund, motiv, valmöjligheter och allt som utgör deras tillvaro. För att kunna göra det måste man också vara i rätt sinnestillstånd och utan distraktioner, så att man riktigt kan sjunka in i filmens värld - lite som att göra en inre resa under hypnos, gissar jag.

 

- Jag tror också det har hjälpt Cuarón att sköta kameran själv, när det nu inte bara handlar om såpass specifik stil på filmen, utan även att den till stor del är en djupdykning ner i regissörens egna barndomsminnen. Kan det kanske vara så att du hade Cuaróns tidigare filmer färska i minnet, och att upplevelsen helt enkelt blev för annorlunda mot vad du väntat dig? Så kan det ju också bli när man längtat efter en sak, och får en helt annan...?

 

- Ska man behöva vara i en speciell sinnesstämning redan innan man tittar, för att uppskatta en film? Är det inte filmens jobb att fånga tittaren med en gripande handling, välskrivna karaktärer och/eller ett spännande kameraarbete? Jag tycker inte att "Roma" lyckas med någon av dessa superviktiga punkter och då är det svårt att motivera varför jag ska ge filmen min tid; jag har ingen lust att "sitta som en fluga på väggen" och kontemplera över de scener som äger rum, när filmen misslyckas med att väcka (och ännu viktigare: behålla) mitt intresse överhuvudtaget under de första 90 minuterna!

 

- Om filmen ska vara en "djupdykning ner i hans egna minnen" tycker jag att han gott kunde ha valt några mer spännande minnen att berätta om! Att få följa Cleo och hennes städning på avstånd kändes mest som slöseri på drygt två timmar av mitt liv, som jag kunde ha ägnat åt att städa min egen bostad istället – för det är precis lika intressant som att se någon random person (som jag inte knyter an till) göra det på film.

 

 

- Visst, "Roma" skiner till i ett par händelserika scener framåt slutet, men då är mitt intresse redan som bortblåst på grund av det ointressanta vardagsdravel jag fått skåda på håll under hela filmens gång. Jag kan helt enkelt inte relatera till varken händelserna eller personerna i filmen – inte ens under de dramatiska scenerna - eftersom regissören gjort allt i sin makt för att skildra torr diskbänksrealism på högsta nivå, och därmed hindrat mig från att skapa ett band till karaktärerna. Hur mycket jag än önskade att jag skulle gilla filmen, kunde jag helt enkelt inte fastna för den.

 

- Medan jag tittade kunde jag inte heller låta bli att hela tiden tänka: "Det känns som att regissören bara har ställt upp en kamera i mitten av rummet och låtit skådisarna gå och göra sina vardagsbestyr framför den, sedan struntat i att klippa bort allt överflödigt material för att istället låta varje poänglöst ögonblick få vara kvar i den färdiga filmen". Folk kan kalla det konst eller nyskapande eller vad som helst, men i mina ögon är det inget annat än ett långdraget prettoverk av en regissör som gjort så mycket bättre filmer tidigare. Jag tvivlar också på att hyllningarna skulle ha strömmat in på det sätt de nu gjort, om det vore någon annan än den redan Oscarsbelönade Alfonso Cuarón som låg bakom "Roma". Om han tar hem ännu en statyett för sitt svartvita sömnpiller så äter jag upp min skurmopp!

 

- Ja, jag tycker nog att sinnesstämningen spelar stor roll när man väljer ut vad man är på humör för att se. Ibland vill man bara ha en lättsam komedi som inte kräver någonting tillbaka (fråga inte hur många gånger jag sett ”Fawlty Towers”, särskilt avsnittet ”Basil the Rat”) och andra gånger något mer att bita i. Filmer som berör kan å andra sidan lämna en ganska urlakad och vara för tunga för att se om alls.

 

- "Roma" däremot transporterar mästerligt in åskådaren till en annan värld, i en annan tid, och låter fantasin fylla i de luckor som lämnas öppna. Det här är en film som lyckas med konststycket att beröra utan att vara tung, men för att dras in i det stillsamma berättandet måste man inte bara se filmen utan fysiska distraktioner utan även vara i en rofylld sinnesstämning. Inget plötsligt utspel hit eller dit fångar in din uppmärksamhet om den är på annat håll! "Romas" storhet är så självklar för mig att jag sjunker ihop till ett enda stort och häpet frågetecken inför faktumet att den faktiskt kan lämna någon (*gasp*) både uttråkad och oberörd, och jag har inte riktigt vecklat ut mig än. Hur kan man INTE uppskatta "Roma"?

 

 

- För att försöka förstå har jag alltså detektivmetodiskt uteslutit de självklara hindren som står mellan åskådaren och Nirvana. 1. Man ska inte se "Roma" på mobil eller liten dator 2. Man får inte slötitta medan man fibblar med annat 3. Man kan inte vänta sig en upprepning av Cuaróns tidigare filmer 4. Och sist men inte minst - man måste alltså ha känsligheten och villigheten att öppna sitt sinne för den meditativa kvalité filmen erbjuder, lite som att sjunka ner i hypnos. Först då kan man helt och fullt kliva in i Cuaróns värld!

 

- Filmen är ett mästerverk och enda anledningen att inga hyllningar skulle strömma in om filmen gjorts av okänd regissör är att den skulle få svårt att bli gjord alls. Den är en såpass annorlunda filmupplevelse (det är vi eniga om), att det behövs ett namn som Cuarón för att driva igenom projektet, och en risktagande jätte som Netflix att gå in med pengar (trots att filmen alltså inte ska ses på dator).

 

- Jag har försökt svara på din fråga och förklara vad som är så bra med "Roma", men i slutändan är det trots allt en upplevelse vi pratar om och inget intellektuellt ställningstagande... Därför skulle jag istället vilja avsluta med en liten utmaning - se om du kan ta till dig filmen om du ser den i en annan tid, i ett annat liv, i en annorlunda sinnesstämning, typ tio år framåt i tiden eller så? För min egen del avslutar jag med att citera vår käre chefredaktör, som ”skulle kunna se på när färg torkar, om Cuarón stod för regin.” Jag kan bara hålla med!