Jag ska erkänna att jag inte spelade "Resident Evil 2" när det begav sig. Trots att jag ägde ett PlayStation var jag nog alldeles för räddhågsen för att våga mig in i Racoon City som den snorige 9-åring jag var, men som tur är har Capcom snart slutfört sin nyversion av den gamla klassikern. Många anser att originalet är ett av genrens allra bästa spel, och det var därför med stora förväntningar jag satte mig ner för att få uppleva en del av det för första gången.
Jag börjar min lilla förhandstitts-resa som Leon S. Kennedy. Han har precis anlänt till Racoon Citys polisstation där han ska genomföra sin första dag på jobbet, men istället för kollegor möts han av förruttnade zombies som lurar bakom varje krök. Tempot är uppfriskande lågt i en tid av ADHD-action, och det ligger en underbart tryckande stämning i att långsamt vandra runt med min lilla ficklampa och försöka lösa de olika pussel jag ställs inför. Det strösslas inte direkt med ammunition heller, så återhållsamhet på avtryckaren är vad som gäller för att inte helt plötsligt stå oförberedd när en zombie bestämmer sig för att braka in genom ett närbeläget fönster.
Originalet var utformat med statiska kameravinklar som grund, så du kunde alltså inte bestämma var du ville titta själv. Detta är något som nu är åtgärdat, likt fallet var med nyversionen av första "Resident Evil", med en långt mer modern kontrollmetod till följd. Nu styrs Leon (och senare Claire) som förväntat med dubbla analogspakar, men siktet är ändå lite fladdrigt vilket helt klart bidrar till panikkänslan som uppstår när en zombie fått upp korn på mitt arma kött.
Grafikmässigt drivs spelet av samma spelmotor som succén "Resident Evil 7", och det är riktigt läckert att titta på med fina kontraster mellan kolsvart mörker och bländande ficklampsljus. Karaktärsmodellerna lider lite av det där plastiga utseendet som är synonymt med många Capcom-spel, men det är inget som stör nämnvärt.
Efter Leons oväntade dag på jobbet får jag spela en snutt som spelets andra protagonist; Claire Redfield. Och här kastas jag verkligen i på det djupa då det vankas bossfight. Efter att ha hittat en liten flicka i nöd blir jag överfallen av en abnorm zombie med en vanskapt utväxt från axeln, en utväxt som också pryds av ett stort lysande gult öga. Det blir en hård kamp, och trots både exploderande och giftspridande skott i min hagelbössa tar det ett bra tag innan besten tillsluter däckar. Färden går vidare.
Snart ställs jag inför en av spelets allra mest klassiska fiender, nämligen de otäcka Lickers. Jag öppnar försiktigt dörren till ett rum och där på golvet sitter en hudlös varelse mitt på golvet och käkar på ett lik. Jag närmar mig försiktigt med pistolen i högsta hugg, men det visar sig snart att jag kan kringgå situationen om jag bara håller mig tyst. Trots mina försiktiga steg anar Lickern ändå min närvaro, och när den blinda varelsen vänder sig om och sniffar i luften bara meter från mig stiger pulsen.
Min spelsession avslutas sedan med en episod så läskig att jag ofrivilligt hoppar till i stolen (framför de roade PR-människorna runt omkring) men trots skräcken har jag verkligen fått mersmak. För en relativ "Resident Evil"-novis som jag själv känns den här nyversionen av "Resident Evil 2" som en grym version av ett klassiskt spel, och jag ser verkligen fram emot att sätta tänderna i det fullständiga spelet när det släpps den 25:e januari.
Vilket är ditt bästa "Resident Evil 2"-minne? Och kommer du lira nyversionen?
