Fredrik Lindström – en ifrågasättande filmskapare

Min första exponering av Fredrik Lindström är nog från ”Henrik Schyfferts: The 90´s – Ett försvarstal” från 2009. Då visste jag inte vem Fredrik Lindström var eller ens att han var inblandad i den produktionen. Det var långt senare som jag förstod att Lindström regisserade och skrev manus tillsammans med Schyffert och Martin Luuk.

En dag på senare tid scrollade jag igenom titlarna på C More och fastnade för en svensk film. Den filmen var ”Vuxna människor”. Jag fastnade direkt för den. Från första sekund sögs jag in i Felix Herngrens karaktär Frank. En tillsynes vuxen person men som inte matchar sitt yttre med sitt inre. Men vi kommer till det snart.

Efter det såg jag ”Känd från tv”, Lindströms andra och hittills sista långfilm. En film som också den innehåller många intressanta idéer och som ifrågasätter våra ideal. Lindström är en filmskapare som skapar med en tanke bakom. Alla hans filmer (alla två) utforskar människan och dess natur. Han reflekterar och kritiserar oss och vårt levnadssätt och utmanar oss att göra detsamma.

Vi håller oss till långfilmerna så blir tyvärr inga reflektioner om ”Detta har hänt” eller ”Henrik Schyffert: The 90`s – Ett försvarstal”. Jag kommer inte heller ta upp det som Lindström endast har manuscredit på.

Så vi tar och gräver lite i vad ”Vuxna människor” och ”Känd från tv” diskuterar och vad Lindström vill säga med dessa. Och eftersom detta är en djupdykning i filmerna kan det förekomma spoilers. Läsning sker på egen risk.

 

 

 

Vi tar det i kronologisk ordning. ”Vuxna människor” är alltså Lindströms första långfilm (han regisserar denna tillsammans med Felix Herngren ska sägas) och hade premiär 1999.

Filmen öppnar med att Felix Herngrens karaktär Frank är mitt uppe i en session parterapi med sin fru Nenne (Karin Bjurström). Direkt introduceras vi till en voiceover av Franks röst som inte matchar med Franks yttre. En till synes vuxen man som försöker rädda sitt äktenskap genom parterapi men som har tankarna någon helt annanstans. Istället för att fokusera på terapeutens råd funderar Frank på huruvida hon, terapeuten alltså, är kåt eller ej.

Det som direkt greppar tag och fångar mitt intresse är just att detta är en vuxen man vars tankar inte alls stämmer överens med det första intryck jag får av Frank. Denna voiceover av funderingar och Franks besatthet av sex är ett genomgående grepp som Lindström använder sig av. Till en början verkar Frank vara den som sticker ut i den här världen men allt mer upptäcker vi att så inte är fallet.

Frank är en man som följt med strömmen hela sitt liv. Han har skaffat sig en ordentlig utbildning och ett riktigt jobb. Han är gift med en kvinna som passar in i hans värld, till det yttre sett alltså. Frank har levt hela sitt liv efter en mall. Så när han träffar på den yngre Sofia (Källa Bie) som visar intresse för honom faller Frank för frestelsen.

Mikael Persbrandt dyker upp i rollen som Georg. Georg är en slacker, en lögnhals som utnyttjar sin charm och sitt utseende för att manipulera uppmärksamhetstörstande kvinnor. I filmens början dejtar han Nennes närmsta väninna Rosie (Cecilia Ljung). Ja, ni tror rätt. Georg förför Nenne som även hon söker något nytt. Nenne är i precis samma situation som Frank och söker sig därför till den man som ser henne, nämligen Georg.

Lindström gör ett utmärkt jobb i att filmen aldrig väljer sida. Frank och Nenne sitter i samma båt. De behöver omväxling. De behöver bryta mot reglerna, förmodligen för första gången i deras liv. Förutom Georg som får ta på sig rollen som the bad guy så är det svårt att välja någons sida. Den är en brist på kommunikation som drar isär Frank och Nenne. Två vuxna människor som levt hela sina liv efter det som förväntas av dem.

Vi är alla människor. Vi har alla brister. Det Lindström skildrar så bra i filmen är just detta. Frank besatthet av sex och att hans tankar ständigt vandrar dit säger så mycket om Frank men också om oss. Tankar är inte alltid något vi kan kontrollera och mycket av det som våra hjärnor hittar på är saker vi aldrig någonsin kommer agera på.

En tanke är som ett nyfött barn. Den är harmlös tills vi väljer att agera på den. Det är budskapet Lindström vill förmedla här. Det är inget fel på dig för att du har tankar. Känn dig inte annorlunda för det för alla andra går runt och känner likadant om sig själva.

 

 

 

Johan Rheborg spelar huvudrollen som Alexander, en programledare och kändis från tv. Alexander är en man som likt Frank i ”Vuxna människor” inte matchar sitt yttre med sitt inre. Han har fastnat helt i de förväntningar som kändisskapet medför vilket har lett till stora relationssvårigheter och tillitsproblem. Alexander träffar flertalet kvinnor samtidigt utan att släppa in dem helt i sitt liv. Relationerna stannar vid lögner om att Alexander vill gifta sig, bilda familj och allt det där.

Eller, lögner är fel för innerst inne vill Alexander allt det där. Även här är terapi en viktig del av filmen. Alexander är övertygad om att folk vill åt honom för att han är känd. Det är ingen som känner honom för den egentligen är utan alla ser den karismatiske Alexander Englund, programledaren. Det han inte förstår är att han inte låter någon lära känna honom på riktigt eftersom han håller alla på en armlängds avstånd. Alexander är övertygad om att ingen är intresserad av den han egentligen är.

Här reflekterar Lindström över två stora saker i vårt samhälle idag. Det ena är kändisskap. Vad medför kändisskap både för de som blir kända och för de som inte blir det? Det andra är kärnfamiljen. Vart kommer idéen om kärnfamiljen ifrån och vad innebär den?

Alexander springer på en gammal vän till honom. Ralf (Kristian Luuk) är en frilansjournalist som skrivit en bok. Men han vill ha hjälp med att publicera den. Ingen vill ge ut den i Ralfs namn så han har idén att Alexander ska ge ut den i sitt namn. Alexander själv är lite tveksam men går med på det i hopp om att folk ska se honom på ett nytt sätt. Att han är något mer än bara en programledare och kändis.

Ralf berättar lite om sin bok som han menar är en deckare. Men han berättar inte om bokens egentliga budskap. Alexander nöjer sig med att veta att det är en deckare och läser den alltså inte förrän det är för sent. Det egentliga budskapet i boken är att kärnfamiljen är ett påhittat ideal som skapats av oss för att anpassa oss till det nya storstadslivet. Alexander tvingas nu studera boken och ta hjälp av Ralf för att överleva alla pressevent och utfrågningar. Men även för att hålla liv i sin relation med journalisten Åsa (Alexandra Rapaport).

Relationen med Åsa börjar illa. Hon ser sig som en seriös journalist som fastnat på en skvallerblaska. Att intervjua kändisar är inte det hon vill göra. Redan där finns en grund för konflikt. Alexander går in i sin roll som offentlig person och ger nonchalanta, dryga svar på Åsas frågor. Åsa snäser till och kontrar på hans grabbiga kommentarer. De två hamnar direkt på kant med varandra.

Efter att tid passerat och de båda lugnat ner sig lite stöter de på varandra igen. I och med boksläppet upptäcker Åsa en annan sida av Alexander. Hon ser ett djup och en ärlighet hos honom som attraherar henne. De inleder en relation. En relation som står på falska grunder eftersom det djup som Åsa finner attraktivt inte är Alexanders djup, utan Ralfs. Alexander försöker berätta detta flera gånger men avbryter sig själv i rädsla av att förlora Åsa. För Åsa är den första kvinnan som han genuint tycker om.

Den andra reflektionen är som sagt över kärnfamiljen. Kärnan (pun intended) i Ralfs bok. Boken reflekterar över att kärnfamiljen är ett påhittat ideal. Ett sätt för den moderna människan att anpassa sig från det lantliga livet till storstan. När människor bodde på landet fanns det en helt annan närhet och behov av varandra att driva byn. I och med urbaniseringen har människor allt mer isolerat sig från varandra. Kärnfamiljen är därmed ett sätt för människan att känna sig behövd.

Istället för en by som behöver din hjälp skaffar du en make/maka och barn. Människan är ett flockdjur i grunden. All energi, vilja och behov av att hjälpa till utsätts vår familj och kanske främst våra barn för. Barnen får hjälp med allt för att vi har ett så stort behov av att hjälpa folk men det finns färre personer att hjälpa. För våra bekantskapskretsar minskar och minskar.

Vår hjärna har möjlighet att komma ihåg flera tusen personer och namn. Men många av de namn vi kan tillhör personer vi aldrig någonsin träffat. Personer vi inte känner. Vi fyller våra hjärnor med kunskaper om kändisar som om vi kände dem. Istället för att lära känna folk i vår närhet. Människor som vi skulle kunna få ett riktigt utbyte av. För kändisrelationerna vi lurar våra hjärnor med är en enkelriktad gata.

Utan att säga allt för mycket så kommer sanningen om boken fram till slut. Ralf får sitt erkännande. Åsa känner sig sviken och lurad. Alexander hittar ett nytt kall.

 

 

Fredrik Lindström har inte mycket till övers för det subtila. Ibland trycks budskapet upp lite väl hårt i ansiktet på åskådaren. Budskap är också extremt subjektiva. Personligen finner jag budskapen och tematiken i både ”Vuxna människor” och ”Känd från tv” intressanta. Kanske främst då i ”Vuxna människor” där jag verkligen känner att jag kan relatera.

Det är inga extraordinära filmer tekniskt sett men jag älskar det tematiska sättet att göra film som Lindström jobbar med. Ibland faller det när det blir för mycket tematik men det finns alltid ett underliggande budskap i det Lindström gör. Jag rekommenderar starkt att även se ”Ägd” som Lindström skrivit och framfört tillsammans med Henrik Schyffert. Det är en föreställning som kopplar mycket till ”Känd från tv”. Plus att kemin mellan Lindström och Schyffert är ljuvlig och värd att se bara därför. Se även tidigare nämnda ”Henrik Schyffert: The 90's – Ett försvarstal”. Ingen Lindström på scen där men hans röst dundrar igenom manuset.

Personligen hoppas jag att vi en dag får en till film från Lindström. Det är nu 19 år sedan senast och jag vill väldigt gärna veta vad Lindström har reflekterat över sen dess. Vad har han för tankar idag? Vad skulle han vilja säga? Det kanske är en långskott men jag kommer aldrig sluta hoppas.