Peter Dalle - en underskattad filmskapare

Jag minns första gången jag såg ”Yrrol – en kolossalt genomtänkt film”. Det var en väldigt rolig film och jag skrattade högt flera gånger för mig själv. Men det var något mer, humorn var precis min kopp te men det låg någonting bakom den. Det låg en andemening bakom skämten som jag gick och funderade på ett bra tag efter att filmen var slut. Jag var tvungen att gräva djupare i det för att hitta svar, och jag fann Peter Dalle.

Efter det plöjde jag genom hans filmografi. Jag fann Dalle fascinerande. Det tydliga budskapet i ”Yrrol” gjorde att jag ville se alla hans verk för att se vad mer han hade att säga. Det är grunden till min fascination för Dalle, att för varje ny film har han ett nytt budskap eller ett nytt perspektiv att se saker ifrån.

I jul kommer Dalles nya film ”Tills solen går upp” som beskrivs som en klassisk kärlekshistoria med inslag av hur drömmar påverkar verkligheten. Peter Dalle står som vanligt för både manus och regi. Jag är naturligtvis oerhört peppad på att se vad Dalle har att berätta den här gången och i och med den här texten tänkte jag försöka höja peppen hos alla er andra också, så vi går igenom alla långfilmer helt enkelt och försöker bryta ner dem. 

 

 

 

Vi börjar från början. ”Drömkåken” från 1993 är Dalles långfilmsebut som regissör. Filmen börjar med att Göran (Björn Skifs) har köpt ett hus utan sin familjs vetande, en stor fallfärdig villa som Göran tänker rusta upp. Klumpig som han är går det inte särskilt bra dock och relationen mellan honom och hans fru Tina (Suzanne Reuter) sätts sannerligen på prov.

Filmen balanserar ton på ett väldigt spännande men tyvärr inte fullt så lyckat sätt. Den tydliga strukturen med tre akter byter av varandra på ett extremt tydligt sätt, vilket gör att skulle man se alla akter var och en för sig skulle man förmodligen inte förstå att det var samma film.

Det som går att urskilja redan här dock är Dalles manus. Karaktärerna etableras visuellt på ett smart och intressant sätt. Reuter levererar oroliga blickar när Skifs berättar om sina planer. Nymans skvallertant som för varje ny scen byter klädstil. Skifs karaktär försöker ständigt klara av saker själv och vill så gärna vara den händiga mannen som kan allt, men klantar alltid till det och gör saker värre istället.

Castingen av Skifs är briljant. Direkt gillar vi honom. Skådespelarlistan är fylld av svensk elit, eller vad sägs om Suzanne Reuter, Lena Nyman, Pierre Lindstedt, Jan Malmsjö, Claes Månsson, Johan Ulveson, Johan Rabaeus, Hasse Alfredson, Robert Gustafsson, Gunnel Fred, Tommy Körberg och Peter Dalle själv.

Det är en kul film som man lätt kan slå på någon kväll när man inte vill tänka för mycket, en skön åktur. De excentriska grannarna som skvallertanten Sanna (Lena Nyman), den brittiske ex-spionen (Jan Malmsjö) och den vattenrädda båtfantasten (Pierre Lindstedt) håller filmen uppe med sina prestationer tillsammans med den charmiga klantskallen som Skifs porträtterar perfekt.

 

 

 

Nu kommer vi till min personliga favorit! ”Yrrol” är som sagt en film som sitter djupt i mig. En film med mängder av citatvänliga repliker, minnesvärda scener och tankeväckande idéer.

Filmen ramas in av en vision från de gamla grekiska filosoferna Theresias (Claes Månsson) och Leif G.W. Platon (Johan Ulveson), ja han heter så, som förutser att människor har och kommer alltid ha problem att kommunicera med varandra.

Vad som följer sedan är en sketchfilm där människor ständigt söker kontakt med varandra utan att nå fram, att lyssna utan att höra vad andra säger. Folk är hela tiden för upptagna med sitt eget för att bry sig om vad andra har att säga. Vi får se paret som är på olika nivåer i sitt förhållande och som inte lyssnar på vad den andra vill. En misshandlad hustru ber om hjälp av sin väninna, som är för upptagen med sina egna problem. Det blinda paret bestående av en skinnskalle och en romsk kvinna.

Lägg därtill sketchen om mansplaining innan mansplaining var en grej, Stefan Sauks oerhört aparta cancermonolog och en hel hög av fånigt barnsliga sketcher så får du ”Yrrol”. Vissa sketcher som hustrumisshandeln, cancersketchen och Cosbylainen sticker ut och skulle förmodligen inte fungera idag men det finns ett budskap i dem. Det viktigaste med Dalles komik är att det fyller en funktion och är tänkvärt. Det är mer än ett billigt skratt, han vill säga något med det.

Detta är som sagt min personliga favorit av Dalles filmer och en av de bästa svenska filmer som gjorts. Varje gång jag ser den upptäcker jag något nytt som jag inte tänkt på förut. En ny vinkel, ett nytt perspektiv eller en ny punchline som jag inte har förstått förut. "Yrrol" beskriver människan på ett sätt som överträffar det mesta och har ni inte sett den, sluta läs och gå och se den, nu!

 

 

 

Välkomna tillbaka. Nu när vi alla har sett ”Yrrol” så kan vi gå vidare och nu kommer vi till ”Ogifta par”. I den här spelar Dalle själv huvudrollen som den medelålderskrisande mannen David. Filmen fokuserar på Davids relation med sambon Marie (Lena Endre).

David och Marie bråkar konstant då de båda befinner sig i ett vägskäl i sina liv. De är inte gifta, har inga barn och börjar närma sig 40 båda två. Ingen av dem vet riktigt vad de vill och de bråkar således jämnt om framtiden. Istället för att prata ut med varandra vänder de sig till sina vänner, paret Samuel (Johan Ulveson) och Sara (Suzanne Reuter). Samuel och Sara har även de sina problem som de sopar under mattan. Istället för att prata med varandra lever de genom David och Marie och deras relation.

"Ogifta par" väcker många tankar om relationer och förväntningar. Personligen har jag svårt att relatera till den. Jag får se om den om 15 år när jag själv börjar närma mig 40, och se hur jag känner kring den då, men den är väldigt välgjord. Dalle vill återigen prata om kommunikation mellan människor men till skillnad från ”Yrrol” är det mer specifikt inriktat och mer personligt här.

 

 

 

Om ”Yrrol” är den roligaste och min favorit så är nog ändå ”Skenbart” Dalles bästa film. Här steppar Dalle upp sitt game med att göra sin kanske mest seriösa film hittills. Fotot är på en helt ny nivå jämfört med tidigare filmer och håller i stunder absolut världsklass.

”Skenbart” är en thriller i Hitchcock-klass som dessutom levererar komik på hög nivå. Filmen cirkulerar kring den klantige Gunnar (Gustaf Hammarsten) som lämnar tryggheten som recensent hos Bonnier för att ge sig ut i världen och göra skillnad. Det utspelar sig under julen 1945, alltså bara månader efter krigets slut. Gunnar vill vara en av de som hjälper till att bygga upp Europa efter år av krig och sätter sig därför på ett tåg ner till Berlin.

Med på tåget finns även en mordisk man som tillsammans med sin nya flickvän planerar att mörda sin fru för att de två ska kunna gifta sig. Ombord finns också ett homosexuellt par som är varandras totala motsatser, en utåriktad och snudd på vulgär äldre kvinna, en glad och positiv soldat. Listan kan göras lång över minnesvärda biroller som sätter sin stämpel på filmen.

Ensemblen av skådespelare som Gustaf Hammarsten, Magnus Roosman, Anna Björk, Kristina Törnqvist Robert Gustafsson, Lena Nyman, Gösta Ekman, Lars Amble, Marie Göranzon och Dalle själv är helt magnifik.

Dalle levererar här sitt absolut bästa som auteur. Alla planteringar, det visuella berättandet. Allting fyller en funktion och får sin payoff. Bristen på kommunikation kommer igen här också. Bild och dialog matchar inte och säger olika saker. Det är en mästerlig film som är ett måste för alla filmälskare vill jag påstå.

 

 

 

Efter en lång paus, nio år efter ”Skenbart”, kommer Dalle tillbaka med en premiss som måste vara en av de absolut bästa någonsin.

”En fiende att dö för” utspelar sig på ett fartyg med forskare som ger sig iväg till Svalbard för att söka bevis för Pangea. Forskarteamet består av tyskar, engelsmän (varav en jude), en svensk, en norsk kapten och en polsk besättning. När de når fram till Svalbard får de veta att Tyskland har invaderat Polen och att kriget har börjat. Plötsligt förändras allt och det blir svårt för alla att inte ta ställning. Expeditionen som gick ut på att söka bevis på att vi alla ursprungligenkommer från en och samma plats, splittras nu på grund av ett krig som gör skillnad på människor. Filmen utvecklas till ett kammarspel där allas motivationer och intentioner avslöjas och alla, även den neutrale svensken, tvingas välja sida.

Återigen använder sig Dalle av en ensemble som fungerar riktigt bra tillsammans. Kemin sitter klockrent mellan skådespelarna som skickligt bygger upp en anspänning och förväntan inför en stundande konfrontation. Filmens klimax levererar tyvärr inte på samma höga nivå som de första två akterna gör vilket är synd för fram till den punkten sitter man på nålar

 

 

 

Dalle återvänder här till komedi och sketchfilm. Tillsammans med Yrrol-gänget (tyvärr utan Ulla Skoog) gör Dalle en uppföljare på ”Yrrol” och den här gången vill han prata om rädslan för att åldras och förändring.

Filmen handlar mycket om förändring och att det kan vara skrämmande. Vi följer det äldre paret som ger sig på alla möjliga hälsokurer och extremsporter för att hålla formen och hålla sig unga så länge de kan. Eller männen som startar ett nytt politiskt parti för att stoppa invandringen till Sverige. Eller mannen som använder feminism som raggningsknep för att sedan bli utskälld över hans syn på jämställdhet. Och precis som i ”Yrrol” fyller Dalle på med sketcher som inte fyller samma tematiska funktion men som ofta är hejdlöst roliga.

Ulla Skoog saknas tyvärr som sagt men Dalle fyller på rollistan med Henrik Dorsin, Nour El-Refai, Sanna Sundqvist och Björn Gustafsson som alla levererar komedi på toppnivå och bjuder på många skratt. Filmen når inte samma höjder som ”Yrrol” men är fortfarande en komedi på hög nivå och som även väcker några intressanta idéer och tankar.

 

 

 

Då har vi nått slutet av Dalles filmografi och nu väntar som sagt ”Tills solen går upp” som kommer i jul. Dalle själv har varit i ett förhållande sedan 2016 och jag är väldigt spänd på vad han har funderat på nu när det kommer till relationer.

 

Eftersom han har pratat om ”Ogifta par” som en väldigt personlig film, där han hämtade mycket ur sin egen relation och skilsmässa med Gunnel Fred, så det ska bli väldigt spännande att se vad han vill berätta den här gången. Vilket perspektiv kommer han ha? Dalle själv står för manus och regi som vanligt, och i skådespelarlistan hittar vi bland andra Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg, Björn Gustafsson, Rachel Mohlin och Per Andersson.

Så slår er ner framför teven där hemma och se lite Dalle-filmer till dess. Jag rekommenderar att se samtliga för jag tycker att alla har ett värde i sig att se. Men ska ni bara se en eller två så är det ”Yrrol” och ”Skenbart” som är måsten. Jag vill även slänga in ”En fiende att dö för” där också som jag tror har flugit under radarn, men som är en smart, spännande och tänkvärd film som fler borde se.