Fredrik Strage, 41 år, är först ut i MovieZines intervjuserie Kritikerveckan. Han skriver i Dagens Nyheter och pratar popkultur i TV4 Nyhetsmorgon varannan onsdag.
Varför blev du filmkritiker?
- Som liten läste jag tidningen Scandinavian Film & Video och tyckte att det verkade vara världens bästa jobb. Jag skrev egna recensioner och samlade dom i en pärm. Jag tycker fortfarande att det känns smått surrealistiskt att någon betalar mig för att se film och skriva vad jag tycker. Varje gång jag sjunker ner i fåtöljen inför en visning tänker jag: ”Wow, det här är mitt jobb. Tänk vad skönt att jag inte blev asbestsanerare.”
Vad är din viktigaste uppgift som filmkritiker?
- Att skriva bra texter.
Vad ska en bra filmrecension innehålla?
- Den ska sammanfatta min åsikt om filmen på ett elegant vis. Den ska också fungera som konsumentupplysning och ha ett läsvärde både för den som kan väldigt mycket om filmen och den som endast har ett ytligt intresse.
Vad är det vanligaste felet en recensent gör?
- Att underskatta skräck och komedier. Att exempelvis mästerverken ”The Conjuring” och ”Brüno” bara har 3,1 respektive 3,2 i snittbetyg på Kritiker.se är obegripligt.
Är det en bra tid att vara recensent i?
- Vi hade mer makt förr i tiden, men så länge recensionerna citeras i bioannonserna är läget inte alltför illa.
Hur ser du på din roll som kritiker med nätets framväxt, där alla är recensenter och IMDBs snittbetyg som riktmärke?
- Nätet påverkar bara min roll som kritiker så till vida att dagstidningarnas kris gör det svårt, och snart kanske omöjligt, att försörja sig. Att alla är recensenter håller jag inte riktigt med om. En recensent är en person som kan uttrycka sin åsikt på ett övertygande och underhållande vis. Att bara tycka något är inte att vara en recensent. Metacritics snittbetyg är för övrigt mer tillförlitliga än IMDB:s.
Hur ser du på skillnaden mellan publikens favoriter och kritikerhyllade filmer?
- Jag brukar avsky publikens favoriter eftersom det oftast är filmer som ”Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult”. Kritikerhyllade filmer brukar jag uppskatta eftersom kritiker har, tja, bättre smak. Men jag brukar sällan älska de senare filmerna. Helst ser jag riktigt bra skräck.
Borde inte en ur målgruppen recensera?
- Jag är rädd att texterna inte skulle bli särskilt läsvärda om målgruppen för exempelvis ”Lasse-Majas detektivbyrå” fick recensera.
Vilken är din favoritplats i salongen?
- Ju mer jag längtat efter filmen, desto längre fram i salongen sitter jag. Dock ej längre fram än fjärde raden.
Har du satt ett betyg som du ångrar?
- ”Frost”, som jag gav en fyra, förtjänade nog en femma. ”Arn”, som jag gav en trea, förtjänade en tvåa. Den senare fadäsen sonade jag för genom att dela ut hundralappar till publiken utanför Rigoletto.
Har din kompetens som musikkritiker hjälpt dig som filmkritiker?
- Kanske tänker jag lite mer på filmmusik än vad många av mina kollegor brukar göra. Om jag hör en bra låt är jag beredd att sitta kvar tills låtlistan kommer i slutet av eftertexterna. Men det är inte alltid en fördel att ägna musiken mycket uppmärksamhet. Ibland blir jag så upphetsad över att höra en intressant låt i en film att det påverkar mitt omdöme. Låtar som spelas i trailers, utan att dyka upp i den färdiga filmen, brukar också göra mig överlycklig. Jag var säker på att ”Terminator Salvation” skulle bli årets bästa film eftersom Nine Inch Nails ”The day the world went away” spelades i trailern.
Vilken är din favoritfilm och varför?
- ”Don’t Look Now”. För att det är en poetisk, romantisk och ändå gruvligt otäck skräckfilm.
