Arn: Tempelriddaren 2007

För om inte 210 miljoner kronor får någon jäkla ordning på detta kaos vi kallar film, så vet jag inte vad.

Att julhelgens stora svenska magnet åtminstone är ett steg framåt jämfört med förra årets dito får vi väl vara tacksamma för. Men med tanke på hypen som byggts upp i över ett år nu, och alla pengar som lastats in i den massiva produktionen kan man lätt summera ”Arn: Tempelriddaren” som mycket väsen för ingenting. 

Året är 1150, vi är i Bert Karlssons hemtrakter men platsen är ännu långt ifrån ett glatt sommarland. En ovanligt påfrestande berättarröst (pressmaterialet vägrar namnge den skyldige) informerar om det oroliga läget i Västra Götaland på den tiden, även om det känns alldeles överflödigt då filmen ändå talar för sig själv. Kungar mördar varann i jakt på makt, grannar tar till svärd för att stjäla mark (var är Robert Aschberg när man behöver honom?), och när lille Arn har en nära-döden-upplevelse skickas han iväg till kloster, då hans mor gjort en oåterkallelig deal med Den Allsmäktige (folkets tilltro till Gud på den tiden kan väl ändå inte anses vara riktigt hälsosamt).

Här får man ändå anse att filmen har grava problem med tempot och tonvikten i sin dramaturgi. För i väntan på kärlekshistorien, med huvudpersonen och hans Cecilia som skiljs i 20 år av ett krig i Jerusalem, får vi stå ut med runt en timme – jag skojar inte – av lilltotten Arns träsvärdsviftande allt medan hans mamma ruttnar i svinpest och byfolk huggs ned av otrevliga riddare.

Den matiga bakgrundsstoryn om vår titelkaraktär kan säkert vara berättigad i den mer detaljerade tv-serien, men i filmen tar den alldeles för stor plats. Särskilt med tanke på hur man stressar igenom filmens andra halva. När Cecilia och Arn skiljs åt efter att ha idkat ”köttsligt umgänge” (stort no-no för ogifta par på den tiden!), och döms till ett halvt liv ifrån varann, hinner man knappt blinka innan hans krigstjänstgöring är över och det bär av hemåt igen.

Historien om krigaren från Västra Götaland och hans tragiska kärleksrelation härstammar som bekant från några Guillou-romaner. När dessa skulle filmatiseras var det två episka storfilmer av sällan skådat slag som målades upp. Ett gott försök, i alla fall (stora ambitioner är vi annars inte bortskämda med i landet lagom).

Vad kommer då svenskarna sakna mest när de vallfärdar till biograferna efter julhelgen? Tveklöst action. Arns barndom hade klarat sig fint med ett par korta tillbakablickar, kärlekshistorien lyckas aldrig engagera (kan det vara för att Arn och Cecilia har typ två scener ihop, innan hon deklarerar hur vansinnigt mycket hon älskar honom?). Det sista vi kan förvänta oss av en film som vill framstå som episk, är väl ändå några maffiga strider. För att handla om en skicklig stridsmaskin som ska ha krigat i Jerusalem i 20 år, var det fanimej sparsamt med sånt.

Var har då miljonerna hamnat? Hantverket är snäppet mer påkostat än vanligt, både det tekniska och det traditionella – men å andra sidan, varför låta expertteam jobba fram detaljerade, historiskt riktiga svärd när det säkert finns några schyssta hos SVT:s rekvisitaförråd i en låda märkt ”Snapphanar”? Kameraarbetet är genomtänkt, musiken är pampig, och även om det obligatoriska Svenska Gråfiltret aldrig åker av det märks det ändå att en extra slant gör en viss skillnad för svensk film.

Sveriges dyraste filmprojekt ever är lyckligtvis ingen kalkon, men ej heller den maffiga storproduktion man kunde hoppats på. Den är bara sådär typiskt grå, svensk och banal som det mesta som produceras i det här landet.