Vad drar människor till det allra fulaste? Till grymhet och total ödeläggelse?
För oss vanliga är den sortens fokus ett tecken på ett degenererat inre. För krigsfotografer är det vardagsmat. Alex Garlands pragmatiskt betitlade ”Civil War” är en av årets mest emotsedda filmer. Det är en film som skildrar samhällets sammanbrott till brutalt kaos – men är helt ointresserad av att dyka ner i hur vi nått dit.
Den som tänkte att Garland – som är känd för sina filosofiska framtidsvisioner ibland annat ”Deus Ex Machina” och tv-serien ”Devs” skulle rulla fram mattan för stora samtal om det politiska landskapet väntar dock förgäves. Trots de uppenbara och reklamsmarta parallellerna till dagens politiska verklighet i USA är ”Civil War” en film som ägnar politiken lika passionslöst ointresse som en schäfer en bjäbbande chihuahua.
Det är typiskt medialt att många provoceras av regissörens brist på fokus på det faktiska omvärldsläget. Men en regissör är ingen nyhetsjournalist. Ingen har rätt att förvänta sig en färdig mall från en utövare av en kreativ vision. Om Garland skiter i Trumpfascismens utbredning och vill slippa högertrollen på nätet ska han få göra det, oavsett vad andra tycker.
"Civil War" är en hisnande roadmovie om den bisarra verkligheten för krigskorrespondenter – i pressjeepen försöker de fyra huvudpersonerna hålla nerverna i styr medan de drömmer om det stora scoopet – ett avgörande på fronten där förlorande regeringsstyrkor kämpar mot nya militärallianser och en hägrande intervju med USA:s president, vars tid i livet verkar vara räknad.
En känsla av stegrande obehag infinner sig redan från resans start - något som skickligt förstärks av det ambienta och dissonanta soundtracket. Inget av det här är normalt och det mästerliga fotot som låter oss se förödelsen på vägarna spelar väl med insikten att inga lyckliga slut är i sikte, det finns ingen rätt avfart på vägen fram mot Washington.
Ödeläggelsen är total och skildras med både närhet och distans - de stridande krafterna och deras fordon utgör en ständigt mordisk kuliss och det är uppenbart att kriget är sin egen best, en organism som göder sig själv, som lever för att växa, spridas och ödelägga - en vision Rob Hardys enastående foto och A24:s maffiga budget lyckas ro i hamn i en ständigt eskalerande skala. Snart släpper man alla tankar på en satir eller politisk kommentar.
Filmens främsta styrka är istället dess polerade råhet i skildringen av närgånget våld och skådespelarnas nakna reaktioner. Krigskorrarna Lee (enastående Kirsten Dunst utsöndrar luttrad livströtthet ur varje por i sin kropp ) och Joel (enastående cyniskt flörtige Wagner Moura) är veteraner med batterisyra till blod – med cynismen som sköld ger de sig till de mest våldsutsatta områdena för att skildra människans lägsta stunder – Joel i skrift och Lee med sin skoningslöst avslöjande kameralins.
I en första explosiv scen träffar Lee, Jessie – en oförsiktig rookie som kretsar kring en urspårad demonstration med sin ivriga kameralins. Den garvade Lee räddar Jessie från att bli demolerad men redan då känns det som ett minst sagt ödesdigert val. Med sin korta längd tar Cailee Spaeny inte mycket utrymme i den fysiska världen, men hon tar definitivt och fångar filmkamerans uppmärksamhet från början med sina hudlösa reaktioner på de grova övergrepp och avrättningar som blivit det nya normala.
Men det här är långt ifrån ett solospel. Mycket av filmens lockelse utgörs av de fyra huvudpersonernas fantastiska samspel och personkemi. Den sparsamma dialogen framfrös utan krusiduller - som korrarna själva försöker Garland hålla sig nära verkligheten. Vi får en känsla för karaktärernas cynism och drivkrafter - allt från Lees vilja att varna mänskligheten till den långt mindre ädla driften att få den ultimata adrenalinruschen de delar på. Ironiskt nog är det den äldste i gänget, Sammy (skicklige Stephen McKinley Henderson) som sett och hört allt som håller hjärtat öppet för en optimism baserad på en ljusare tidsålder han håller kvar i hjärtat.
Men det är gruppen minsting Jessie som är filmens motor – hon ser ut som en tonåring, men kastar sig villigt in i situationer som få vuxna klarar av. Hon har förmågan att känna empati men ser till att kasta sig in i lejonets käftar om och om igen, fast besluten att bli bättre på att bli härdad. Från första stunden kameran vilar på henne infinner sig en känsla av att vi stött på en osäkrad granatsprint med fördröjd detonation. Vad driver henne, annat än tanken på att bli som sin förebild, den mytomspunna krigsfotografen Lee Miller?
Vad driver en krigskorrespondent? Varför ger de sig frivilligt in i mänsklighetens fulaste springor där skiten aldrig tar slut? Är det maniska fotograferandet ett sätt att bearbeta traumat av att detta faktiskt händer att våra samhällen faktiskt kan och har urartat till barbari om och om igen? En kameralins som skapar distans och lägger ett känslolöst filter över det hela? Men filmens Lee har fått nog - den enorma livströtthet som Dunst så mästerligt visade i "Melancholia" är tillbaka med full kraft.
Jag tror att det här skulle varit Lees sista uppdrag. Hon, liksom varje kännande, empatisk varelse har fått nog. Människan kommer inte lära sig. Skiten kommer alltid fortsätta gro, med eller utan vår medverkan.
Hur krigskorrarna frivilligt ger sig in i mörkrets hjärta övergår vårt vanliga förstånd – och det är kanske här filmen har sin enkla essens – grymhet ingår i mänsklig natur. När den kraften väl släpps lös faller mänskligheten som ett korthus. En kameralins är inget skydd. Vare sig man avtrubbas, går sönder inuti eller blir korrumperad inuti har det frätande våldet och hatet slagit rot. Priset måste alltid betalas.
Läs också Lucas Mass recension: "En utmanande upplevelse gjord för bioduken"
