Garrett Hedlund fick en kanonstart på sin karriär som inleddes med en roll i "Troja" där han spelade mot Brad Pitt. Hedlund har efter det haft roller i "Four Brothers" och "Eragon" och hans definitiva genombrott kan mycket väl komma med "Tron Legacy".
När jag möter Garrett i Los Angeles håller han en relativt låg profil, men så fort vi sätter oss ner och pratar om "Tron Legacy" och om hans motspelare Jeff Bridges blir han som förbytt. Den lite blyge och försiktige Hedlund blir som bortblåst och istället plockar han fram den nyfikna och vetgiriga Hedlund.
Visste du redan när du skrev på för den här rollen att du skulle få göra något så revolutionerande?
Nej. Första mötet jag hade med Joseph (Kosinski) och Sean Bailey (producenten) visade de mig originalfilmen och klipp med effekterna, de hade klippt ihop en teaser till mig. Jag blev bara så tagen av det. Jag kunde inte riktigt greppa det. Men man tänker aldrig på vad man ska göra förrän man står där vid inspelningsplatsen. Det tar tid innan man får distans till det och för att få upp intresset. Men väl där så försöker man komma över alla hinder och avsluta filmen på ett objektivt sätt. Sedan när jobbet är klart och alla scener är avklarade kan man luta sig tillbaka och njuta!
Vad var roligast under inspelningen?
Jag skrattar fortfarande ganska gott åt scenen som vi gjorde 98 gånger. Kommer du ihåg den långa promenad-scenen där vi gick och pratade? Den var svår att få rätt. Hur jag än försökte så gick jag ändå på fel sätt, haha. Men förutom den tror jag det var spelet med grisarna. När jag och Jeff äntligen fick en paus mellan scenerna så tag han fram det där gamla spelet han har. Jag frågade om det var ett tryne och han svarade: "Nej, det är en dubbelhaka". Haha! Sån är Jeff under inspelningarna.
Så Jeff bjöd på sig själv mellan tagningarna?
Om han gjorde. Ibland visste man inte riktigt vart man skulle ta vägen eller hur man skulle reagera. För det första såg han ut som en galen vetenskapsman under inspelningarna. Jag skulle klappa ihop om jag var i hans kläder. Jag kommer ihåg att han sa till mig att skådespeleri är som en stor barndomsmatch. Det är så roligt för skådespeleri under de här omständigheterna handlar mycket om att tillåta sig själv till just det. Låta ungdomen komma tillbaka och bara följa med. När man är en unge har man inga betänkligheter om fantasi. Man kan föreställa sig en massa saker och när man väl gör det lyser det upp tillvaron.
Det låter som att Jeff är en stor förebild för dig?
Ja, självklart. Men det är även Olivia. Man har en naturlig respekt för någon som kan åstadkomma en hög rundspark i högklackat och som kan hoppa ur dem illa kvickt. När man sedan tänker på scenen där vi går in i byggnaden och möts av en gammal människa som är Jeff. Han är fantastisk och det är svårt att inte imponeras av honom.
Vilka tekniska prylar i filmen skulle du vilja ta med dig hem?
Jag skulle nog vilja ha disken. Den håller ju ändå skadedjuren borta.
Med all den här teknologin var du aldrig orolig att den skulle få folk att glömma din egen rollprestation?
Jovisst tänkte man så i början. Men, tro det eller inte, var filmen faktiskt mer storydriven än effektsdriven.
Var det första gången du stod framför en green screen?
Nej, det var inte första gången. Men jag gillar det fortfarande. Jag vet att många blir frustrerade av att jobba med green screen, fast jag har inga problem med det.
Vad var tuffast med green screen?
Jag tror att den tuffaste utmaningen var att jag inte hade gjort en film innan där jag var tvungen att vara på inspelningsplatsen varje dag. Jag har alltid haft en biroll vars uppgift är att göra huvudrollsinnehavaren bättre. Men denna gång fick vara på plats varje dag. Jag har hört andra skådespelare prata om när de fick göra sin första film och vara ständigt på plats och hur det har förändrat deras arbetsmoral, fokus och koncentration. Man får vara reserverad och löpa linan ut.
Att dessutom hitta den där extra energin som krävs för att man ska kunna klara dagen. Det var en ganska tuff utmaning. Det är en lång och svår tagning, men det är helt fantastiskt och utmanande på samma gång.
Vad var det svåraste stuntet som du gjorde?
Jag fick en hel del med vajer, där de hissar upp en i en sele så att man kan glida omkring hela scenen. Man får hänga däruppe ett bra tag och sedan får man göra det till 50%, nästa gång till 75% och slutligen till 100%. Efter det säger de att man ska göra det till 110% och det betyder att man ska ge järnet under tiden som man faller lika snabbt som tyngdkraften tillåter och det resulterar att man får ta emot en del smällar och slutföra scenen.
Dräkten är ganska ömtålig och man får göra många rullningar i luften med en disk på ryggen och samtidigt hålla reda på allt annat och vara allmänt försiktig med utrustningen, så det är mycket att hålla reda på. Garderoben är vanligtvis bara fylld med jeans och t-shirts, men nu hade man självlysande dräkter också. Man blev tvingad till att kämpa och fly undan sekvenser och allt som involverade föreställningsförmågan, vigheten, träning och fokusering. Det är många kockar i det här köket.
Hur svårt var det att anpassa agerandet i de olika scenuppläggen?
Jag tycker märkligt nog att det skiljer sig inte mycket åt mellan dem. Man fick bara använda sin fantasi och det goda minnet och komma ihåg vad Jeff visade under repetitionerna. Man får plocka fram det och hålla kvar det i minnet under hela inspelningsdagen. Dessutom måste man föreställa sig att man har en blue screen framför sig, då man är själv i den scenen. När man har fått kläm på det vet man ska rätta sig efter.
Steven nämnde tidigare att Tron är en värld i en annan värld. Tror du att du sammansvetsar din riktiga värld till en datoriserad värld?
Jag tycker att min karaktär är gör definitivt det, eftersom det inleds med att killen brottas med hans faders försvinnande och vänder ryggen till pengarna och lever mer ett oberoende och isolerat liv. Men samtidigt i den riktiga världen är datavärlden inget annat än en myt för honom. Det var ursprungligen en godnattsaga.
Som vi nu alla vet får han hjälp och den rätta motivationen av Al Bradley för att leta rätt på sin pappa genom att hitta sig själv och ge sig in i den stora okända världen. Han får själv sätta fart på hjulen och klura ut hur han ska gå tillväga för få ihop alla pusselbitar. Det handlar om att söka och att finna, men allt vi vet är att det är en värld som ligger utanför de praktiska inspelningsscenerna vi använde oss av och de behövde nödvändigtvis inte alls existera.
Hur var Joe Kosinski att jobba med?
Joe var så förutseende att han hade fixat modeller från dessa filmer och här på Digital Domain skulle mycket av det sammanställas innan vi ens började med filmen. Så vi kunde se referenstagningar för de olika karaktärerna som inte alls såg ut som skådespelarna, men det spelade inte så stor roll. Sedan kunde man också få se de tilltänkta actionsekvenserna och det var en otroligt syn. Man kollade på dessa modeller och kunde säga direkt att det såg perfekt ut på förhand.
